Det knarrar under hans fotsulor när han trampar sig fram genom snön kvällen den 23 december. Den dyra men slitna rocken värmer honom, ändå låter han vodkan i högerhanden värma honom lite till. Snön knarrar lika orytmiskt och okontrollerat som hans fotsteg. Raglar, vingar fram genom stan. Hans skor är lika slitna som rocken men de värmer inte längre, håller inte vätan ute, den sipprar in och dränker hans fötter. Det är konstigt hur så mycket väta kan komma in men aldrig komma ut igen. Han känner kylan kring fötterna, vet att han måst värma dem, han vet att han borde gå hem. Hem. Vart är hem? Inget han någonsin har kallat för hem är längre hans. Där han bor nu är inget hem. Det är en svinstia, en plats för en gris. Att det är en plats för honom kan han inte säga emot.

Hans fötter har burit honom in i ett bostadsområde. Han kan se in i bottenvåningarna. Han kan se stearinljusen på bordet, ser julgranen full av kulor, glitter och ljus. Han ser hur de spända och nyfikna barnen ligger på knä, inkrupna under granen. Klämmer och känner på paketen. Kämpar för att inte slita upp dem. Trotts glasrutorna kan han känna lukten av skinka, pepparkakor och glögg. I hans inre minns han julen för precis ett år sedan. Då tillsammans med sina två barn och sin älskade fru. Då var det han som satt i fåtöljen, drack glögg och lyssnade på julmusik. Det gör ont, alldeles för ont att stå där och se in genom fönstret. Allt känns för bekant. Trotts att alkoholen vid det här laget borde torkat ut hela hans kropp börjar ögonen att fyllas av tårar. När pappan tittar ut genom fönstret från sin plats i fåtöljen och hans blick möter Johans uppstår en oanad klarhet i Johans alkoholiserade hjärna och han skäms. Skäms över att han står där och tittar, skäms över att sitt liv, skäms över de val han gjort, skäms över vad han gjort mot sin fru, skäms över sitt misslyckande som pappa. Han körde ner handen i rockens ena ficka och drog upp det skrynkliga och ihop tejpade brevet från Karin. Tittade på det, läste de delar som gjorde mest ont inom honom, ”Du var inte längre den där obotligt glade.”” Framför allt började du förlora min och våra barns respekt” Orden högg fortfarande som en kniv i honom. Han borde inte leva, han har inte någon rätt till liv. Den 23 december ståendes på en gångväg med genomblöta strumpor, tittandes rakt i ögonen på en glad familjefar genom en glasruta bestämmer han sig. Han skall ta sitt liv. Han lyfter flaskan till sin mun. Ett försiktigt leende smyger sig på, ett leende som fyller familjefadern i fåtöljen med obehag och han kastar bort sin blick från Johan. Väljer att inte se honom. Precis som alla andra väljer att inte se Johan den här sista kvällen i Johans liv.

Men innan han avslutar sitt liv ska han hämnas. Hämnas på alla dem som inte hjälpt honom. På alla de lyckliga familjerna som har allt det han har förlorat. Han skall förstöra deras jul och han skall njuta av det.  När han inte längre orkar gå skall han lägga sig ner och somna en sista gång. Låta kölden komma och han skall skratta sig själv till sömns. När vintern fryser hans kropp skall den frysa hans ansikte skrattandes. Hämnden skall inledas mot den familj han just beskådat. Mot de som har allt det där han en gång hade. Han böjer sig ner, skrapar ihop snön, försöker forma det till en rund hård snöboll i sin nakna hand, någonting som är mycket lättare nykter än efter en halv flaska 38,5 procentig vodka. Tillslut lyckas han få den relativt hård och något så när symetrisk. Han ställer sig upp och samlar så mycket kraft hans trasiga kropp kan förmå och kastar snöbollen mot rutan. Ett duns hörs, inget kras, rutan går inte sönder som han hade planerat. Men han har lyckats störa julfirandet. Fadern som tidigare suttit lugnt i fåtöljen kastar sig upp och Johan ser hur han skriker, han ser rädslan i moderns ansikte och han ser hur det yngsta barnet gråter och han njuter. Tar lugnt några klunkar till ur sin flaska innan han vinglar fram till ett snötäckt äppelträd som står framför husets entré. Han lyckas bryta av en pinne, går fram till fönstret. Knackar först försiktigt på rutan med pinnen. Ökar sakta kraften i slagen, om han inte kan kasta sönder rutan får han väll slå sönder den istället. Fadern är ursinnig, ansiktet är högrött och han är på väg ut ur rummet, ut ur lägenheten. Han skall slå ner Johan, slå honom i bitar, slå honom tills han inte längre kan röra sig. Modern ställer sig i vägen, skriker, försöker att stoppa honom, hindra honom. Hon skyddar inte Johan, hon skyddar sina barn! Hon vill inte att barnen skall se fadern misshandla en alkoholist på julafton. Genom rutan hör Johan dem skrika och han skrattar medan har ökar kraften i sina slag mot rutan. Äntligen kommer han igenom, rutan går sönder, glasskivor faller ned mot marken, ner i snön på ena sidan, ned på familjens fina parkettgolv på den andra. Modern och Faderns skrik hörs tydligt, de förenas med barnens gälla gråt. Fadern ändrar riktning från dörren och kastar sig mot rutan. Får tag om Johans rock, drar honom till sig, pressar honom mot fönsterkarmen och Johan känner hur glasbitarna arbetar sig in i hans hud, han ser rocken mörkna av blod, han ser blodet droppa ned på parkettgolvet, ned i snön. Fadern höjer armen och första slaget träffar Johan över käken, han känner hur en tand lossnar och han spottar ut den samtidigt som det andra slaget träffar honom över örat. Tjuter, allt känns dovt, som om någon lagt en kudde framför högtalaren. Bara det ihärdiga pipet hänger kvar. Johan lyckas vrida huvudet så att hans mun kommer över faderns arm. Biter tag. Biter tag och trycker in sina tänder i armen, känner köttet mot hans tandkött, känner blodsmaken sprida sig i hans mun.  Biter sig tag och tänker inte släppa. Fadern skriker och slår mer frenetiskt mot Johans ansikte, men slagen blir svagare och mer desperata, inte lika fokuserade. Johan skrattar inombords när han tänker på vilken skräck fadern måste känna, vilka sjukdomar han tror sprider sig genom hans kropp nu. Allt från gulsot till HIV. Gud vet vilka sjukdomar Johan kan ge honom.

Till slut upphör slagen och fadern släpper sitt tag om Johan medan han drar sig in i lägenheten. Söker skydd. Johan faller ihop i snön utanför, samlar de få krafter han har i sin kropp. Får syn på vodkaflaskan som han tappade, den ligger där i snön. Tom! Innehållet har runnit ur. Den jäveln spillde ut hans sista vodka. Han tittar in i lägenheten, familjen har samlat sig i andra änden av rummet. Mamman har en telefon mot sitt öra, Johan ser att hennes läppar rör sig men han hör inget annat än det ihärdiga tjutet. Han tar tag om fönsterkarmen och kravlar sig in i lägenheten. Höjer den tomma vodkaflaskan som ett vapen, fadern vågar inte gå till någon ny attack. Johan rör sig fram emot bordet där han ser en liten flaska rom. Det är inte mycket men det är bättre än ingenting alls. Han tar flaskan och tar sig mot ytterdörren. Familjen följer hans steg, tittar på när han går in i deras hem. Barnen gråter, mamman gråter, pappan kämpar emot sina tårar men han kan inte dölja rädslan. Han kan inte dölja sin förtvivlan över att han inte kan skydda sin familj. Johan vet hur det känns.

Han går ut ur rummet, ut ur lägenheten, ut hur huset. Haltar fram, han kropp ömmar. Blodet rinner ut ur hans kropp. Han vrider upp flaskan, släpper korken i snön och går bort längs gatan. Tittar åt sidorna, ser att hans varje steg följs från de omkringliggande fönstren. Han vänder sig bort mot huset. Ser hur någon springer över vägen. Det känns som sirener som tjuter i hans öron. Han känner sig svag, svagare än han någonsin gjort, hans blick blir dimmigare, dimmigare än vanligt, inte bara dimmig av alkoholen. Han vänder sig om ser konturerna av någonting som kommer springandes emot honom, ser blått ljus blinka i bakgrunden. Sedan ser han inget mer. Faller handlöst mot asfalten, slår i huvudet. Somnar. Skrattar inte, uttryckslöst somnar han. I kvarteret hörs skrik och fotsteg som knarrar i snön där de springer fram, allt komponerat av ljudet från sirenerna som kommer allt närmare. God natt.

Inte långt där ifrån är Kerstin på väg i säng. Kläderna är framlagda. Allting är förberett. Det kommer att bli en tidig morgon och en lång dag. Det kommer att vara jobbigt. Hon kommer att bli trött. Men det är det värt. Äntligen ska hon få träffa dem igen.