Långkalsonger. Tre par strumpor. Dubbla t-shirts och dubbla tjocktröjor. på Natten åker även mössan på. Det är till att klä sig ordentligt för att klara kylan. Och då håller sig Robert ändå innomhus. Ska man gå ut får man ta på sig ännu mer.
Snön var tidigt i år. Och den kom i stor mängd. För en ensam man långt ut i den norrländska obygden våller det problem. Dörren är igensnöad. Fortsätter snön att falla kommer även fönstren bli omöjliga att öppna.
Robert tittar ut genom fönstret. Ut över sin gård. Sin fallfärdiga gård. Det börjar bli ont om mat i huset. bilen är insnöad. Scotern är trasig. Mitt på gåden sitter en hare. Robert plockar upp geväret bredvid sig. Försiktigt, försiktigt öppnar han fönstret. Siktar. Haren är snäll. Sitter lyckligt ovetande still. Han kramar åt. kulan sticker iväg. Haren välter. Robert gläds att maten är räddad ytterligare någon dag. Nu återstår bara problemet med värmen. Eller snarare problemet med kylan. Hade han bara inte varit så lat. Hade han arbetat lite flitigare innan snön låste honom inne. Han har räknat och räknat. Veden räcker bara till att elda två gånger i veckan. Resten av dagarna får han klä sig och härda.
Han lagar haren och tänker på det stora vedförråd som finns på gården. Det stora vedföråd som hans far byggde upp och som han aldrig har vågat röra. Inte ens nu efter att faderns död. Varje gång han funderar på att elda den ringer fardens ord i hans huvud. "Den ska inte användas. Det är bra att ha om det blir riktigt kallt någon gång." Snart måste det vara tillräckligt kallt för att kallas för riktigt kallt.

Tick, tack, tick tack. En klocka hänger på väggen. Pendeln gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ljudet gör lägenheten ödsligare än den egentligen är. Hemtjänsten har städat. Det ser lite bättre ut än vad det gjorde för en vecka sedan. Men Kerstin är inte gladare för det. Men hon är bestämd. Hon har bestämt sig och ingenting kommer kunna stoppa henne. Hon var uppe tidigt. Hon har samlat all sin energi. I timmar har hon förberett sig. Nu sitter hon redo. Precis innanför ytterdörren. Rulatorn står framstäld. Hon har jackan och skorna på sig. Hon minns inte hur länge hon har suttit och väntat. men hon kan sitta hur länge som hellst. De ska inte kunna stoppa henne. Det ringer på dörren. "Kom in". Hemtjänsten öppnar.
"Hej Kerstin. Sitter du här. Jag skulle bara hämte en inköpslista så jag kunde handla lite åt dig."
"Jag vill med."
"Vad sa Kerstin?"
"Jag har en inköpslista och jag vill med och handla."
"Vill ni med och handla?"
"Ja, jag vill med."
"Men Kerstin, det är vansinigt mycket snö ute. Och is. Kerstin kommer bara att halka och slå sig. Är det inte bättre att jag handlar åt dig så slipper du det?"
"Nej! Jag. Vill. Med!" Bestämt med eftertryck på varje ord. Kerstin stirrar hemtjänsten blint i ögonen. Han tittar snabbt på klockan. Suckar tyst."
"Okej då. Men tänk på att gå försiktigt så ni inte halkar." Kerstin ställer sig skakande upp. Hjärtat rusar innom henne. Hon kan inte låte bli att le. Det här var hennes största seger. Hon tar sin rulator och går ut ur lägenheten. Ut ur ensamheten. Ut till den verkliga världen. Kerstin är som ett barn när den första snön kommer och hon kan krama snöbollarna. Aldeles lagom hårt. Inga isbollar. Kerstin är ingen Tobias.