Det har gått ett år sedan nu. Ändå tänker jag på honom, på att träffa honom när jag åker hem i helgen. Jag kan se han tydligt framför mina ögon. Hur han kommer springandes lite böjt som en banan! Det gjorde han alltid. Det såg precis ut som om bak bena sprang lite fotare. Eller som om den häftigt viftande svansen liksom drog med sig bakänden fram i varje viftning. Jag kan tydligt se honom komma och möta mig med tungan hängandes utanför. Jag vet inte om hundar kan le. Men Rattata kunde det. Jag vet precis hur han de sista stegen skulle ladda och så skulle han hoppa upp i min famn när jag öppnar bildörren. Precis så skulle han ha gjort om han fortfarande varit i livet.

För ett år sedan var vi tvungna att ta bort honom. Han hade blivit gammal. Levt ett hårt liv. Benen var slut på honom och han haltade sig fram genom tillvaron utan att kunna röra på sig. Utan att kunna göra det han älskade mest. Springa fram längs myrvägen vid sidan av hästarnas hovar. Jag glömmer aldrig de otal gånger som vi har tävlat tillsammans på raksträckan. Varje gång vann han. Eller rättare sagt var han inte på väg att vinna så råkade han alltid få upp ett intressant spår och hitta en buske som skulle pinkas in.

Rattata var min favorit hund. Vi växte på något vis upp tillsammans. Det var jag som lärde honom bli rumsren. Det var jag som ”dreserade” honom att komma på vissling och ligga stilla och framförallt hans favorit, att hoppa upp i knät på folk.

Ännu idag tänker jag på honom. Jag tänkte på att jag skall åka hem en sväng över helgen. Och det kändes ännu som en självklarhet att han skulle komma där och hälsa mig välkommen. Men han har bara en hälsning kvar och det är den när vi återförenas i himmelen.

Husdjur sätter märken i våra liv och för en tid förgyller de våran tillvara. Men vi lever i ständig vetskap om att de en dag kommer att gå före oss. Sällan är det vi som lämnar dem. Ibland måste man acceptera det även om det är hårt. Livet är hårt och skall man överleva måste man vara lite, lite hårdare. Men man skall aldrig släppa taget så länge hoppet finns kvar. Så länge glädjen finns där.

Rattata du min vän i livet.