Allt var inte som de lovade.

Allt var inte som de sa att det skulle vara, den där första skoldagen i ettan.

Himmelen är inte alltid blå, trädens blad är inte alltid gröna.

Allt var inte sådär bekymmerslöst.

Allt var inte bara skratt och lek.

Plötsligt förbyttes tårar av skratt till tårar av sorg,

Lekens tjo och stim blev allvarsamt tyst och stilla.

Det var aldrig någon som varnade honom. Aldrig någon som sa – Det kommer att ta slut.

Han trodde han alltid skulle förbli ett barn. Han trodde att bli vuxen var någonting man valde att bli. När det passade

Han hade fel!

Plötsligt satt han där utan att veta när han gjort sitt val.

Utan att veta när han blev vuxen

Förtvivlat försökte han hitta tillbaka, förtvivlat försökte han att bli ett barn igen.

Han ville bryta med vuxenvärldens regler.

Men allt han gjorde skadade dem som stod honom närmst.

Hans fru och hans barn.

Han var förtvivlat kvar i vuxenvärldens våld.
Han började rasa, hans liv föll i bitar.

Han kunde inte inse att hans ungdomstid var över.

Nej, allt var inte som de lovade.

Om någon bara hade sagt till honom – Det här kommer ta slut.