Det är inte så svårt att välja egentligen. Det finns två låtar jag har haft cirkulerande konstant i mitt huvud de senaste dagarna. Och eftersom Kristian redan har visat den ena låten väljer jag den andra.

Någon förklaring behövs inte. Bara det faktum att vi kommer att höra den här låten spelas flitigt på krogarna i vinter.


Veckans låt: Mikrofonkåt - September

Tidigare i veckan möttes jag av buskapet på Kerilles blogg. Han har förlovat sig med Linn. Chocken blev så här i efterhand obefogat stor. Det är ju egentligen en självklarhet, någonting som man borde anat. Speceillt när både hus och barn har varit något som florerat i min fantasi.

Så fort jag kunde ringde jag så klart upp och grattulerade. Någon kanske reagerar. VA! fick du veta det via bloggen? Japp, det fick jag. Men inga sura miner där. Han hade trotts allt ringt som en galning kvällarna innan när jag jobbat utan att jag ringt tillbaka. Så jag får nog skylla mig själv.

Men när jag väl får prata med honom och säga det där om grattis och tåren som kom på jobbet och påpekar det faktum att man ska gifta sig innom ett år efter förlovningen nås jag av budskapet. Tydligen finns inga giftemålsplaner. Tydligen ska nu Kristian och Linn bli ett sådanadärt par som går omkring förlovade i en evinerlighet utan att någonsin gifta sig.

En förlovning är att ingå ett löfte om giftemål. Att förlova sig är att sparka igång bollen som tillslut slutar i bröloppets fotbollsmål.

Det finns inga ord för min besvikelse. Hoppas innerligt på en ytterst bra förklaring.

Och ja Kristian, ja Linn. Jag är fortfarande enormt glad för ringarna på era fingrar. Känner mig som en liten tjej som ser fram emot att få se ringarna i jul.

I helgen drog det äntligen igång. Världscupen i skidåkning. Hela veckan har jag laddat upp. Äntligen började det igen. Nu är det ju inte så att jag egentligen är speciellt intresserad av skidåkning, jag bryr mig inte jätte mycket om masstartens vara eller icke vara. Eller mannen i den gula mössans dagsform. Nej, egentligen finns det bara en anldning till att jag har sett fram emot att det skulle dra igång.

Anledningen stavas, Pops, Krönikör Karlson, Herr Elofson, Vinterstudion och Uppvärmningen. Typ exempel på hur ett idrottsmagasin ska vara. Dess tre har tillsammans lyckats skapa en sådan gemytlig och trevlig stämning i Vinterstudion att man vill titta bara för att det verkar så trevligt.

Men om sanningen ska fram så stirrar jag inte med konstant blick på vinterstudiosändningarna hela helgen. Nej, jag ligger i min säng på SVTplay och ser Uppvärmningen. Uppvärmningen konceptet som introducerades i Vancuver OS förra vintern.

Det hela är mycket enkelt. En kvart innan tv-sändningarna börjar, börjar uppvärmningen på webben. Man får följa med Pops, Krönikör Karlsson och herr Elofson den sista kvarten innan sändning. Jag vet, det låter inte så spännande eller roligt. Men uppvärmningen ger alltid skrattgaranti och min åsikt står kvar. Ge dessa tre en egen halv timmes timmes talkshow varje lördagkväll. Låt dem göra precis det de gör under uppvärmningen. Ingenting, och där skulle toppklassig teve uppstå. Låt dem sedan leda Melodifestivalen och alla skulle återigen börja titta. Inte för att se Melodifestivalen. Nej, för att se den där kvartens uppvärmning innan. Den som alltid blir bättre än själva sändningen.

Den här veckan har låtar attackerat mig från alla möjliga håll och kanter. Flera gånger har jag tänkt. Här är veckans låt. Och inte ens nu när jag ligger här och skriver vet jag ännu vilken låt som blir veckans låt.

Därför väljer jag att den här veckan välja en låt som gör att jag kan uppmärksamma det faktum att det endast är tre veckor kvar till Musikhjälpen 2010 drar igång. Från Malmö. Årets programledartrio har tillkänna givits och det känns lovande. Det är Martina Thun från Morgonpasset i P3. Det är Jason "Timbuktu" Diakité och Nour El-Rafai. Som saget det känns lovande.

Därför blir veckans låt ingen av dem jag under veckan tänkt på. Utan en låt från Musikhjälpen 2009 och jag ärligt säga att låten i den här versionen ger mig gåshud.


Veckans låt: I heard of a Girl (Musikhjälpen 2009) - Miss li

ännu en kväll hemma från jobbet. Tidigare i kväll tänkte jag på ytterligare ett litet barndomsminne som jag skulle skriva om. Men nu när jag sitter här kan jag verkligen inte komma på vad det var.

Jag gick hem från jobbet idag. Snön har kommit till Halmstad och jag försöker att njuta så mycket som möjligt. Ännu är det inte så jätte kallt i luften och den där härliga vinterkännslan saknas mig ännu. Men promenaden hem gav en föraning om hur det kommer att vara. Hur det var förra vintern. Snö upp till knäna. Snö som dövar varje ljud i skogen.

Förra vintern. Nästan en hel månad på Gotland. Photosession med Kristian och mycket fotografering själv. Här är ett av korten jag tog från när jag Pappa och Rikard högg 2009 års julgran

Precis kommit hem från jobbet. Det är tyst i lägenheten. I rummet bredvid sover Jossan. Här sitter jag med två, nu, halvfulla glas. I det ena har jag apelsin juice och i det andra mjölk. Jag var sugen på båda och orkade inte gå och fylla på när det ena tog slut. Därför två glas direkt.

Jag tar en klunk mjölk, jag tar en klunk juice och så en klunk mjölk igen. Smakerna blandas i munnen medan minnena blandas i mitt huvud.

När jag var ett litet barn och mamma ännu dukade fram frukosten åt mig. Kommer jag ihåg att jag alltid som de flesta barn. Drack O'boy till frukost. Jag drack också alltid apelsin juice. DelMonte i grön tetra förpackning. Precis som alla andra barn. Men vad jag gjorde med dessa två möjligvis inte var vad barn normalt sett gjorde. Eller så var det precis de barn gjorde.

Jag tog två sugrör. Det ena i O'boyen det andra i juicen, och så drack jag. Smakerna blandades i munnen och gav en lätt smak av apelsin O'boy. Väldigt logiskt.

När jag nu dricker samma sak, eller åtminstone snarlikt. Om jag ändå orkat gå ut i köket efter lite O'boy pullver, kommer massor av barndomsminnen tillbaka. Alla vackra. Alla klädda i snö och fyllda av skrattande barnskrik.

Tillslut slutade jag min sugrörsblandning på morgenen efter att jag tittat ner i juiceglaset och upptäckt att det flöt omkring bruna O'boy stråk som smitit undan att bli svalda och istället flytt genom sugröret ner i juicen.

Jag tyckte det såg äckligt ut. Det var berättelsens sorgsna underton.

Jag har ägnat onödigt mycket tid till att uppdatera min telefon. Sitta och söka efter nya appar och instalerat en hel del både nödvändigt och mindre nödvändigt. Så hittade jag en bild på en musik app. Där ett album spelades. Av någon anledning fick jag för mig att börja lyssna på det. Och omedelbar kärlek uppstod.

Att det dessutom är en snyggt gjord video gjorde inte det hela sämre.

Veckans låt: Who Says - John Mayer

Sådär. Nu är båda lägenheterna utflyttade. I min finns bara en säng och en teve kvar i en helt obevakad lägenhet. På Nyhemsgatan 38. Och nej, jag skulle inte tycka det var jobbigt om det blev inbrott och jag slapp att ta hand om de två sakerna jag inte ska ha.

I nya lägenheten har Mamma och Pappa tepetserat och vi kan bara konstatera att det blev långt bättre än vi hade förväntat oss. Resten av rummen ska Sandå måleri komma och tapetsera om och någon ska lägga om golvet i två rum också.Men vi vet inte riktigt när det blir. Förhoppningsvis snart.

Vad ska man säga. Det finns en artist som är på precis allas läppar år 2010. En artist som inledde året som bejublad gästartist när Staygold och Spank Rock framförde singeln Backseat. En artist som sammarbetat med Kleerup och Royksopp. En artist som lyckades släppa samma album om och om igen och hålla sitt namn levande medan hon planerade sitt avskedd. Ett avskedd som rycket säger vi ska vara mitt uppe i när vi närmar oss reales datumet för Body Talk pt.3 den avslutande delen i trilogin.

Svt klubbland har spelat in en konsert med Robyn och bjuder på sin hemsida på en intervju och tre låtar. Därifrån hämtar vi veckans låt en underbar liveverssion av Body talk pt1 kanske bäste låt.


Veckans låt: Dancing on my own - Robyn

Klockan är halv tio och jag sitter på jobbet. Har varit här sedan åtta i morse bortsett lite kvällsmat och mys hos Jossan. Lyckligtvis behöver jag i alla fall inte jobba nu. Jag sitter bara här. Lyssnar på en grym playlist på spotify och gör precis det jag skrev att jag skulle göra. Försöker göra mitt jobb ytterligare lite utvecklande och motiverande.

Läste igenom min text om Håkan Hellströms 2 steg från Paradise. Ser texten som ett misslyckande. Så långt ifrån vad jag engntligen ville skriva. Men jag tycker inte om att ta bort texter som publicerats. Trotts allt. Det är precis så jag tycker om albumet och lite till. Men jag kände att jag måste få lägga till en ytterligare sak.

Saknade te havs var en gigantisk besvikelse varenda gång jag hörde singeln. Men så satte jag på skivan för första gången. Det här är min tid tonade ut och in kom Saknade te havs och genast insåg jag storheten. Med ett knytnävsslag i magen innsåg jag hur det var. Stort magiskt.

Förövrigt saknar jag just nu herr Hederfeld som är i Afrika och njuter. På något vis känns det som om jag har honom närmare när han är på Gotland än när han är i Syd Afrika. Och det är ju i och försig sant.

De senaste åren har jag planerat att utbilda mig innom de flesta olika yrkesgrupperna. Allt från socionom till ekonom eller jurist. Polis eller hamburgervändare. Hela tiden nya idéer. Kanske ska jag sluta få så många idéer. Bara göra det jag gör och se hur länge jag vill göra det innan jag vill göra någonting annat.

Just nu känns det kul, utvecklande och motiverande. Med lite flyt ska det bli ännu mer utvecklande och ännu mer motiverande.

Man ska inte välja yrke efter vart man kan tjäna pengar. Vart man lätt kan få jobb. Vad som är hög status. Vad som är låg status. Man ska välja efter vad man tycker är roligt. Nu väljer jag det. För stunden i alla fall.

Det kan inte vara lätt att vara förälder åt mig i en sådan här situation. En förälders uppgift är att stötta sitt barn i alla dess beslut. Även om ett beslut går stick i stä med det beslut som togs en dag tidigare. Men ändå lyckas de. Det är imponerande.

Det är mycket Håkan Hellström just nu. Och det är väll inte så konstigt. När man trodde att ingen skulle kunna så upp emot Robyn som årets artist så kommer Håkan och släpper sitt bästa album någonsin och jubilerar tio år som artist. Därför för blir veckans låt ett historiskt tidsdokument som vi ska tacka SVT för.

Vi reser bakåt i tiden drygt tio år. Innan Känn ingen sorg för mig Göteborg. Innan sjömanskostymer. Innan någon visste vem Hurricane Gillbert var eller den febersjuke Timo Räissänen på Explodera Batteria konserten.

Vi åker till emmaboda. Och ser en ung tanig polotröjbeckläd Håkan Hellström med en blyg Daniel Gillbert och en hårt rockande Timo Räissänen. Och kanske framför allt tidernas mest konsentrerade trummis.

veckans låt: En vän med en bil - Håkan Hellström

 

På svt.se/klubbland finns även en kort intervju gjord med Håkan under arbetet med
Känn ingen sorg för mig göteborg och ytterligare två låtar.
Ramlar och just titelspåret, känn ingen sorg.