Rummet är vitt. Väggarna är vita, taket är vitt, sängen är vit och kläderna är vita. Golvet är inte vitt, men vad gör det när allt annat är vitt?
Johan vaknar sakta till liv, hans huvud värker likaså hans bål och rygg. Han försöker öppna ögonen men är bara förmögen att få upp det ena. Det andra går inte att öppna, känns tjockt, han höjer sin hand och känner efter, tjockt, mjukt och ömt. Ögat är totalt igensvullet, fadern måste fått in några solklara träffar innan Johans tandgrepp fick honom att släppa. Han försöker se sig om i rummet, allt är suddigt och han kan endast se konturer av möbler och ljus som strömmar in från vad som måste antas vara ett stort fönster.
Huvudet värker och han känner illamåendet stiga inom honom. Han måste spy, snart, nu.  Mer hinner han inte tänka. Instinktivt vrider han huvudet, skriker av smärta hans mage spänns och sömmarna som håller ihop såren i hans sida dras från varandra allt hårdare i takt med att spyan bildar en flod som flyger fram i hans inre innan det når hans mun och bildar ett vattenfall ned på hans högra axel. Han spyr och spyr. Det rinner nedåt över hans axel ner över hans bröst, ner på underlakanet och in under hans kropp. Han registrerar att dörren öppnas men han ser inte om någon kommer in, vem som kommer in. Någon stoppar en påse under hans mun. Han spyr tills bara galla kommer ur hans mun. Sedan vrider han upp huvudet igen. Somnar.

Det knarrar under hans fotsulor när han trampar sig fram genom snön kvällen den 23 december. Den dyra men slitna rocken värmer honom, ändå låter han vodkan i högerhanden värma honom lite till. Snön knarrar lika orytmiskt och okontrollerat som hans fotsteg. Raglar, vingar fram genom stan. Hans skor är lika slitna som rocken men de värmer inte längre, håller inte vätan ute, den sipprar in och dränker hans fötter. Det är konstigt hur så mycket väta kan komma in men aldrig komma ut igen. Han känner kylan kring fötterna, vet att han måst värma dem, han vet att han borde gå hem. Hem. Vart är hem? Inget han någonsin har kallat för hem är längre hans. Där han bor nu är inget hem. Det är en svinstia, en plats för en gris. Att det är en plats för honom kan han inte säga emot.

Hans fötter har burit honom in i ett bostadsområde. Han kan se in i bottenvåningarna. Han kan se stearinljusen på bordet, ser julgranen full av kulor, glitter och ljus. Han ser hur de spända och nyfikna barnen ligger på knä, inkrupna under granen. Klämmer och känner på paketen. Kämpar för att inte slita upp dem. Trotts glasrutorna kan han känna lukten av skinka, pepparkakor och glögg. I hans inre minns han julen för precis ett år sedan. Då tillsammans med sina två barn och sin älskade fru. Då var det han som satt i fåtöljen, drack glögg och lyssnade på julmusik. Det gör ont, alldeles för ont att stå där och se in genom fönstret. Allt känns för bekant. Trotts att alkoholen vid det här laget borde torkat ut hela hans kropp börjar ögonen att fyllas av tårar. När pappan tittar ut genom fönstret från sin plats i fåtöljen och hans blick möter Johans uppstår en oanad klarhet i Johans alkoholiserade hjärna och han skäms. Skäms över att han står där och tittar, skäms över att sitt liv, skäms över de val han gjort, skäms över vad han gjort mot sin fru, skäms över sitt misslyckande som pappa. Han körde ner handen i rockens ena ficka och drog upp det skrynkliga och ihop tejpade brevet från Karin. Tittade på det, läste de delar som gjorde mest ont inom honom, ”Du var inte längre den där obotligt glade.”” Framför allt började du förlora min och våra barns respekt” Orden högg fortfarande som en kniv i honom. Han borde inte leva, han har inte någon rätt till liv. Den 23 december ståendes på en gångväg med genomblöta strumpor, tittandes rakt i ögonen på en glad familjefar genom en glasruta bestämmer han sig. Han skall ta sitt liv. Han lyfter flaskan till sin mun. Ett försiktigt leende smyger sig på, ett leende som fyller familjefadern i fåtöljen med obehag och han kastar bort sin blick från Johan. Väljer att inte se honom. Precis som alla andra väljer att inte se Johan den här sista kvällen i Johans liv.

Men innan han avslutar sitt liv ska han hämnas. Hämnas på alla dem som inte hjälpt honom. På alla de lyckliga familjerna som har allt det han har förlorat. Han skall förstöra deras jul och han skall njuta av det.  När han inte längre orkar gå skall han lägga sig ner och somna en sista gång. Låta kölden komma och han skall skratta sig själv till sömns. När vintern fryser hans kropp skall den frysa hans ansikte skrattandes. Hämnden skall inledas mot den familj han just beskådat. Mot de som har allt det där han en gång hade. Han böjer sig ner, skrapar ihop snön, försöker forma det till en rund hård snöboll i sin nakna hand, någonting som är mycket lättare nykter än efter en halv flaska 38,5 procentig vodka. Tillslut lyckas han få den relativt hård och något så när symetrisk. Han ställer sig upp och samlar så mycket kraft hans trasiga kropp kan förmå och kastar snöbollen mot rutan. Ett duns hörs, inget kras, rutan går inte sönder som han hade planerat. Men han har lyckats störa julfirandet. Fadern som tidigare suttit lugnt i fåtöljen kastar sig upp och Johan ser hur han skriker, han ser rädslan i moderns ansikte och han ser hur det yngsta barnet gråter och han njuter. Tar lugnt några klunkar till ur sin flaska innan han vinglar fram till ett snötäckt äppelträd som står framför husets entré. Han lyckas bryta av en pinne, går fram till fönstret. Knackar först försiktigt på rutan med pinnen. Ökar sakta kraften i slagen, om han inte kan kasta sönder rutan får han väll slå sönder den istället. Fadern är ursinnig, ansiktet är högrött och han är på väg ut ur rummet, ut ur lägenheten. Han skall slå ner Johan, slå honom i bitar, slå honom tills han inte längre kan röra sig. Modern ställer sig i vägen, skriker, försöker att stoppa honom, hindra honom. Hon skyddar inte Johan, hon skyddar sina barn! Hon vill inte att barnen skall se fadern misshandla en alkoholist på julafton. Genom rutan hör Johan dem skrika och han skrattar medan har ökar kraften i sina slag mot rutan. Äntligen kommer han igenom, rutan går sönder, glasskivor faller ned mot marken, ner i snön på ena sidan, ned på familjens fina parkettgolv på den andra. Modern och Faderns skrik hörs tydligt, de förenas med barnens gälla gråt. Fadern ändrar riktning från dörren och kastar sig mot rutan. Får tag om Johans rock, drar honom till sig, pressar honom mot fönsterkarmen och Johan känner hur glasbitarna arbetar sig in i hans hud, han ser rocken mörkna av blod, han ser blodet droppa ned på parkettgolvet, ned i snön. Fadern höjer armen och första slaget träffar Johan över käken, han känner hur en tand lossnar och han spottar ut den samtidigt som det andra slaget träffar honom över örat. Tjuter, allt känns dovt, som om någon lagt en kudde framför högtalaren. Bara det ihärdiga pipet hänger kvar. Johan lyckas vrida huvudet så att hans mun kommer över faderns arm. Biter tag. Biter tag och trycker in sina tänder i armen, känner köttet mot hans tandkött, känner blodsmaken sprida sig i hans mun.  Biter sig tag och tänker inte släppa. Fadern skriker och slår mer frenetiskt mot Johans ansikte, men slagen blir svagare och mer desperata, inte lika fokuserade. Johan skrattar inombords när han tänker på vilken skräck fadern måste känna, vilka sjukdomar han tror sprider sig genom hans kropp nu. Allt från gulsot till HIV. Gud vet vilka sjukdomar Johan kan ge honom.

Till slut upphör slagen och fadern släpper sitt tag om Johan medan han drar sig in i lägenheten. Söker skydd. Johan faller ihop i snön utanför, samlar de få krafter han har i sin kropp. Får syn på vodkaflaskan som han tappade, den ligger där i snön. Tom! Innehållet har runnit ur. Den jäveln spillde ut hans sista vodka. Han tittar in i lägenheten, familjen har samlat sig i andra änden av rummet. Mamman har en telefon mot sitt öra, Johan ser att hennes läppar rör sig men han hör inget annat än det ihärdiga tjutet. Han tar tag om fönsterkarmen och kravlar sig in i lägenheten. Höjer den tomma vodkaflaskan som ett vapen, fadern vågar inte gå till någon ny attack. Johan rör sig fram emot bordet där han ser en liten flaska rom. Det är inte mycket men det är bättre än ingenting alls. Han tar flaskan och tar sig mot ytterdörren. Familjen följer hans steg, tittar på när han går in i deras hem. Barnen gråter, mamman gråter, pappan kämpar emot sina tårar men han kan inte dölja rädslan. Han kan inte dölja sin förtvivlan över att han inte kan skydda sin familj. Johan vet hur det känns.

Han går ut ur rummet, ut ur lägenheten, ut hur huset. Haltar fram, han kropp ömmar. Blodet rinner ut ur hans kropp. Han vrider upp flaskan, släpper korken i snön och går bort längs gatan. Tittar åt sidorna, ser att hans varje steg följs från de omkringliggande fönstren. Han vänder sig bort mot huset. Ser hur någon springer över vägen. Det känns som sirener som tjuter i hans öron. Han känner sig svag, svagare än han någonsin gjort, hans blick blir dimmigare, dimmigare än vanligt, inte bara dimmig av alkoholen. Han vänder sig om ser konturerna av någonting som kommer springandes emot honom, ser blått ljus blinka i bakgrunden. Sedan ser han inget mer. Faller handlöst mot asfalten, slår i huvudet. Somnar. Skrattar inte, uttryckslöst somnar han. I kvarteret hörs skrik och fotsteg som knarrar i snön där de springer fram, allt komponerat av ljudet från sirenerna som kommer allt närmare. God natt.

Inte långt där ifrån är Kerstin på väg i säng. Kläderna är framlagda. Allting är förberett. Det kommer att bli en tidig morgon och en lång dag. Det kommer att vara jobbigt. Hon kommer att bli trött. Men det är det värt. Äntligen ska hon få träffa dem igen.

Nu visste han inte riktigt vad han skulle säga. Vad sa en far till sin son han inte träffat på flera månader? Han sa ingenting. Istället startade han bilen och rullade iväg längs gatan. Utan att veta var de var på väg eller var vägen ledde.

”Kan man vända här framme?” Det var inte vad en far normalt valde som första mening till sonen han inte träffat på flera månader. Å andra sidan var det inte normalt att en far inte träffade sin fjortonåriga son på så lång tid.

Allt var inte som de lovade.

Allt var inte som de sa att det skulle vara, den där första skoldagen i ettan.

Himmelen är inte alltid blå, trädens blad är inte alltid gröna.

Allt var inte sådär bekymmerslöst.

Allt var inte bara skratt och lek.

Plötsligt förbyttes tårar av skratt till tårar av sorg,

Lekens tjo och stim blev allvarsamt tyst och stilla.

Det var aldrig någon som varnade honom. Aldrig någon som sa – Det kommer att ta slut.

Han trodde han alltid skulle förbli ett barn. Han trodde att bli vuxen var någonting man valde att bli. När det passade

Han hade fel!

Plötsligt satt han där utan att veta när han gjort sitt val.

Utan att veta när han blev vuxen

Förtvivlat försökte han hitta tillbaka, förtvivlat försökte han att bli ett barn igen.

Han ville bryta med vuxenvärldens regler.

Men allt han gjorde skadade dem som stod honom närmst.

Hans fru och hans barn.

Han var förtvivlat kvar i vuxenvärldens våld.
Han började rasa, hans liv föll i bitar.

Han kunde inte inse att hans ungdomstid var över.

Nej, allt var inte som de lovade.

Om någon bara hade sagt till honom – Det här kommer ta slut.

Om natten kommer ångesten.

Likt ett virus håller den sig gömd i ryggkotorna. Vilar, väntar på rätt tillfälle.

När mörkret kommer, när allt dagens brus lugnat sig slår den till.

Trycker ner, förminskar, försvagar och beskyller.

Äter upp och växer sig starkare ju sämre du mår. Finns ingen hejd. Går inte att bota. Går inte att skaka av.

Golvet snurrar, världen snurrar.

Livet snurrar motsatt håll.

Halsen spyr, läppen darrar och handen skakar. Allt är bortom kontroll. Botrom förståelse rim och fason.

När ångesten väl kommer finns det ingenting att göra. Bara att genomlida.

När morgonen gryr måste orsakerna mötas och bemästras.

Hon ställer sig upp ur soffan, fimpar cigaretten i, det av Johan, nytömda askfatet. Går ut i köket. Öppnar skafferiet. Narkotikan är inte längre gömd ovanför fläkten. Den har fått en egen plats. Översta hyllan. Bredvid spagettin potatisen och riset. Piller, pulver och sprutor. Allting låg där. Hon ville försvinna. Slippa ångesten, slippa oron. Hon ville uppleva heroinruset. Uppleva det så som hon upplevde det första gången. Allt var bekymmerslöst, ingenting bekom henne. Det var länge sedan hon upplevde det ruset. Hon tar upp påsen med pulvret. Väger det i sin hand. Synar påsen. Det skulle räcka, hon skulle få ett rus på det. Hon orkar bara inte med allt pill. Inte nu. Lägger tillbaka påsen. Ecstasy. Så som narkotikan borde vara. Skruvar av locket, skakar ut några piller i handen. Alldeles för många. Går tillbaka till soffan. Lägger sig på rygg. Sluter ögonen. Tyst. Svart. Slut!

Ord kan kastas så hårt

Ord kan göra så ont

En verbal kulspruta bor i ditt hem

Ditt kevlar skyddar dig inte sen

Från slagen från min mun

Ord som kan värma och glädja

Kan riva och förstöra

Dig borde inge få röra

Men orden slår djupare sår

För var dag som går

Jag är en maskin

Jag varken lyssnar eller hör

Allt jag gör är och förstör

Min svaghet känner mig väl

Mitt inre vill dig så väl

Ord kan kastas så hårt

Ord kan skära så djupa sår

Sår som ger din själ djupa hål

Min kärlek till dig är så stor

Ändå med någon annan jag begår hor

"så sätter du själv dina gränser" orden stämmer bra in. Det passar. Det är min synopsis.

Allt var inte som dom lovade.

Allt var inte som dom sa att det skulle vara, den där första skoldagen i ettan.

Himmelen är inte alltid blå, trädens blad är inte alltid gröna.

Allt var inte sådär bekymmerslöst.

Allt var inte bara skratt och lek.

Plötsligt förbyttes skrattets tårar mot sorgens.

Lekens tjo och stim blev alvarets tystnad och stillhet.

Det var aldrig någon som varnade mig. Aldrig någon som sa – Det kommer att ta slut.

Jag trodde att jag alltid skulle förbli ett barn. Jag trodde att, att vara vuxen var någonting man valde att bli.

Jag hade fel!

Plötsligt satt jag där utan en aning om när jag hade gjort mitt val att bli vuxen.

Förtvivlat försökte jag att hitta tillbaka, förtvivlat försökte jag att bli ett barn igen.

Jag försökte att släppa taget, jag försökte att tänka utan för lådan (outside the box)

Jag ville bryta med vuxenvärldens regler.

Men allt jag gjorde var att skada dom som stod mig närmast.

Det var min fru och mina barn som blev lidande. Medan jag förtvivlat var kvar i vuxenvärldens våld.
Men jag började att rasa samman, mitt liv började att falla i bitar.

Förtvivlat ansträngde jag min mer och mer för att åter bli ett barn.

Jag kunde inte inse att min barndomstid var över.

Nej, allt var inte som dom lovade.

Om någon bara hade sagt till mig – Det här kommer att ta slut.

Arbetet är påbörjat. Berätellsen har börjat ta form och jag vet vilken historia det är jag vill berätta. Jag vet mitt budskap. Jag känner mina karraktärer. Jag förstår hur de tänker. Nu ska jag bara låta dem agera.

Arbetet är påbörjat på en ny bok. Någon titel har jag inte. Någon direkt plan om när den ska vara klar har jag inte heller. Men mycket, majoriteten ska vara färdigt till sommaren. Jag började inte igår. Jag började för flera år sedan.

Arbetet är påbörjat. Det ska bli spännande att se vart det slutar. Det ska bli spännande att se hur min idé faller ut. Någonting vet jag med all säkerhet. Musiknörden kommer att hitta anknytningar till låtar och texter. Det kommer att återkopplas. Det kommer att bli anspelningar. Det kommer att bli någonting helt eget. Det kommer att bli helt olikt En söndag i Juli. Det kommer att bli precis som En söndag i Juli

This is the begining of the end.

Det har gått ett år sedan nu. Ändå tänker jag på honom, på att träffa honom när jag åker hem i helgen. Jag kan se han tydligt framför mina ögon. Hur han kommer springandes lite böjt som en banan! Det gjorde han alltid. Det såg precis ut som om bak bena sprang lite fotare. Eller som om den häftigt viftande svansen liksom drog med sig bakänden fram i varje viftning. Jag kan tydligt se honom komma och möta mig med tungan hängandes utanför. Jag vet inte om hundar kan le. Men Rattata kunde det. Jag vet precis hur han de sista stegen skulle ladda och så skulle han hoppa upp i min famn när jag öppnar bildörren. Precis så skulle han ha gjort om han fortfarande varit i livet.

För ett år sedan var vi tvungna att ta bort honom. Han hade blivit gammal. Levt ett hårt liv. Benen var slut på honom och han haltade sig fram genom tillvaron utan att kunna röra på sig. Utan att kunna göra det han älskade mest. Springa fram längs myrvägen vid sidan av hästarnas hovar. Jag glömmer aldrig de otal gånger som vi har tävlat tillsammans på raksträckan. Varje gång vann han. Eller rättare sagt var han inte på väg att vinna så råkade han alltid få upp ett intressant spår och hitta en buske som skulle pinkas in.

Rattata var min favorit hund. Vi växte på något vis upp tillsammans. Det var jag som lärde honom bli rumsren. Det var jag som ”dreserade” honom att komma på vissling och ligga stilla och framförallt hans favorit, att hoppa upp i knät på folk.

Ännu idag tänker jag på honom. Jag tänkte på att jag skall åka hem en sväng över helgen. Och det kändes ännu som en självklarhet att han skulle komma där och hälsa mig välkommen. Men han har bara en hälsning kvar och det är den när vi återförenas i himmelen.

Husdjur sätter märken i våra liv och för en tid förgyller de våran tillvara. Men vi lever i ständig vetskap om att de en dag kommer att gå före oss. Sällan är det vi som lämnar dem. Ibland måste man acceptera det även om det är hårt. Livet är hårt och skall man överleva måste man vara lite, lite hårdare. Men man skall aldrig släppa taget så länge hoppet finns kvar. Så länge glädjen finns där.

Rattata du min vän i livet.

När Danny gick och lade sig den kvällen kom han att tänka på en gammal klyscha ” Den här natten är den första natten på mitt nya liv” I natt skulle han flytta ut ur den gamla kroppen och flytta in den nya Danny!

När Danny gick och lade sig den kvällen kom han att tänka på en gammal klyscha ” Den här natten är den första natten på mitt nya liv” I natt skulle han flytta ut ur den gamla kroppen och flytta in den nya Danny!

Christoffers armar som hängt livlösa längs hans sidor rör sig bak kring Annas rygg och pressar henne mot sig och hon pressar honom mot sig. Christoffer har totalt förlorat kontrollen över sin kropp som nu rör sig utan hans kontroll över hennes kropp. En hand rör sig upp och tar ett försiktigt tag om hennes nacke medan den andra sjunker ner mot ländryggen och låter några fingrar glida ner över hennes rumpa. Hon reagerar inte, några fingrar till följer efter tills hela hans hand vilar över hennes ena skinka. Handen fortsätter ner längs klänningen tills de når hennes nakna lår. Hennes smala lena lår. Han känner hur hon hennes händer spänner sig över hans rygg, hennes naglar trycks in i hans rygg allt hårdare i takt med att hans hand åter drar sig uppåt, under klänningen, några fingrar försöker smeka hennes fingrar på det där klumpiga sättet en fjortonårings fingrar gör när de aldrig tidigare rört vid en tjej så nära. Anna stannar upp i kyssen, naglarna åker ut ur hans rygg igen och hon klappar till honom på ryggen. Han förstår inte vad hon menar, men hans hand förstår och tar bort fingrarna och rör sig istället upp på hennes nakna skinka igen och Anna återupptar kyssen utan att bry sig om att hon blottar hela sin rumpa.

Christoffer vet inte hur länge de står där, hur länge han håller sin hand på hennes skinkor utan våga röra dem i fall han skulle göra fel och hon skulle gå därifrån. Till slut avbryter hon kyssen och sjunker ner från sinställning på tå men fortsätter att hålla honom hårt till sig. Hon har märkbart svårt att hålla balansen. Christoffer börjar få tillbaka kontrollen över sig själv igen och lägger sitt huvud mot hennes och luktar på hennes hår.

Två tomater gick på en väg

Så kom en bil och körde över den ena tomaten.

Då sa den andra tomaten: Kom Ketchup, så går vi!

”Börjar ni bli klara tjejer?”

”Alldeles strax. Jag skall bara dricka upp. Vart är Jenny?”

”Hon är ute och röker med Alex. De är nog färdiga o sticka!”

”Okej, vänta” Sara tar upp ölen och tömmer den i ett svep.

”Då går vi då!”

Tjejerna drar på sig sina skor och lämnar lägenheten. Ölburkar, ciderflaskor och öppnade spritflaskor fyller bordet tillsammans med shotglas och halvdruckna drinkar.

På väg ut går Sara förbi en spegel. En sista koll innan hon lämnar lägenheten. Ikväll måste allting vara perfekt. Ingenting får gå fel. Andreas hade sagt att Peter skulle vara där ikväll.

”Men för fan Sara kom nu. Du ser jätte fin ut. Peter kommer att falla pladask. Tänk på oss andra, alla bra killar kommer ju att vara tagna innan vi kommer ner om vi skall vänta på dig hela tiden!”

”Hur skall du göra ikväll då?” Alex tittar med pillemarisk blick på Sara. Det är ingen tvekan om vad hon tänker på. Men Sara låtsas ändå fullkomligt oförstående.

”Vad menar du?”

”Ja, skall ni göra det. Ha sex?”

”Du vet mycket väl min åsikt, Alex!”

”Juste, det där om inget sex före äktenskapet. Glömde visst bort det. Jag är faktiskt riktigt imponerad. Jag fattar inte hur du klarar det. Jag skulle inte klara en vecka utan sex.”

”Nej, jag är en stolt oskuld. HÖR NI DET KILLAR! JAG ÄR EN STOLT OSKULLD!” Hennes röst ekar mellan husen, stämningen är på topp.

Det är en varm sommarkväll. Ett gäng tjejer är på väg ner på krogen. Det är sommar.

Tjejerna kommer fram till krogen. Kön ringlar sig lång och är full av människor som alla vill samma sak. Komma in!

”Häng med här tjejer!” Alex hade letat sig fram och lyckats få en av vakterna att släppa in dem VIP ingången.

Stället är överfyllt. Dansgolven vibrera. Öltapparna i barerna står ständigt på. På terrassen flockas alla rökarna. Tjejerna är på inneställenas inneställe. Allt är som de skulle säga top-notch

Sara börjar genast leta efter Peter. Men det är som att leta efter en nål i en höstack. Eller snarare som att hitta en droppe vatten i en av barerna. Efter tjugo minuters letade börjar hoppet svika. Kanske hade Andreas bara jävlats med henne. Peter skulle troligtvis inte dyka upp. Resten av tjejerna hade försvunnit direkt när de hade kommit in. Nu står Sara ensam vid en av baren. Hon känner sig bortkommen, varför är jag egentligen här?

En bit ifrån henne står en man med en drink i sin hand och spanar på Anna där hon står. Han hade lagt märke till henne redan när hon kom in på klubben. Han har sedan följt henne i hennes letade efter Peter. Han går fram och ställer sig bredvid henne.

”Varför är du så ledsen en så här härlig natt?”

”Va! Vem är du?” Sara som varit försjunken i tankar kring Peter var inte beredd på att någon skulle prata med henne. När hon sedan insåg vad mannen hade frågat skämdes hon lite. Syntes det så tydligt att hon var ledsen? Hon försökte att se gladare ut när hon tittade upp på mannen.

”Nejdå jag är inte ledsen. Jag stod bara och funderade på en sak.”

”Om du säger det så. Men jag tror dig inte.” Mannen ser Sara rakt i ögonen och ler ett av de bredaste och vitaste leendena Sara någonsin sett. Det var verkligen en vacker man som kommit fram till henne.

”Vill du ha någonting att dricka?” Innan Sara hann svara beställde han in en drink Sara aldrig hört talats om. Hon smuttar lite försiktigt men sedan tar hon en stor klunk. Det var bland det godaste hon druckit.

Mannen och Sara börjar prata med varandra. Där är någonting speciellt med honom känner Sara. Någonting som gör att hon känner sig trygg men samtidigt lite osäker.

Några kvarter från klubben har två ungdomsgäng mötts. Stämningen, aggressiv och laddad. Slagsmålet hänger i luften. Snart kommer det att smälla.

”Peter, lugna ned dig för fan.” Inne i klungan de två gängen bildat står Peter han har ett fast grepp om en av de andra killarnas jacka och har dragit hans ansikte bara centimeter från sitt. Hans näsborrar är vidgade, armarna spända, ögonen fast fixerade rakt i den andra killens. På sina egna axlar ligger Andreas händer och försöker lugna ner honom.

”Okej, ni har rätt. Han förtjänar det inte.” Peter börjar slappna av och släppa jackan.

”Ha, backar du ur va? Din lilla jävla fjolla!” Explosion.  Peter drar till sig killen igen och ger honom en danskskalle. Näsbenet går av och killen faller handlöst till marken och bli liggandes. Infernot bryter ut.

Sara och mannen har flyttar från baren och sitter på uteserveringen med ytterligare var sin drink. Sara drar ett djupt bloss som om hon aldrig gjort annat än att röka. Trotts att det är första gången hon håller i en cigarett. Mannen har lärt henne knepen.  Hon tittar upp på hans ansikte men det är någonting som inte stämmer. Färgerna. Färgerna på träden, på marken, mannens ansikte. Allt såg ut att vara täckt av en stor regnbåge.  Dessutom roterar allting, men inte som när man är full. Nej det här är någonting annat.

”Hur är det?” mannen ser på Sara, han ser att någonting inte stämmer.

”Jag mår lite illa. Jag kommer snart.” Sara försöker att ställa sig upp men klarar inte av att hålla balansen när allting kring henne roterar. Hon ramlar omkull och sätter sig på uteserveringens golv.

”Ta det lugn.” Mannen kastar sig upp från sin stol och hjälper Sara upp på benen igen.

”Så ja, stöd dig mot mig. Vi tar och går ut här ifrån. Jag kan hjälpa dig hem.”

Långsamt tar de sig ut. Utanför ringlar kön fortfarande lång. Tillsammans börjar de gå hem mot Saras. Sara är nu som en vandrande zombie och följer mannen vart han än går. Han för henne in i stadsparken och in i ett av de små lusthusen som finns en bit från gångstigen.

”Sätt dig här och vila lite en stund.”

”Mmm. ”Svarar Sara innan hon lägger sig ned på bänken.

”Du är vacker Sara. Vet du det. Speciellt dina läppar. Får jag kyssa dem.” Innan Sara svarat böjer mannen sig fram och kysser henne, det var ingen mjuk försiktig kyss. Det var en kyss som tydligt förde fram sitt budskap. Mannen ville ha mer, mycket mer.

I berättelsen om de två tomaterna som krossade en väg finns så mycket att utläsa. Inte bara det komiska, det finns även ett djup. När en av tomaterna blivit krossad och förstörd så finns ännu hopp. När du blivit totalt nedtryckt så finns ännu möjligheten att resa sig och gå vidare.

”Kom nu ketchup så går vi”.

Huvudet värker, kroppen värker, underlivet värker. Sara kommer inte ihåg någonting av natten. Hon öppnar ögonen och sirrar rakt upp i taket. Genast känner hon att någonting är fel. Hon fryser , hon tittar ned på sin mage och sina ben.  Genast fylls hennes ögon av tårar. Hon ligger naken på det stampade jordgolvet i lusthuset. Genast börjar minnena komma tillbaka till henne. Hon minns hur mannen som hjälpt henne böjer sig ned och kysser henne. Hur han tar tag om hennes händer, hur han sliter sönder hennes kläder. Hon minns hur hon förlorade sin oskuld, sin stolthet, hur hon förlorade en del av sig själv.

Jag spanar ut över den fantastiska naturen. Jag står på toppen av en dal och spanar ned i den. I bottnen ser jag en stor sjö breda ut sig och bitvis täcker den hela dalen, vattnet ligger alldeles stilla. En bit bort ser jag två älgar simma över sjön. Jag gör ingen antydan till att skjuta dem. Ännu är det länge tills älgjakten börjar.

Jag börjar vandra ned i dalen mot sjön och hör hur en fågel kvittrar på håll, jag stannar till och tittar upp mot den ljusblåa sommarhimmelen och ser en svala glida fram.

När jag plockar upp min kikare ser jag att det inte är vilken svala som helst, det är Andreas.

Det är många år sedan jag träffade Andreas för första gången.  Jag var då ute på vandring i de svenska sommarfjällen. I veckor hade jag vandrat alldeles ensam och försökt att klara mig på vad naturen bjöd. Målet med min vandring var att söka närmare kontakt med Gud.

Men sommarens torka gjorde det svårare och svårare att överleva på vad växterna bjöd och jag började bli trött.

Som vanligt gassade solens strålar från himmelen och svetten rann från min panna och ned över munnen. Jag försökte att slicka i mig all vätska jag kunde komma över.

Jag satte mig ned i skuggan från ett träd och vilade. Det var då han kom, Andreas.

Han landade på en av grenarna i trädet och tittade ned mot mig. Jag kände att det var någonting speciellt med den här fågeln, han ville säga mig något. Jag ställde mig upp och gick försiktigt fram emot svalan för att inte skrämma iväg honom. Men han rörde sig inte utan följde mig bara med blicken.

När jag kom fram stirrade han mig rakt in i ögonen, och sa.

"Jag har följt dig på din vandring. Jag sett att du har svårt att hitta mat och du börjar bli svag!"

"Ja!", svarade jag. "Jag har vandratt länge nu och jag börjar känna mig ensam och övergiven. Jag hade förlitat mig på att Gud skulle hjälpa mig, men det har han inte gjort."

"Gud hjälper dig nu käre vän. Jag heter Andreas och är utsänd av Gud för att följa vinden dit den tar mig, och hjälpa dem längs min väg som behöver hjälp. Nu har jag kommit till dig!"

När Andreas tystnade kände jag hur den första vattendroppen träffade min panna och svalkade hela mig. Sedan kom det en till, och en till, och en till. Tillslut kom de med så korta intervaller att jag inte längre kunde räkna dem.

Jag tittade runt omkring mig, allt som för bara någon minut sedan varit gultorkat av solen började få tillbaka sin gröna färg. Jag såg hur naturens blommor som givit upp och börjat sloka, nu återigen reste sig långa och stolta i det ny gröna gräset. Jag såg hur blåbärsbuskarna genast började att få bär igen.

Jag kände hur det började blåsa och vände mig åter mot den gren där Andreas hade suttit. Men han satt inte längre kvar. Snabbt plockade jag upp min kikare och tittade ut över den nu mörka himmelen. Långt, långt borta såg jag Andreas glida fram med vindens hjälp. Han hade gjort sitt och var nu på väg för att hjälpa någon annan.

Efter den gången har jag stött på Andreas flera gånger. Ibland kommer han för att hjälpa mig, ibland vill han bara prata. Den här gången gled han bara förbi med sitt kvitter som en stilla hälsning till mig.

Jag fortsatte ned till sjön, tog av mig mina kläder och lät det varma vattnet omsluta mig på alla sidor.