Alla ser fram emot att den ska komma. Täcka över det blekgröna gräset, reflektera och sprida det lilla ljus som finns. Det lilla ljus som når vår del av världen.

Barnen längtar efter att springa upp för backen, hårt hållandes sina tumvantar kring ett snöre. Pulkan på släp. De lite äldre barnen kramar snön hård. Alla vet gränsen för hur hårt en boll frå kramas. Alla utom Tobias. Isbollar är hans mål. Smärta. Alla andra barn bygger skickligt sina murar. Sina ogenomträngliga skydd mot Tobias isbollar. Alla utom Jonas. Att bygga har aldrig varit hans grej. Förtvivlat drar han handflatorna längs den snöbeklädda marken. Pressar snön uppåt mellan händerna. En tvärhand hög. Han ser på de andras fort. Han ser på Tobias och han inser att det är för sent. Isbollen flyger, splasch, det ringer i Jonas öra. Splasch det värker i hans panna. ingen idé att fly. Skydda huvudet. Fosterställning. Fler bollar. Splasch, Splasch, Splasch, Splasch, Splasch. Ibland en av av is. Jonas tittar snabbt upp. Bollar flyger från alla fort. Hans vänner har förådit honom. De gick alla mot den svage istället för att störta den starke.
Jonas trycker ned huvudet i snön igen. Snön över hans öron dämpar skratten. Smärta från bollarna känns inte längre. Föräderiets smärta gör för ont. Jonas borrar ned huvudet i snön och väntar på att det ska ringa in.

I en skitig mörk lägenhet sitter Kerstin på en stol. Den knarrar när hon rör sig. Hemtjänsten har precis kommit. Snart ska han gå. I en storstad finns många som måste tas om hand. Kerstin har hört om platser där hemtjänsten hinner stanna och prata. Dit vill Kerstin flytta. Utopiernas stad.
Hennes händer skakar. Hemtjänsten ställer fram en kopp. Tändstickan skakar. Hemtjänsten häller upp kaffe. Ljuset vägrar ta fyr. "Snälla, hjälp mig." Hemtjänsten tänder ljuset. Tackar för sig och går.
På Kerstins bord står tre otända ljus, och ett som brinner. Det börjar vankas jul.
Gemenskapen och glädjens tid.

---