Jag fick alldeles nyss några SMS där stod det: Hej i morgon ska man ha röd tröja på sig för att stödja munkarna och deras demonstration i Burma. Skicka vidare.

Jag undrar egentligen bara två saker. För det första, hur får munkarna och juntan i Burma veta att vi i lilla Sverige går omkring i röda tröjor, och om de nu på något vis får reda på att vi går omkring i röda tröjor och tycker att vi är jätte hjälpsamma. Jag tror möjligtvis att munkarna blir lite, lite glada. Men att de troligtvis skulle ha uppskattat 200kr till Sida eller liknande så att de kan hjälpa till på plats. För att inte tala om militärjuntan som det protesteras emot. Jag tror inte att de bryr sig mer än vad jag bryr mig om vad Sven Andersson i Båstad äter till frukost.

De enda som verkligen gläds åt att vi skickar massa SMS fram och tillbaka till varandra hela dagen om hur duktiga vi skall vara i våra röda tröjor, är mobiloperatörerna som tjänar massor av pengar på alla SMS som skickas.

Jag har en liten teori om att det suttit någon på t.ex. Comviq som har skickat ut det här SMS till några slumpmässigt utvalda av deras kunder och sedan har de bara suttit och håvat in pengarna.

Om du verkligen vill göra en insatts för Burmeserna så tycker jag att du går in på t.ex. SIDAs hemsida och ser vad de ger för tips.

Och alla ni som skickar de här SMSen, ta inte det här personligt jag har själv skickat liknande SMS i tidigare konflikter utan att egentligen tänka efter

Vi är alla tillfälliga gäster i varandras liv. Några gästar oss längre och blir som inneboenden i våra liv till dess att de flyttar ut, andra gästar oss inte mer än en telefonförsäljare som ringer och vill sälja ett kalsongabonnemang. Men vi är alla tillfälliga gäster i varandras liv.

Desto äldre man blir desto mer påtagligt blir detta. Alla dem som vi tror alltid kommer att vara med oss, vänner, släktingar, mamma och pappa, kommer någon gång att lämna oss. Ibland kan vi sakta se hur de hämtar sina flyttkartonger och långsamt börjar packa ihop sina saker. Hur de noggrant packar ner alla familjeklenoderna, hur de packar ned sina favoritböcker och hur de sorterarbort kläderna de inte längre vill ha med sig. Andra hinner aldrig packa. De får aldrig den möjligheten utan blir vräkta ur hyreshuset livet med omedelbarverkan.

Det spelar ingen roll hur nära du tycker att du står dina vänner eller din mamma. De är ändå bara tillgälliga gäster i ditt liv. Någon gång kommer du att få klara dig själv.

Tillfällig gäst i ditt liv heter Jonas Gardells nya föreställning som jag var och såg i helgen. Det här är min tolkning (om det går att kalla tolkning när han sa ungefär det här rakt ut till publiken efter ungefär hala föreställningen). Det är värt att tänka på, det är värt att fundera en stund på vad det innebär. Det är värt att ha i bakhuvudet hela livet, kanske, kanske kan man då utnyttja den tid man får tillsammans med sina nära och kära bättre då än vad man kanske gör ibland.

Vi är alla tillfälliga gäster i varandras liv! Tänk på det.

Nu börjar det närma sig. Imorgon bär det av mot den stora staden i väst (Stockholm) och på söndag kliver jag in i Cirkus för att se föreställningen "Tillfällig gäst i ditt liv" av, med och för Jonas Gardell.

För er som inte vet det så är Jonas Gardell en stor förebild, mentor och andlig ledare för mig. Jag kan inte säga annat än att jag beundrar det mesta han gör. Hans böcker, hans föreställningar och hans musik (ja jag vet, han har kanske inte världens bästa sångröst. Men lyssna på texterna och inlevelsen. Jonas Gardell lämnar ingen oberörd.)
    Hans böcker, framför allt En komikers uppväxt, Ett ufo gör entré och Jenny. Det går inte annat än att beundra hur han lyckas kasta sina lyssnare eller läsare mellan komik och tragedi, humor och allvar. Jonas Gardell är en komiker i världsklass till skillnad från många andra av Sveriges komiker.

För er som inte känner till Jonas Gardells verk tänkte jag nu erbjuda en liten inblick i Gardelliversum. Nedan följer några lösryckta klipp från några föreställningar och några texter. (I klippen kan det finnas skämt som publiken skrattar åt som för er kan verka fullkomligt ologiska. Det beror på att Jonas återanvänder repliker från tidigare skämt genom hela föreställningarna.)

För allt du hatar hos dig själv - Förlåt dig själv

För allt du älskar hos dig själv - Förlåt dig själv

För allt du skäms över.

För allt du är stolt över.

För allt du vill dölja.

För allt du vill visa upp.

För allt  som inte blev som det skulle.

För allt du är.

För allt du ville vara.

Förlåt dig själv.

Jag förlorade min oskuld den 2 april 1978.
Jag blev våldtagen av en gubbe, inlåst i en lägenhet på
Söder i Stockholm.
Alla måste börja nånstans, och det var så det började
för mig.
Den här mannen var en reptil, med en reptils ögon och
en reptils kalla tunga.
Efteråt, när jag grät, stack han till mig två tior som en
sorts ersättning.
Jag minns att jag snyftade att jag bara var ett barn, för
att han skulle låta mig gå, men jag vet inte om det verkligen
var sant, jag vet inte om jag verkligen var ett barn något
mer.
För när man inte längre är oskuld, vad är man då?
Skuld?
"Skyldig eller icke skyldig?"
"Skyldig, herr domare!"
Ja, sedan dess är jag skyldig. För mitt liv och hur jag
lever det, för det samhälle jag lever i. Som skyldig kan jag
slåss och försvara mig. Det är mycket bättre än att vara
oskyldig.
Min oskuld blev kvar i en säng som luktade av smutsiga
lakan och gammal äcklig gubbe, i en lägenhet någonstans
på Söder i Stockholm. Där kan den få vara.

Min oskuld var mig till inget skydd och ingen nytta.
Min oskuld var fullkomligt värdelös.
Bara något år senare bestämde jag mig för att vara en
sån som är modig. Jag var femton år och lät alla veta. Vad
fanns där att förlora? Oskuld var jag ju inte längre, och så
svag, så hjälplös och så utsatt som jag var den där gången,
i den där lägenheten, lovade jag mig själv att aldrig mer bli.
Jag tänkte vägra vara offer.
Skyldig var jag tveklöst - men till vad bestämde bara jag
själv. Jag menar, det är inte alla 16-åriga killar i första
klass på gymnasiet som kommer till skolan i strasshalsband.
Det är inte alla killar som mönstrar i rävboa.
Men det gjorde jag!
Jajaja, jag gick kanske lite vilse i början, men jag hade
åtminstone börjat gå.
Dessutom var jag ju tvungen att rita min egen jävla karta.
Och här är vi nu, tjugo år senare. Jag är inte fjorton, jag
är trettiofyra.
Tjugo år av fullständig skuld, och jag skäms inte ett
ögonblick.
Faktum är att jag inte tror på skam.
Jag tror på att vara skamlös.
För detta enda vet jag: Frihet är inget man får till skänks.
Frihet är något man erövrar.
Vi är just så fria som vi gör oss till.
Vi får den plats vi tar.
Där vi står idag är dit vi själva gått. Det här är vår historia,
och vi har rätt att vara stolta.
Skyldiga är vi tveklöst, men vad vi är skyldiga till bestämmer
bara vi själva!

Allt började för närmare två veckor sedan. Jag pratade med Mattias (min bror) om någonting när han helt plötsligt frågar mig om jag skall med och spela Rugby den 15. Tydligen skulle den store profilen Ray Bauermeister och någon till starta en rugbyförening på Gotland. Min första tanke var självklart. "Rugby är du fullkomligt galen, det är ju livsfarligt, jag kommer ju vara minst och alla kommer att vilja slå på mig. Jag kommer att dö!" Men eftersom jag alltid vill hålla en tuffattityd utåt svarade jag självklart att, Klart jag vill spela Rugby äntligen en sport för oss riktiga män!"

Dagen R (som i Rugby) närmade sig och två dagar innan frågade jag Mattias hur dags det egentligen var på lördagen - Han hade absolut ingen aning men satte mig på uppdraget att kolla upp det. Så jag letade reda på Rays nummer och ringde honom. Klockan 14:00 skulle de dra igång på A7s fotbollsplan.

Så igår åkta jag och Mattias till A7 redo för att kasta en oval boll fram och tillbaka några gånger, vi var beredda på att lyssna på Ray när han förklarade lite vad Rugby handlade om sedan tänkte vi åka hem och ta det lugnt igen. Vi var inte riktigt beredda på att bli knuffade i svanken, vi var inte riktigt beredda på att ta tag om varandras byxor, vi var inte riktigt beredda på att bli knockade av armbågar under ögonen och ha ett igensvullet högeröga i två dagar. Men det hade vi, eller åtminstone jag

Allting började som förväntat med att vi passade lite, sedan gick Ray mycket riktigt igenom grunderna i Rugby, då tänkte jag att nu hade man lite koll. Då började det. Ray började gå igenom vad "Scrummen" var. För er som inte vet det så skall jag ge er en ungefärlig bild av vad det är. Jag utgår ifrån att alla någon gång har sett amerikansk fotboll på TV. Om ni tänker er att ni ställer upp er på två led, ditt lag på ena sidan och motståndarna på andra sidan. Och mitt emellan er har ni bollen. När domaren sedan blåser igång spelet så gäller det att få tag på bollen. Sedan tänker ni er att ni tar bort alla skydden, men att spelarna i sig fortfarande är lika stora. Där har ni "scrummen" i Rugby.

Sedan fick vi försöka att spela i vad som kändes som en timme. Efteråt var jag helt slut och visste knappt vem jag var. Jag hade ont i ryggen och såg endast genom mitt vänstra öga (som jag dessutom är halvblind på).

Nästa söndag är det dags igen. Tyvärr kommer jag inte att kunna vara med då eftersom jag då är i Stockholm och väntar på att Jonas Gardells föreställning Tillfällig Gäst i ditt liv skall dra igång.
Men vill du vara med så när det bara att komma till Rävhagens fotbollsplaner klockan 14:30 på söndag. Har du frågor så tveka inte att kontakta Visby Rugbys ordförande Marco Aguirre.

Till sist vill jag bara återge vad Ray flertalet gånger sade till oss på sin härliga sydafrikanska brytning: När du fångar bollen så är det bara att hoppas att du hinner flytta dig innan någon av de jätte stora killarna från det andra laget kommer för då tar det bara stopp. Och ni som vet vem Ray är ni vet att Ray när en jätte stor kille. Hur stora är du inte de som han kallar "jättestora"?

Igår kväll blev det klart - Mitt första vikarieuppdrag, min första insatts för samhället, skulle äga rum under nästa vecka. Jag skall rycka in för Olof på förskolan Blacku (tror jag det heter) på Högbyskolan. Jag fick mitt schema och jag ställde in mig på vikariepremiär.

Mentalt, fysiskt och planeringsmässigt ställde jag in mig på att jag inte skulle göra någon vikarieinsatts fören dess. Döm av min förvåning då jag ikväll mottog ett telefonsamtal från allas vår älskade Jane Wiman, som talade om för mig att jag skulle infinna mig på Romaskolan imorgon klockan 8:20 för att vara idrottslärare.

Hur skall det gå, nu hinner jag ju inte mentalt ställa om för att vara på G imorgon. Jag som dessutom var beredd att göra premiär med några småbarn där jag egentligen inte behöver göra så mycket i början, jag är ju inte ensam. Men nu är det bara jag, jag och mina högstadieelever från Roma. Hur skall det här gå?

Vill även erkänna en viss avundsjuka mot Kristian Hederfeld som tillbringade dagen som idrottslärare på Klinteskolan. Klinteskolan, den enda skolan jag egentligen vill till, skolan som fostrade mig till den jag är. Skolan som gjorde mig till människa. Mitt Hogwarts. Jag funderar på att åka dit imorgon mellan någon av mina lektioner och tala om för dem att de skall anlita mig istället för den där stroppen Kristian.