Det finns vissa berättelser, vissa böcker, som kan vara väldigt jobbiga att ta sig igenom. Som kan ta lång tid och som man får anstränga sig för att läsa. Trotts att man älskar dem. Markus Zusaks "Boktjuven" är en sådan berättelse.

Boktjuven har ett annorlunda berättarsätt. Markus Zusak har valt en annorlunda vinkel att berätta ifrån och en annorlunda vinkel att beskriva andra världskriget, förtrycket, kärleken -kärleken till människor och kärleken till ord - att beskriva döden. Allt detta berättas ur en liten flickas synvinkel. Med dödens tolkning.

I Munchen bor en liten flicka hos sin fosterfamilj. Liesel Meminger. En flicka som får uppleva väldigt mycket i sina unga år. Hon får se sin bror dö. Hon får ta farväl av sin mor och få en ny. Och en ny pappa hon älskar. En ny vän, Rudy Steiner. Och kanske framför allt. Hon får lära sig ordens makt, och vad ord kan göra med en. Hur ord kan skänka hopp och tröst. Och hur ord kan driva människor till att göra vansiniga saker. Hon får även uppleva hur det är att vara vän med en jude på rymmen mitt under utrotningen.

I "Boktjuven" blandas enkla vardagshändelser med tungt och blodigt allvar. Och som berättare får vi döden. Döden som ser allt som sker. Som ser allt det goda i människor och allt det onda. Döden som är facinerad över den lilla flickan.

Det är svårt att skriva en recension av "Boktjuven". Jag vill inte råka berätta för mycket. Och sanningen är att grundstoryn i teorin kan framstå som ganska tråkig och händelse lös. Som en vanlig bok. Som någonting man läst tusen gånger tidigare. Men saningen är att "Boktjuven" inte liknar någonting man tidigare läst.

Den är klassad som en bok för unga vuxna. Men saningen är att "Boktjuven" är en bok för alla. Oavsett ålder. Så länge man älskar kärleken. Den svåra kärleken. Kärleken till allt. Till människor, till ord och till färger.

Många har sagt det tidigare. Jag säger det igen. Ska du bara läsa en bok i år. Läs "Boktjuven" av Markus Zusak.

Nu har jag läst klart en bok som jag har arbetat med ganska länge (sedan januari). Men det har också varit en bok som jag har varit tvungen att ge tid. Det är en bok som man måste ge tid att påverka, tid till eftertanke och tid till handling.

Frestelsernas Berg är en mycket jobbig bok att läsa, men även välidigt bra och lätt att läsa.
      Den handlar om en familjs fall. Hur fadern överger familjen när äldste sonen börjar använda droger och en annan son kommer ut ur garderoben. Hur fadern lämnar modern till att bli slagen av den drogmissbrukande sonen. Hur fadern lämnar modern till sin undergång.
Men också om modern och hur hon trotts allt kämpar vidare. Trots att hon står på Frestelsernas berg och ingens liv skulle vara lättare att göra slut på än hennes. Boken handlar om hennes kamp och hennes vilja att återvända, återvända till den tid i livet då allting ännu var bra. Innan fadern lämnade dem, innan sonen började ta droger. Innan sonen blev bög. Hon har sparat allt från den tiden i kartonger. Alla barnens gammla kläder, stövlar, flytvästar, strumpor. Allt har hon sparat i kartonger som hon har tagit med sig överallt dit hon har flytttat. I en ständig dröm om att en dag skall alting bli bra.
     Men utåt är allting bra, utåt har ingenting hänt. Modern, Maria, är en fisk. En fisk som inte skriker, en fisk som inte skriker när fiskaren drar upp henne på land. Hon sprattlar och kämpar men hon skriker inte.
     Men Frestelsernas Berg handlar även om hur mellan sonen, Johan, lever vidare. Den handlar om hans kamp. Hans kännsla av övergivenhet efter att fadern lämnat honom och hans bröder. Och hur ont det gör innom honom när fadern skall komma och besöka sina barn. FÖr första gången på 15 men hur han egentligen bara kom för att hämta en tavla som han ansåg var hans.
     Frestelsernas Berg handlar om hur Johan blir manshora och går på gatorna i Stockholm och åker med andra män hem och tillfredsställer dem. Och hur hannhittar sin sexuallitet i det och hur han klarar av att leva vidare. Leva vidare för att senare bli en fisk som skriker. En fisk som skriker på moderns släkt som inte hjälpte dem,. en fisk som skriker på den döde fadern för att han lämnade dem. En fisk som skriker.

     Fadern fick sitt straff. Långsamt tynade han bort, han förlamades långsamt. Han dog av att hans kropp slutligen förlamade hans lungor och gjorde honom oförmögen att andas. Men hela tiden kunde han tänka. Hans hjärna slöt aldrig att fungera, inte ens när hans högra arm var allt han kunde röra på, och med den och en pinne fick han  peka på en bokstavstavla och peka fram de ord han ville ha sagt. Inte ens då slöt hans hjärna att fungera. Vad tvingade inte hans hjärna in honom i för hemska tankar, vad tvingade inte hans hjärna honom att se. Utan att han  kunde försvara sig, utan att han kunde berätta för någon. Han blev fånge i sin egen kropp, och långsamt försökte han att försona sig med sin familj för att han skulle dö med rent samvete, och han gifte sig på sin dödsbädd återigen med Maria.

Slutligen dog även Maria, av ålder och av utmattning och övergivenhet. Men hon dog utan att vilja dö. Hon dog med livslust, trotts att alla vänt sig från henne. Trots att hon stod på Frestelsernas Berg och ingens liv skulle vara enklare att göra slut på än hennes.

(Frestelsernas Berg är en bok av Jonas Gardell)