Det här var det. Ikväll tar det slut. Champo.blogg har tjänat ut sin roll. Allt började en gång på gymnasiet. Som festsugen testosteron fyld pojken startade jag en blogg. Helt och hållet ovetandes om vad den skulle innehålla. Helt och hållet ovetandes om vad jag skulle använda den till. Men med tiden växte den. Den hittade sin roll och den hittade sin funktion. Kanske framför allt sin funktion i mitt liv. den tjugoåttonde december tjugohundrasex postades det första inlägget. För att ge en förståelse för hur länge sedan det egenligen är så ska jag berätta en sak.

Det första inlägget jag postade på champo.blogg var från början skrivet och postat på Lunarstorm. Lunarstorm som då var större än facebook.

Det känns egentligen inte som om jag behöver säga mer. Champo.blogg har tjänat ut sin roll. Det är dags för det forumet att ta ett steg tillbaka för att på så vis ge möjligheter till någonting nytt.

Till sist en saning. Mitt skrivande hade aldrig varit vad det är idag utan den här plattformen. För det är jag evigt tacksam.

Till sist. Ett tack till alla som läst, kommenterat, uppmuntrat och inspirerat. Och till samma människor avslutar jag med att säga Förlåt.

En timme efter att champo.blogg.se stänger ner öppnar Champoot.se

Strax innan tolvslaget på nyårsnatten publiceras det sista inlägget på champo.blogg.se


det är över nu men sanningen är, det har bara börjat.

Jonas sitter vid datorn. I flera veckor har han googlat. Bygg ditt eget snöfort. Var enda dag av jullovet har han varit ute i snön. Rullat snöbollar. Provat olika tekniker. Olika konstruktioner. Gått in. Googlat lite mer. En sak har han lärt sig. Det finns väldigt få tips på internet om hur man bygger ett snöfort kraftigt nog att stå emot Tobias isbollar. Och kraftigt nog att stå emot vänner svek.
Försiktigt knackar någon på dörren. "Jonas, är du vaken"
"Mmm."
"Vill du ha lite julfrukost?"
"Mmm." Jonas är helt inne i sitt sökande. Men lyckas snart slita sig från datorn. Går ned för trappan. Bordet är på dukat. Där finns allt som hör en julfrukost till. Sådan där korv som man bara äter på julen. Kaffe och te. Äpple och Apelsin juice. Och det viktigaste hemagjort choklad med grädde.
"God Jul min älskling." Jonas mamma tar honom i sina armar kramar honom hårt och fyller honom med kärlek. Får honom att glömma sitt uppdrag. Sin hämnd mot Tobias.

Långt uppe i norr bär en man på sin ved. Det har gått ett par dagar utan att ny snö har fallit. Han har lyckats skotta upp en gång från dörren till vedförådet. Till faderns vedföråd. Det tog emot. Men han hade inte längre något val.
Nu är stugan varm och skön. Det knastrar ur spisen. Han tar kapsylöppnaren. Det befriande pyset hörs. Julölen. Det kan ses som ett ensamt och vemodigt sätt att fira jul. Men för en man som valt att bo långt ute i ingenstans. För en man som valt att bo själv är det det bästa sätt att fira en jul.

"Säg Mamma!"
"Mamma!"
"hohohoho"
Kalle Anka är på teven. Barnen sitter bänkade. Han har lyckats. Med sin fantasi och berättarkonst. I hörnen står en gran. Utan paket. Berättarkonsten är underbar tänker han. Man får ljuga för sina barn i rätt syfte. Och nu har de lärt sig att det finns bättre behövande och att hans pengar är på väg någon annan stans där de kan göra mer nytta.
När Kalle Anka är slut tänkte han att de ska ut och leka i snön. Ut och leka i skogen som utan att de vet om de räddade deras jul. En stilla tår rinner ned för hans kind. I så många år har han kämpat för att kunna ge dem någonting. Barnen han älskar. Äntligen har han lyckats.

Rummet är vitt. Väggarna är vita, taket är vitt, sängen är vit och kläderna är vita. Golvet är inte vitt, men vad gör det när allt annat är vitt?
Johan vaknar sakta till liv, hans huvud värker likaså hans bål och rygg. Han försöker öppna ögonen men är bara förmögen att få upp det ena. Det andra går inte att öppna, känns tjockt, han höjer sin hand och känner efter, tjockt, mjukt och ömt. Ögat är totalt igensvullet, fadern måste fått in några solklara träffar innan Johans tandgrepp fick honom att släppa. Han försöker se sig om i rummet, allt är suddigt och han kan endast se konturer av möbler och ljus som strömmar in från vad som måste antas vara ett stort fönster.
Huvudet värker och han känner illamåendet stiga inom honom. Han måste spy, snart, nu.  Mer hinner han inte tänka. Instinktivt vrider han huvudet, skriker av smärta hans mage spänns och sömmarna som håller ihop såren i hans sida dras från varandra allt hårdare i takt med att spyan bildar en flod som flyger fram i hans inre innan det når hans mun och bildar ett vattenfall ned på hans högra axel. Han spyr och spyr. Det rinner nedåt över hans axel ner över hans bröst, ner på underlakanet och in under hans kropp. Han registrerar att dörren öppnas men han ser inte om någon kommer in, vem som kommer in. Någon stoppar en påse under hans mun. Han spyr tills bara galla kommer ur hans mun. Sedan vrider han upp huvudet igen. Somnar.

Äntligen är det kväll. Den bästa julen på länge. Kerstin minns inte när hon senaste kände sig så pigg och glad. När hon senast så problemfritt kunde följa med i diskussionerna. Vara medveten om vad som händer omkring henne. Hon ligger i sängen hemma i sonens hus. Hon tycker inte om att sova i någon annan säng. Men ville hon vara med sina barn hade hon inget val. Hon har skratten nedifrån. De andra är ännu vakna. Hon gläds åt dem. Känner ingen sorg över att missa någonting. Hon är gammal. Det är bara att inse. Inse och glädjas åt det som finns att glädjas åt.
Långsamt glider hon iväg. Ögonlocken faller ned och hon somnar fylld av en sådan glädje bara julen kan bjuda på. Hon somnar. För sista gången.

Det knarrar under hans fotsulor när han trampar sig fram genom snön kvällen den 23 december. Den dyra men slitna rocken värmer honom, ändå låter han vodkan i högerhanden värma honom lite till. Snön knarrar lika orytmiskt och okontrollerat som hans fotsteg. Raglar, vingar fram genom stan. Hans skor är lika slitna som rocken men de värmer inte längre, håller inte vätan ute, den sipprar in och dränker hans fötter. Det är konstigt hur så mycket väta kan komma in men aldrig komma ut igen. Han känner kylan kring fötterna, vet att han måst värma dem, han vet att han borde gå hem. Hem. Vart är hem? Inget han någonsin har kallat för hem är längre hans. Där han bor nu är inget hem. Det är en svinstia, en plats för en gris. Att det är en plats för honom kan han inte säga emot.

Hans fötter har burit honom in i ett bostadsområde. Han kan se in i bottenvåningarna. Han kan se stearinljusen på bordet, ser julgranen full av kulor, glitter och ljus. Han ser hur de spända och nyfikna barnen ligger på knä, inkrupna under granen. Klämmer och känner på paketen. Kämpar för att inte slita upp dem. Trotts glasrutorna kan han känna lukten av skinka, pepparkakor och glögg. I hans inre minns han julen för precis ett år sedan. Då tillsammans med sina två barn och sin älskade fru. Då var det han som satt i fåtöljen, drack glögg och lyssnade på julmusik. Det gör ont, alldeles för ont att stå där och se in genom fönstret. Allt känns för bekant. Trotts att alkoholen vid det här laget borde torkat ut hela hans kropp börjar ögonen att fyllas av tårar. När pappan tittar ut genom fönstret från sin plats i fåtöljen och hans blick möter Johans uppstår en oanad klarhet i Johans alkoholiserade hjärna och han skäms. Skäms över att han står där och tittar, skäms över att sitt liv, skäms över de val han gjort, skäms över vad han gjort mot sin fru, skäms över sitt misslyckande som pappa. Han körde ner handen i rockens ena ficka och drog upp det skrynkliga och ihop tejpade brevet från Karin. Tittade på det, läste de delar som gjorde mest ont inom honom, ”Du var inte längre den där obotligt glade.”” Framför allt började du förlora min och våra barns respekt” Orden högg fortfarande som en kniv i honom. Han borde inte leva, han har inte någon rätt till liv. Den 23 december ståendes på en gångväg med genomblöta strumpor, tittandes rakt i ögonen på en glad familjefar genom en glasruta bestämmer han sig. Han skall ta sitt liv. Han lyfter flaskan till sin mun. Ett försiktigt leende smyger sig på, ett leende som fyller familjefadern i fåtöljen med obehag och han kastar bort sin blick från Johan. Väljer att inte se honom. Precis som alla andra väljer att inte se Johan den här sista kvällen i Johans liv.

Men innan han avslutar sitt liv ska han hämnas. Hämnas på alla dem som inte hjälpt honom. På alla de lyckliga familjerna som har allt det han har förlorat. Han skall förstöra deras jul och han skall njuta av det.  När han inte längre orkar gå skall han lägga sig ner och somna en sista gång. Låta kölden komma och han skall skratta sig själv till sömns. När vintern fryser hans kropp skall den frysa hans ansikte skrattandes. Hämnden skall inledas mot den familj han just beskådat. Mot de som har allt det där han en gång hade. Han böjer sig ner, skrapar ihop snön, försöker forma det till en rund hård snöboll i sin nakna hand, någonting som är mycket lättare nykter än efter en halv flaska 38,5 procentig vodka. Tillslut lyckas han få den relativt hård och något så när symetrisk. Han ställer sig upp och samlar så mycket kraft hans trasiga kropp kan förmå och kastar snöbollen mot rutan. Ett duns hörs, inget kras, rutan går inte sönder som han hade planerat. Men han har lyckats störa julfirandet. Fadern som tidigare suttit lugnt i fåtöljen kastar sig upp och Johan ser hur han skriker, han ser rädslan i moderns ansikte och han ser hur det yngsta barnet gråter och han njuter. Tar lugnt några klunkar till ur sin flaska innan han vinglar fram till ett snötäckt äppelträd som står framför husets entré. Han lyckas bryta av en pinne, går fram till fönstret. Knackar först försiktigt på rutan med pinnen. Ökar sakta kraften i slagen, om han inte kan kasta sönder rutan får han väll slå sönder den istället. Fadern är ursinnig, ansiktet är högrött och han är på väg ut ur rummet, ut ur lägenheten. Han skall slå ner Johan, slå honom i bitar, slå honom tills han inte längre kan röra sig. Modern ställer sig i vägen, skriker, försöker att stoppa honom, hindra honom. Hon skyddar inte Johan, hon skyddar sina barn! Hon vill inte att barnen skall se fadern misshandla en alkoholist på julafton. Genom rutan hör Johan dem skrika och han skrattar medan har ökar kraften i sina slag mot rutan. Äntligen kommer han igenom, rutan går sönder, glasskivor faller ned mot marken, ner i snön på ena sidan, ned på familjens fina parkettgolv på den andra. Modern och Faderns skrik hörs tydligt, de förenas med barnens gälla gråt. Fadern ändrar riktning från dörren och kastar sig mot rutan. Får tag om Johans rock, drar honom till sig, pressar honom mot fönsterkarmen och Johan känner hur glasbitarna arbetar sig in i hans hud, han ser rocken mörkna av blod, han ser blodet droppa ned på parkettgolvet, ned i snön. Fadern höjer armen och första slaget träffar Johan över käken, han känner hur en tand lossnar och han spottar ut den samtidigt som det andra slaget träffar honom över örat. Tjuter, allt känns dovt, som om någon lagt en kudde framför högtalaren. Bara det ihärdiga pipet hänger kvar. Johan lyckas vrida huvudet så att hans mun kommer över faderns arm. Biter tag. Biter tag och trycker in sina tänder i armen, känner köttet mot hans tandkött, känner blodsmaken sprida sig i hans mun.  Biter sig tag och tänker inte släppa. Fadern skriker och slår mer frenetiskt mot Johans ansikte, men slagen blir svagare och mer desperata, inte lika fokuserade. Johan skrattar inombords när han tänker på vilken skräck fadern måste känna, vilka sjukdomar han tror sprider sig genom hans kropp nu. Allt från gulsot till HIV. Gud vet vilka sjukdomar Johan kan ge honom.

Till slut upphör slagen och fadern släpper sitt tag om Johan medan han drar sig in i lägenheten. Söker skydd. Johan faller ihop i snön utanför, samlar de få krafter han har i sin kropp. Får syn på vodkaflaskan som han tappade, den ligger där i snön. Tom! Innehållet har runnit ur. Den jäveln spillde ut hans sista vodka. Han tittar in i lägenheten, familjen har samlat sig i andra änden av rummet. Mamman har en telefon mot sitt öra, Johan ser att hennes läppar rör sig men han hör inget annat än det ihärdiga tjutet. Han tar tag om fönsterkarmen och kravlar sig in i lägenheten. Höjer den tomma vodkaflaskan som ett vapen, fadern vågar inte gå till någon ny attack. Johan rör sig fram emot bordet där han ser en liten flaska rom. Det är inte mycket men det är bättre än ingenting alls. Han tar flaskan och tar sig mot ytterdörren. Familjen följer hans steg, tittar på när han går in i deras hem. Barnen gråter, mamman gråter, pappan kämpar emot sina tårar men han kan inte dölja rädslan. Han kan inte dölja sin förtvivlan över att han inte kan skydda sin familj. Johan vet hur det känns.

Han går ut ur rummet, ut ur lägenheten, ut hur huset. Haltar fram, han kropp ömmar. Blodet rinner ut ur hans kropp. Han vrider upp flaskan, släpper korken i snön och går bort längs gatan. Tittar åt sidorna, ser att hans varje steg följs från de omkringliggande fönstren. Han vänder sig bort mot huset. Ser hur någon springer över vägen. Det känns som sirener som tjuter i hans öron. Han känner sig svag, svagare än han någonsin gjort, hans blick blir dimmigare, dimmigare än vanligt, inte bara dimmig av alkoholen. Han vänder sig om ser konturerna av någonting som kommer springandes emot honom, ser blått ljus blinka i bakgrunden. Sedan ser han inget mer. Faller handlöst mot asfalten, slår i huvudet. Somnar. Skrattar inte, uttryckslöst somnar han. I kvarteret hörs skrik och fotsteg som knarrar i snön där de springer fram, allt komponerat av ljudet från sirenerna som kommer allt närmare. God natt.

 

Inte långt där ifrån är Kerstin på väg i säng. Kläderna är framlagda. Allting är förberett. Det kommer att bli en tidig morgon och en lång dag. Det kommer att vara jobbigt. Hon kommer att bli trött. Men det är det värt. Äntligen ska hon få träffa dem igen.

Det skramlar i köket. Mynt dras över bordet. Räknas. Dras från den oräknade högen till den räknade. Till slut finns bara en enda räknad hög kvar. En hög med räknade små mynt som ska täcka julklappar till tre barn. Hellst ska den lilla högen även räcka till julmat, julgodis, julgran, julpynt och allt annat som krävs för att de tre små barnen för en gångs skulle ska få uppleva en riktig jul.
Han ställer sig upp, drar ned alla mynt i en plastpåse. En dryg vecka kvar till julafton. Det börjar bli dags att inse att han inte kommer att få mer pengar innan det är dags. Snarare tvärt om. Det finns två alternativ antingen ytterligare ett år utan jul för tre barn. Eller också. Ja eller också vadå?
Han tar på sig skorna och en aldeles för tunn jackka. Fötterna kyls ned i samma ögonblick han sätter foten utanför dörren.  Snön dränker dem fullkomligt. Snart kyls resten av kroppen ned. Del efter del. Han måste gå. Han måste tänka. På något vis måste det gå att lösa. Han lovade sig själv förra året. Han lovade barnen att iår skulle de fira en riktig jul med allt vad det innebär. Kort sagt. Det måste gå att skapa riktig julkänsla även när det inte finns mängder av pengar.
Bredvid det höghus där familjen bor finns en liten samlig träd. Han gillar att kalla det för en skog. Det påminner honom om när han var liten och växte upp där långt ut på landet. Vad skulle han till stan och göra? Han ignorerar fötterna som inte längre känns. Han vet inte hur länge han går när han plötsligt ser det första tecknet på hur allt skulle lösa sig. Där i snön. Under ett stort barrfyllt träd har snön inte riktigt lyckats tränga sig in. Där sticker spettsen av en kotte upp. Spettsen av en lösning. Han kastar sig på knä. Gräver i snön med sina bara händer. Hittar han en kotte lägger han den varsamt åt sidan. Några har börjat förmultna. Andra ännu hårda och vackra. Alla får vara med i hans samling. Alla pressas ned i jackans stora fickor. Nu var grandekorationen färdig. Nu återstod bara resten. Han forstätter sin vandring. Nu med målet instället på hemmet. Han klarar inte av kylan längre. Den går inte att slå ifrån sig. När han nästan är hemma igen ser han en liten vacker gran precis i skogskanten. Han vet att det inte är rätt. Men han har inget annat val.
Mitt emellan midnatt och gryning ger han sig ut i skogen igen. Granen faller ljudlöst och nästan lika ljudlöst förs granen in i huset. Sätts i sin fot och placeras vardagsrummet. Han är duktig. Inte ett barn vaknar och han har tagit ytterligare ett steg närmare att rädda julen.

"Jul, jul, strålande jul" Christer Sjögrens mörka röst vibrerar ur den lilla cd-spelaren. Christer Sjögren, alla gamla damer och tanters våta dröm. Alla tanter inkluderar även Kerstin. Tant, ja hon var onekligen en tant och hennes rynkiga hy och darrande händer gjorde det omöjligt att förneka att hon var gamal. Även om det innom henne ännu glödde ett ungdomens ljus.
Förra veckans seger hade visat sig viktigare än någon någonsin kunnat ana. Den hade gett sötrre efekt än Kerstin hoppats på. Den senaste veckan hade det lilla ungdomsljuset fått nytt liv. Hela Kerstin hade fått nytt liv.
Hon var fortfarande gamal, det gick fortfarande långsamt och hon hade fortfarande ont. Men hon hade fått tillbaka livsglädjen. Hon ville göra saker igen. Idag bakade hon lussekatter. Ett heldagsprojekt. Tre ljus bran på hennes bord. Alla tända utan hjälp.

Det finns vissa berättelser, vissa böcker, som kan vara väldigt jobbiga att ta sig igenom. Som kan ta lång tid och som man får anstränga sig för att läsa. Trotts att man älskar dem. Markus Zusaks "Boktjuven" är en sådan berättelse.

Boktjuven har ett annorlunda berättarsätt. Markus Zusak har valt en annorlunda vinkel att berätta ifrån och en annorlunda vinkel att beskriva andra världskriget, förtrycket, kärleken -kärleken till människor och kärleken till ord - att beskriva döden. Allt detta berättas ur en liten flickas synvinkel. Med dödens tolkning.

I Munchen bor en liten flicka hos sin fosterfamilj. Liesel Meminger. En flicka som får uppleva väldigt mycket i sina unga år. Hon får se sin bror dö. Hon får ta farväl av sin mor och få en ny. Och en ny pappa hon älskar. En ny vän, Rudy Steiner. Och kanske framför allt. Hon får lära sig ordens makt, och vad ord kan göra med en. Hur ord kan skänka hopp och tröst. Och hur ord kan driva människor till att göra vansiniga saker. Hon får även uppleva hur det är att vara vän med en jude på rymmen mitt under utrotningen.

I "Boktjuven" blandas enkla vardagshändelser med tungt och blodigt allvar. Och som berättare får vi döden. Döden som ser allt som sker. Som ser allt det goda i människor och allt det onda. Döden som är facinerad över den lilla flickan.

Det är svårt att skriva en recension av "Boktjuven". Jag vill inte råka berätta för mycket. Och sanningen är att grundstoryn i teorin kan framstå som ganska tråkig och händelse lös. Som en vanlig bok. Som någonting man läst tusen gånger tidigare. Men saningen är att "Boktjuven" inte liknar någonting man tidigare läst.

Den är klassad som en bok för unga vuxna. Men saningen är att "Boktjuven" är en bok för alla. Oavsett ålder. Så länge man älskar kärleken. Den svåra kärleken. Kärleken till allt. Till människor, till ord och till färger.

Många har sagt det tidigare. Jag säger det igen. Ska du bara läsa en bok i år. Läs "Boktjuven" av Markus Zusak.

Lucia och musikhjälpen har dragit igång. Alla saker som ger mig julkänslor börjar komma nu. I Helgen såg vi Love Actually. Idag drar musikhjälpen igång. Snart är det dags för Galenskaparnas Jul, jul, jul och sedan rullar det på med julkalendrar och snöfall tills det blir julafton nästa fredag. Efter det en hett efterlängtad semestervecka på Gotland.

Nu ligger jag och funderar på vad som ska hände den veckan. Några saker mär spikade. Men jag har många ytterligare planer. De självklara är Nyårsafton och Mammas julkonsert. Utöver det planerar jag skidåkning och glöggmys.

Dessutom börjar det bli dags att planera lyssna och skriva på årets bästa album lista. Jag funderar på att korta listan ytterligare. Inte för att det saknas bra album. Men för att göra den mer koncis. För att kunna skriva lite mer om varje album i stället.

För övrigt börjar tiden närma sig. För vad? Det vet jag!

Sådär. Nu var Så mycket bättre slut för den här säsongen. Alla nöjestidningar, krönikörer och även jag har pressenterat vilka de skulle vilja se i nästa års säsong. Men vad inte så många har pratat om är hur stort programmet skulle kunna bli i en amerikansk version.

Egentligen behöver jag inte säga så mycket mer. Ni kan ju tänka er själva. Den amerikanska versionen. So much better. Med Madonna, Eminem, Lady Gaga, Marleyn Mansson. Möjligheterna är oändliga. Det kan inte bli någonting annat än succé.

---

Igår drabbades sverige av sin första självmordsbombare. En sak ska vi göra väldigt klart. Jag är inte någon teroristexpert. Långt ifrån. Men jag är nästan hundra procent säker på att det handlar om en ensam galning. Inte någon stor terrorisorganisation.

Brukar inte sådana organisationer vara stolta över sina aktioner. Brukar det inte smälla och sedan kommer det direkt en film där en organisation tar på sig ansvaret och motiverar varför. Något sådant har ännu inte kommit. Därför tror jag att det handlar om en ensam galning.

Å andra sidan. Vad vet jag.

Långkalsonger. Tre par strumpor. Dubbla t-shirts och dubbla tjocktröjor. på Natten åker även mössan på. Det är till att klä sig ordentligt för att klara kylan. Och då håller sig Robert ändå innomhus. Ska man gå ut får man ta på sig ännu mer.
Snön var tidigt i år. Och den kom i stor mängd. För en ensam man långt ut i den norrländska obygden våller det problem. Dörren är igensnöad. Fortsätter snön att falla kommer även fönstren bli omöjliga att öppna.
Robert tittar ut genom fönstret. Ut över sin gård. Sin fallfärdiga gård. Det börjar bli ont om mat i huset. bilen är insnöad. Scotern är trasig. Mitt på gåden sitter en hare. Robert plockar upp geväret bredvid sig. Försiktigt, försiktigt öppnar han fönstret. Siktar. Haren är snäll. Sitter lyckligt ovetande still. Han kramar åt. kulan sticker iväg. Haren välter. Robert gläds att maten är räddad ytterligare någon dag. Nu återstår bara problemet med värmen. Eller snarare problemet med kylan. Hade han bara inte varit så lat. Hade han arbetat lite flitigare innan snön låste honom inne. Han har räknat och räknat. Veden räcker bara till att elda två gånger i veckan. Resten av dagarna får han klä sig och härda.
Han lagar haren och tänker på det stora vedförråd som finns på gården. Det stora vedföråd som hans far byggde upp och som han aldrig har vågat röra. Inte ens nu efter att faderns död. Varje gång han funderar på att elda den ringer fardens ord i hans huvud. "Den ska inte användas. Det är bra att ha om det blir riktigt kallt någon gång." Snart måste det vara tillräckligt kallt för att kallas för riktigt kallt.

Tick, tack, tick tack. En klocka hänger på väggen. Pendeln gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ljudet gör lägenheten ödsligare än den egentligen är. Hemtjänsten har städat. Det ser lite bättre ut än vad det gjorde för en vecka sedan. Men Kerstin är inte gladare för det. Men hon är bestämd. Hon har bestämt sig och ingenting kommer kunna stoppa henne. Hon var uppe tidigt. Hon har samlat all sin energi. I timmar har hon förberett sig. Nu sitter hon redo. Precis innanför ytterdörren. Rulatorn står framstäld. Hon har jackan och skorna på sig. Hon minns inte hur länge hon har suttit och väntat. men hon kan sitta hur länge som hellst. De ska inte kunna stoppa henne. Det ringer på dörren. "Kom in". Hemtjänsten öppnar.
"Hej Kerstin. Sitter du här. Jag skulle bara hämte en inköpslista så jag kunde handla lite åt dig."
"Jag vill med."
"Vad sa Kerstin?"
"Jag har en inköpslista och jag vill med och handla."
"Vill ni med och handla?"
"Ja, jag vill med."
"Men Kerstin, det är vansinigt mycket snö ute. Och is. Kerstin kommer bara att halka och slå sig. Är det inte bättre att jag handlar åt dig så slipper du det?"
"Nej! Jag. Vill. Med!" Bestämt med eftertryck på varje ord. Kerstin stirrar hemtjänsten blint i ögonen. Han tittar snabbt på klockan. Suckar tyst."
"Okej då. Men tänk på att gå försiktigt så ni inte halkar." Kerstin ställer sig skakande upp. Hjärtat rusar innom henne. Hon kan inte låte bli att le. Det här var hennes största seger. Hon tar sin rulator och går ut ur lägenheten. Ut ur ensamheten. Ut till den verkliga världen. Kerstin är som ett barn när den första snön kommer och hon kan krama snöbollarna. Aldeles lagom hårt. Inga isbollar. Kerstin är ingen Tobias.

Julspecialen fortsätter. De senaste fem åren har The Killers gett ut en jullåt den 1:a december. För två år sedan gjordes det i sammarbete med ingen mindre än Elton John.

Resultatet blev Joseph, better you than me

Så här när julen närmar sig och julmusiken spelas allt mer frekvent så kommer alltid klagomål om att det alltid är samma gammla julmusik utan förnyelse. Därför kommer jag att lägga upp ett par alternativa lite nyare jullåtar under titeln Veckans låt julspecial fram till julafton. För julmusikens förnyelse.

---

Först ut i denna julspecial blir ett av sveriges framgångsrikaste band utanför Sveriges gränser. Ett band som var förband åt Maroon 5 men fick bättre kritik än huvudbandet. The Hives i sammarbete med Cyndi Lauper.


Christmas Duel - The Hives & Cyndi Lauper

I helgen är det säsongsavslutning av Tv4 succén Så mycket bättre. Jag ska erkänna att jag inte har följt programmet slaviskt. Helt ärligt så har jag bara sett ett enda helt avsnitt (Pluras) och ett halvt i repris (Septembers). Men jag har sett klippen av låtarna på youtube och shit vad bra det har varit.

Men som sagt nu är säsongen snart slut och därmed är det dags att sätta upp listan på nästa års önskeartister. Så här kommer den. Mina sju önske artister för nästa års Så mycket bättre.

• Robyn
• Håkan Hellström
• Thåström
• Olle Ljungström
• Howlin Pelle
• Laleh
• Martin "E-type" Ericsson

Så var så god TV4-gruppen. Här har ni nästa års succe

Jag har verkligen försökt. På alla möjliga vis. Från alla möjliga vinklar. Men det går inte. Jag kan inte ens på låtsas vara sur på Kristian och Linn för att det inte planerar att gifta sig innom ett år. Det bara går inte. Jag vill ju bara säga Grattis igen och säga att snart är jag på Gotland så jag kan säga det på riktigt. Så jag får se ringarna.

Alla ser fram emot att den ska komma. Täcka över det blekgröna gräset, reflektera och sprida det lilla ljus som finns. Det lilla ljus som når vår del av världen.

Barnen längtar efter att springa upp för backen, hårt hållandes sina tumvantar kring ett snöre. Pulkan på släp. De lite äldre barnen kramar snön hård. Alla vet gränsen för hur hårt en boll frå kramas. Alla utom Tobias. Isbollar är hans mål. Smärta. Alla andra barn bygger skickligt sina murar. Sina ogenomträngliga skydd mot Tobias isbollar. Alla utom Jonas. Att bygga har aldrig varit hans grej. Förtvivlat drar han handflatorna längs den snöbeklädda marken. Pressar snön uppåt mellan händerna. En tvärhand hög. Han ser på de andras fort. Han ser på Tobias och han inser att det är för sent. Isbollen flyger, splasch, det ringer i Jonas öra. Splasch det värker i hans panna. ingen idé att fly. Skydda huvudet. Fosterställning. Fler bollar. Splasch, Splasch, Splasch, Splasch, Splasch. Ibland en av av is. Jonas tittar snabbt upp. Bollar flyger från alla fort. Hans vänner har förådit honom. De gick alla mot den svage istället för att störta den starke.
Jonas trycker ned huvudet i snön igen. Snön över hans öron dämpar skratten. Smärta från bollarna känns inte längre. Föräderiets smärta gör för ont. Jonas borrar ned huvudet i snön och väntar på att det ska ringa in.

I en skitig mörk lägenhet sitter Kerstin på en stol. Den knarrar när hon rör sig. Hemtjänsten har precis kommit. Snart ska han gå. I en storstad finns många som måste tas om hand. Kerstin har hört om platser där hemtjänsten hinner stanna och prata. Dit vill Kerstin flytta. Utopiernas stad.
Hennes händer skakar. Hemtjänsten ställer fram en kopp. Tändstickan skakar. Hemtjänsten häller upp kaffe. Ljuset vägrar ta fyr. "Snälla, hjälp mig." Hemtjänsten tänder ljuset. Tackar för sig och går.
På Kerstins bord står tre otända ljus, och ett som brinner. Det börjar vankas jul.
Gemenskapen och glädjens tid.

---