Niklas Johanssons rum var slitet. Besöksstolen liknade inte en stol så mycket som den likande en hög med pinnar som en sjuåring bankat ihop på slöjden. Tavlorna var billiga, inköpta på Rusta. En liten Ikea bokhylla, som var rummets nyaste möbel med sina fem år, stod längs ena väggen. Bokhyllan var fylld av pärmar med ouppklarade försvinnanden och ouppklarade fylleslagsmål där ord stod mot ord. Den ene anmälde den andre som anmälde tillbaka. Kunde inte folk sköta sådant själva?

     Rummet var lika trött som Niklas var trött på jobbet. När han drömde om att bli polis som ung var målet att lösa mord. Inte att leta efter någon baltisk tjej som påstås rymt från en flyktingförläggning, för att sedan hitta henne i en av de andra barackerna på förläggningen. Niklas hade tröttnat för länge sedan. Men det här var trots allt det enda han kunde och i hans ålder fanns inte alternativet att sadla om till någonting annat.

     Han satt tillbakalutad i sin kontorsstol. Framför honom på skrivbordet låg ett nytt fall. En tjej, Jessica, 22 år gammal, ursprungligen från Dalarö, men numera boende på Södermalm. Hennes mamma hade ringt in anmälan. Hon hade inte hört någonting från dottern sedan fredag eftermiddag då de pratade via telefon. De bestämde då att hon skulle komma ut till dem och äta lunch på söndagen. När mamman sedan försökte ringa henne på söndagsmorgonen hade hon inte gått att nå. Sedan hade hon aldrig dykt upp på middagen och på måndagen gick hon fortfarande inte att nå. Då anmälde mamman henne försvunnen.

     Niklas tittade ner över akten. Ännu ett meningslöst fall. Han tittade upp mot sin datorskärm, Aftonbladets hemsida var uppe. Han läste rubrikerna, alla handlade om mordet på lördagsnatten. Det var det han var ämnad att göra: lösa mord. Inte leta efter tjejer som var trötta på sina föräldrar och stuckit till Thailand några månader för att festa. Men han visste att han ändå var tvungen att göra allt som stod i hans makt för att försöka hitta den där tjejen. Han skulle börja med att åka ut till Dalarö och prata med föräldrarna. Han var tvungen att få en bild av henne och få reda på i vilka kretsar hon rörde sig, vem hon umgicks med.

Thomas Andrén satt på sitt nya kontor. De hade precis renoverat hela avdelningen. Han hade fått ett höj- och sänkbart skrivbord, ny kontorsstol, dator, en egen tv och en egen soffgrupp. De hade verkligen lagt en hel del pengar på renoveringen. Visst, Andrén tyckte om sitt nya rum och hela avdelningen, men var det verkligen det som var viktigast att prioritera. Kunde inte de miljonerna ha satsats på utbildning, materiel och resurser istället?

     Han hade precis kommit tillbaka efter ett kort möte med spaningsgruppen. De hade sammanfattat vad det visste hittills, om de fått fram några nya spår att gå på.
     Andrén hade sett till att spärra av platsen där kvinnan hade sett en man gå iväg med en tjej. Sedan hade teknikerna finkammat området. Det hade varit ett jävla jobb tydligen, men det hade gett resultat. De hade hittat blodspår och väl bevarade fotavtryck. Hade de riktig tur var det blod från gärningsmannen de hade hittat. Stämde sedan fotavtrycken överens med dem som de hittat på mordplatsen så skulle de kunna bevisa att de båda händelserna hade ett samband. Skulle sedan personen vara straffad för något annat brott de senaste åren skulle de ha en gärningsman. Allt tack vare det nya DNA registret.

      Andrén visste att det var för bra för att vara sant om hela mordet skulle gå att lösa så enkelt. Men han kunde ändå inte låta bli att hoppas. Men han var tvungen att jobba vidare som om blodproverna inte skulle ge någonting.

Han hade pratat med mannens fru och föräldrar. Fått sig en bra bild av vem han egentligen var. Han hade jobbat som ekonom på ett mindre företag som tillverkade lådor. På kvällarna läste han mycket och var inte sällan och såg hockey i hovet, trogen Djurgårdare. Han hade två barn, en son på 17 och en dotter som var 22. Sonen pluggade media på gymnasiet. Ett år kvar. Dottern gick andra året på juristlinjen på Uppsala Universitet. Han var även hjälptränare åt sonens hockeylag. Förhör med huvudtränaren hade inte gett så mycket, han hade varit skärrad och mest talat om vilken oerhörd tillgång Jesper varit.

     Andrén bläddrade fram teknikernas rapport från mordplatsen. Det enda konkreta de hade hittat på platsen var egentligen lite tygrester från något klädesplagg. En första analys pekade på att det var en jacka. Claesson hade kollat runt lite och kommit fram till att det var något "innemärke". Varenda kille på Stureplan hade en liknande jacka.

     Egentligen var det ganska värdefull information . Det gav dem en målgrupp. Det var stor chans att gärningsmannen rörde sig kring Stureplan. Andrén gjorde en snabb anteckning om att ta sig dit med en kollega i helgen.

     När han satt och läste den tekniska rapporten av jackbiten kunde han inte låta bli att tänka på sin son. Han rörde sig mycket kring Stureplan, det visste Thomas. John hade skott sig väl på pengarna efter sin mor. Andrén hade inte haft samvete nog att ta emot försäkringspengarna. Han kunde inte tänka sig att gå och köpa en ny tv för sin fru. Istället hade han låtit sina två barn få dela på pengarna. John hade investerat dem väl och kunde nu leva gott på dem.

     Han tog upp telefonen och slog Johns nummer. Fastän han inte ringt det på flera månader kunde han det utantill.

     "Pappa?" Svarade John förvånat.

     "Hej, John hur står det till? Länge sedan vi hördes" Andrén försökte att få det att låta så normalt som möjligt.

     "Ehh, jo tack det är bra. Hur är det själv?"
     "Jodå jag skall inte klaga, det är det så många andra som gör." Ett desperat försök till att skämta. Försöka att lätta upp stämningen lite.

     "Jag tänkte att du kanske skulle vilja äta lunch tillsammans eller något. Det var så länge sedan vi träffades. Jag skulle vilja veta lite hur du har det nu egentligen."

     "Ehh jo." Thomas kunde inte undgå att höra hur obekväm John kände sig.

     "Skall vi säga tolv på fiket i gallerian." Thomas låg på honom, försökte att minimera Johns möjligheter att komma med någon ursäkt för att inte träffa sin pappa.

     "Ehh, okej. Men vi syns då. Jag måste kila. Hej!" John lade på innan Thomas hann svara. Han var verkligen tvungen att bättra på den här kontakten.

     Andrén slog upp internetläsaren på sin nya dator. Klickade sig in på aftonbladets hemsida för att se vad de hade skrivit om mordet. De hade inte kommit på någonting nytt att skriva. Däremot hade de en rubrik under alla artiklar om mordet." 22årig kvinna spårlöst försvunnen" Rubriken fångade Andréns intresse. En 22 årig kvinna anmäldes försvunnen till polisen under måndagsförmiddagen. Tjejen såg senast till under lördagskvällen men har sedan dess varit spårlöst försvunnen. Hon skulle träffat sin familj under söndagen men dök aldrig upp.

     Andrén läste artikeln, två gånger. Det var någonting med den som drog till sig hans uppmärksamhet men han kunde inte komma på vad. Kanske började han bli trött. Han hade jobbat i stort sett oavbrutet sedan larmet kommit in på söndagsmorgonen. Bara sovit korta stunder i soffan på arbetsrummet. Han släppte artikeln och stängde ned allting på datorn . Han var tvungen att sticka nu om han skulle hinna till Gallerian till tolv. Han såg fram emot att få träffa sin son igen.

Han hade ringt Diego, fixat fram lite lugnande. Det hjälpte inte. Hon grät, bankade på dörren och väggarna.  Han hade blivit tvungen att binda hennes fötter och armar. Det var inte bra. Det var inte det han ville göra. Men han hade inget val. Han var tvungen att fixa fram tyngre grejer, hon var tvungen att lugna sig. Så han kunde ta hand om henne på riktigt. Men hur skulle han få henne lugn? Visst, han hade sina kontakter. De kunde fixa kokain, gräs och ibland till och med lite Rohypnol, men Diego hade sagt att det krävdes tyngre grejer. Saker han inte kunde fixa. John hade fått ett nummer men Diego hade varnat honom. "Det här är tunga killar. Killar du inte vill vara skyldig någonting." John hade inget val, han var tvungen. Men ännu hade han inte vågat ringa.

     John gick igenom kvällen. Vad hade egentligen hänt? Det hade börjat som vilken annan kväll som helst. Förfest hon Carl. Det var lugnt som vanligt inledningsvis. De hade druckit, dragit några linor. Njutit. Det var White Room som var målet för kvällen. Kön hade varit lång som vanligt. Men kö var för mesar, folk utan stil, folk som ändå inte hörde hemma på ställen som White Room. Kö hierarkin var inte för John, Carl och resten av grabbarna. Vakterna hade varit biffiga, dryga. Svårare att muta än vanligt. Men tillslut hade de kommit in.
     Han slog på tv:n. Måste kolla nyheterna. De hade haft mordet på mannen som förstanyhet. De hade pratat med polisens mediekontakt. Samma grej som alltid. De kunde inte säga någonting av utredningstekniska skäl men de hade goda förhoppningar om att brottet snart skulle vara löst. Snart vara löst. Orden ekade i Johns huvud. Hade han glömt någonting? Nej, han hade inte lämnat några avtryck på kniven. Byxorna hade han ännu inte hunnit dra ner så de skulle inte hitta någonting därifrån. Visst jackan kunde lämnat ett och annat spår, men det gjorde ingenting, varenda kille med lite stil hade en sådan jacka. Det skulle inte leda dem någonstans. Nej, han borde sitta säkert. Men han kände sig ändå inte lugn.

      Efter polismannens information följde en utläggning av en forskare i kriminologi. Han snackade på, verkade inte veta ett skit. Pratade om gänguppgörelse. Hade han ens sett kroppen? Det var inte direkt stereotypen av en gängkille som fått kniven i sig.

     Han lät tv:n stå på. Gick in i köket och gjorde en kopp kaffe latte. Tack gode gud för kaffemaskiner. Tryck på en knapp och vips så har du en kopp klar. Snabbt utan konstigheter.  Mammans bortgång hade självklart varit tragisk. Gjort ont. Förstört mycket. Men John kunde inte säga annat än att han levde gott på pengarna efter henne.

     Han plockade fram sin nya MacBook air. Kollade vad tidningarna hade skrivit om händelserna. Det stod i princip samma sak hos alla. Tidigt på söndagsmorgonen fick polisen ett larm om en död kropp i en gränd mellan Stureplan och Humlegården. Mannen som är i 40års åldern är identifierad och hans anhöriga är underrättade. I övrigt är poliser förtegna om händelserna med hänvisning till utredningstekniska skäl, men de är hoppfulla om att fallet kommer få en snabb lösning.

     Telefonen ringer. John stelnar till men slappnar snart av igen. Han har inget att vara orolig över. Plockar upp mobilen, kollar på displayen, dolt nummer.

     "John!"

     "Hej John, det är Ann, Jessicas mamma."

     "Hej" svarade John lite häpet. Vad i helvete ringer hon för?

     "Jo jag tänkte bara kolla om du vet vart Jessica är. Hon skulle ha kommit ut till oss på middag idag vid tolv men det har hänt lite saker så vi kan inte. Men nu svarar hon inte, jag har ringt konstant på hennes mobil den senaste timmen. Lämnat meddelanden och allt men hon svarar inte. Det är inte likt henne John. Hon svarar alltid. Så jag tänkte att ni kanske ännu hade någon kontakt och att du visste var hon är." John kunde inte ta miste på den oroliga rösten och det gjorde ont i honom att ljuga.
     "Nej, tyvärr Ann. Jag har inte hört från henne på ett tag. Du vet kontakten har blivit lite dålig mellan oss."

     "Mmm, jag misstänkte det men jag tänkte att det ändå var värt ett försök. Tack ändå John. Du vet att du alltid är välkommen ut på fika."

     "Jo tack. Jag har lite bråttom Ann, måste kila. Det är nog ingen fara med Jessica."

     John lade ifrån sig telefonen. Det hade gjort ont att höra Anns oroliga röst. Han visste att det skulle dröja länge innan hon fick se sin dotter igen.  Men han skulle ta hand om henne. Få hennes kärlek tillbaka. Det skulle bli John och Jessica igen.

     Han drack upp kaffet medan han fortsatte att gå igenom gårdagens händelseförlopp.

     Han hade sprungit in i Jessica på White Room. Minst ett år sedan de träffats senast. Jessica mer avslappnad än vanligt. De hade snackat om tiden tillsammans. John hade bjudit henne på en lina. Det kändes som om det var dem igen. Han hade försökt kyssa henne. Hon hade varit avvisande men tillslut lossnade det och de drog därifrån. John var övertygad. Ikväll skulle han i säng med Jessica. Så hade de kommit till gränden och John hade inte kunnat stå emot längre. Snedtändning. Han tryckte in henne i gränden och började kyssa henne. Han slet i hennes kläder. Hon började skrika. Så helt plötsligt var han där, mannen. Han skrek och drog tag i Johns axel. Han hade försökt att slå honom över näsan men missat och tagit käken istället. John hade haft tur, hade han knäckt näsan skulle det funnits rikligt med DNA efter honom. John hade fått fram kniven snabbt. Sen var det mest svart. Men han visste att det hade gått fort och det hade varit mer än ett hugg. Men hur det hade gått till, hur han hade gjort, det visste han inte. Han visste bara att kroppen hade blivit slapp och tung. När han backade undan hade den fallit till marken.

     John kände hur hjärtat bankade när han tänkte på vad han hade gjort. Händerna darrade och svetten trängde fram i armhålorna.  Han hade haft ihjäl en annan människa. För första gången gick det upp för honom. Han hade dödat någon. Kvävt en annan så hon blivit medvetslös. Släpat henne till en svarttaxi för att sedan binda och låsa in henne. Borde han ringa polisen? Lämna in sig själv? Nej, det fanns inte. Han kunde inte ringa polisen! Han tog en halv tablett av dem han skaffat till Jessica och drog en lina. Han kände snabbt en skön känsla av avslappning och vetskapen om att han var kung spred sig i kroppen. Han hade handlat rätt. Det fanns ingenting han borde gjort annorlunda.  I lugnet som spred sig efter tabletterna och kokainet tog han upp sin mobil igen. Ringde numret Diego gett honom. Han visste vad han skulle säga. Diego hade gett honom noggranna anvisningar om hur det gick till. Tre signaler gick fram innan någon svarade, precis som Diego sagt. John hörde en hes röst i andra ändan av luren.

     "Andersson?" frågade John. Klick. Det blev tyst. 10 minuter gick. John började bli orolig. Diego hade sagt att det skulle ta någon minut innan de ringde tillbak. Men så här länge. Han började tveka. Då ringde det

     "Vad behöver du?"

• Solfilmen på framrutorna rev pappa bort som ett plåster på en femåring.
• Upphängningen till avgassystemet hängde pappa upp på kortare tid än vad det tar för en gotländsbusskur att bli en dödsfälla.
• Handbrommsen fixade jag med ena handen medan den andra lagade höger sidoblinkers.
• Höger sidoblinkers fixade jag med ena handen medan den andra lagade handbrommsen.

TIllslut så blev det i alla fall någonting deckar liknande. En hel del influenser från Jens Lapidus blev det. Men hans böcker är ju bra så då borde det här ju bli bra...(Det fick bli utan indrag o sånt, så jobbigt att lägga till i redigeraren. Men det är det i orginalfilen.)

Stockholm. Vinter, Snö, Kyla.

Snön i den smala, trånga gränden var röd. Röd kärlekens färg. Röd dödens färg. Kniven hade ännu inte dragits ur kroppen som för inte mer än en minut sedan varit levande.  För inte mer än en minut sedan hade blodet som nu färgade snön pumpats runt i mannens ådror. John släppt kniven och mannen och lät dem tillsammans falla mot marken. Död.

Paniken spred sig i Johns kropp kokain -ruschen började lägga sig och han började förstå vad som hade hänt. Han såg sig omkring. Han var tvungen att hitta henne annars var han körd. Om hon kom undan så skulle han vara slut. Livstids fängelse utan att tveka. Inte ens Silbersky skulle kunna hjälpa honom till någon annan dom. Han sprang ut på den öde gatan. Där borta såg han något, började instinktivt springa efter henne. Hon fick inte komma undan. Alla timmar i löparspåret gav resultat och snart var han ifatt henne. Hon skulle inte komma undan. Han var räddad. Han tog tag i hennes axel och drog omkull henne. Hon rullande runt några varv på den istäckta asfalten.

Hon kämpade, försökte att komma loss, försvara sig. Skrek. John tog ett fast grepp kring hennes hals. Tryckte, försökte att strypa luftillgången. Hon sprattlade, hennes ögon var fulla av rädsla innan ögonlocken började falla och motståndet sjönk. Äntligen. Hon var inte död men hon skulle vara borta en stund. Han lyfte upp henne och började dra henne bort från vägen. Drog henne uppför gränderna. Snart skulle han vara framme vid stora vägen. Tillräckligt långt borta från brottsplatsen. Han struntade i att återvända till mannen och hämta upp kniven. De skulle inte hitta någonting på den ändå. Hade alltid varit noga med att aldrig röra den utan handskar. Den där jävla mannen. Om han inte hade kommit och avbrutit Johan så hade ingenting av det här behövt hända. John och Jessica skulle ha haft sex. Gått åt varsitt håll därifrån och allting skulle varit som vanligt. Nu. Mannen dödad av Johns självförsvarskniv. Jessica medvetslös. John, livrädd.

Snart var han framme, planen var klar. Han skulle plocka en svarttaxi och säga till chauffören att hon druckit för mycket och att han hjälpte henne hem.  En vanlig taxi hade blivit misstänksam och kontaktat polisen. Ställt till med problem. En svarttaxi skulle inte bry sig. Risken att åka fast är för stor.

När de kom hem skulle han låsa in henne i ett av rummen, se till att hålla henne drogad. Mata henne, ta hand om henne. Lösa problemen. Han skulle inte åka fast, han skulle ta sig ur det här.

Kvart i fem stängde han dörren till sin våning på Kungsholmen.

När Andrén kom var platsen redan omringad av polisens blå- vita avspärrningsband. Journalister, fotografer och några nyfikna civila stod längs avspärrningarna och försökte få en blick. Se vad som hade hänt.

Andrén hade för vana att alltid kolla på klockan när han kom fram till en brottsplats.  Kvart i Fem. Larmet hade kommit vid halv fem men Andrén hade tagit det lugnt. Han visste att teknikerna inte ville ha någon som traskade omkring och förstörde dyrbara spår i snön.

"Claesson! Är det lugnt eller?"  Andrén ropade på chefsteknikern Claesson. Han ville få ett klartecken att det var lugnt att närma sig kroppen. Tekniker var så jävla kinkiga om man råkade trampa sönder något fotspår eller något.

"Andrén! Bra att du är här. Kom och se. Jävla amatör jobb det här." Andrén klev fram till kroppen som ännu låg på mage.

"En jävla massa hugg, ser ut att vara gjorda i ren desperation. Oplanerat!"

"Har ni hittat något annat intressant?"

"Ja, det verkar inte som den här mannen har varit ensam här. Det är fullt av märken efter minst två andra kroppar över allt i snön.

"Okej, tack Claesson" Andrén vände runt på kroppen och kände i mannens fickor. Han hittade en plånbok, minst tre tusen i kontanter, ett American Express kort, Jesper Bollenius stod det. I plånboken hittade han även ett körkort. Han jämförde snabbt ansiktet med det han hade framför sig. Visst fan var det Bollenius. Då var i alla fall identifikationen klar. Nu gällde det bara att underrätta hans eventuella familj innan journalistdjuren fick tag på ett namn.

"Andrén, Andrén!" Johannesson stod borta vid avspärrningarna och bredvid honom stod en kvinna i trettioårsåldern.

"Hon säger att hon hörde massa skrik och grejer en bit bort här för kanske tjugo minuter sedan."

Kvinnan berättade att hon hade vaknat av att någon skrikit nere på gatan, först hade hon tänkt att det bara var några ungdomar som var på väg hem. Men snart insåg hon att det var skrik av rädsla och skrik efter hjälp. Men då hade skriken försvunnit. Hon hade då gått upp ur sängen och ställt sig i fönstret. Då såg hon hur en kille i tjugoårsåldern gick iväg med en jämnårig tjej. Tjejen var nog väldigt full för mannen mer eller mindre bar henne bort från vägen.

Mmm, full var hon kanske det också. Men mannen bar nog henne, inte för att hon var full utan för att han slagit henne medvetslös, tänkte Andrén innan han fortsatte.

"Vad gjorde du efter att du sett det här. Ringde du polisen?"

"Nej det såg ju ut som om hon fick hjälp. Men jag kunde inte somna igen så jag satte mig vid köksbordet och tog en knäckemacka. Sedan så hörde jag sirener så då gick jag ner hit. Så tänkte jag att ni kanske ville ha tag på de här två. De kanske hade sett något."

Fy fan vad vanliga svenssons var dumma. Klart som fan att hon skulle ha ringt polisen på en gång. Den där mannen var i allra högsta grad misstänkt. Och det var av ytterst vikt att de fick tag på honom. Andrén hade en fast övertygelse, fick de tag på honom så var det här brottet snart löst.

"Johannesson, kan du få tag på en fantombildstecknare. Den här mannen måste vi få tag på. Skicka ut några patruller som får leta här i området. Kolla om några taxibolag haft någon taxi i området. Kanske har de sett någonting." Andrén vände sig åter mot kvinnan och såg henne i ögonen.

"Tack så mycket, det här har troligtvis varit till stor hjälp. Men nästa gång ring för fan polisen om någon skriker efter hjälp" Han vände henne ryggen och gick tillbaka mot kroppen.  Tog upp mobilen och såg på klockan. Halv sex. Tankarna svävade iväg. Han borde ringa sin son. Bättra på kontakten. Försöka att bygga samman familjen igen efter Sarahs tragiska död. Den som slagit hela familjen i spillror. Han tryckte fram Johns nummer, tryckte på ring upp. En signal gick fram. Sedan lade Andrén på igen. För fan, han hade ett mord att lösa. En psykiskt störd människa att sätta bakom galler. Han hade inte tid att bygga samman familjen.