1. Kent - Röd

Troligen chockar den här placeringen absolut ingen, oavsett om man själv tycker om kent eller inte. Men det finns faktiskt inget tvivel om att Röd är 2009 års absolut bästa album. Ingen kunde ens ställa upp med värdig motstånd. Det här albumet har egentligen bara en endaste svaghet - Vart är den där underbara Jocke Berg balladen? Den som har kommit någon gång på varje album, Sömnen, Järnspöken, Sverige det går att hitta en på alla album bakåt. Kanske är det Svarta Linjer som är menat att ta den platsen på Röd? Jag vet inte!

Svarta Linjer

Men det är den tonen som killarna i kent vill slå an med det här albumet. Det är ett dansantare kent än vi någonsin har hört förut. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på hur det skulle låta om Slagsmålsklubben gjorde en remix på Taxmannen eller om Tiesto skulle kunna tillföra någonting till Ensamheten.

Dessutom var det härligt att se att kent återigen har hittat tillbaka till de där starka videorna igen efter bottennappen från Tillbaka till Samtiden. Till Töntarna lyckas de göra den snyggaste videon jag någonsin sett.

Töntarna

 

På Röd finns det inte ett endaste tråkigt och monotomt spår. Varenda låt har någonting nytt att bjuda på, en egen kropp och själ. Ändå är de så tätt sammansatta och albumet skulle inte klara sig utan någon av låtarna. Till och med öppningslåten med en falsksjungande manskör i en kyrka, 18:29-4, fyller sin funktion och sätter en underbar kontrast till resten av albumet och svetsas snyggt samman med påföljande Taxmannen och sedemera Krossa Allt.

Kanske är det för att jag vet att delar av albumet är inspelat i Berlin, oavsett så förmedlar Taxmannen en underbar kännsla av att flygga fram längs Autobahn. Och går det att inte älska "ping-pong" gitarren som slår igenom på Krossa Allt. Eller den tunga basgången som öppnar upp till Vals för satan (din vän pessimisten.

 

När Tillbaka till framtiden kom pratades det om det nya elektriska kent. På Röd har elektroniken och syntharna fått ännu mer plats men vi återser även mer gitarrer än på många andra av kents låtar. De låter bara inte som vi riktigt är vana att höra gitarrer. Det hela resulterar i en oerhört tät och malande ljudbild som trycker sig och maler sin väg fram.

 

Många har uttryckt en ännu mindre förståelse för kents texter. För mig har texterna aldrig varit mer solklara och känts närmare. Get fler klara bilder av händelseförlopp, aldrig har jag haft klarare kopplingar till mitt eget liv.

 

Och i vårt land så får man inte vara förmer
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser
Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak

Känner samma sak
Känner samma sak

Det är så många här som aldrig sagt nej
och som aldrig kommer få en chans
så många här som aldrig såg mig
och jag vet att jag haft tur som få
Så många här som ville ha dig
men vi kände samma sak

Vi känner alltid samma sak

....Det finns inga ord

 

Vi kan inte heller tycka illa om den otroligt magstarka "kortfilmen " (de kallar den för kortfilm, den är precis som en video) till låten Hjärta. En video jag faktiskt bara har klarat av att se en endaste gång i samband med att den premiärvisades på Tv3.

 

Hjärta

 

Jag tycker att även du som normalt sett inte lyssnar på kent, som aldrig förr har tyckt om dem. Läs ViolenceSounds reccension av albumet.

 

För dig som redan är såld på kent, eller på albumet, eller på båda delar, slänger vi till en fyrtiominuter livespelning från realespartyt i New York.

 

2.Lars Winnerbäck – Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

Det pratades mycket om nya Winnerbäck, om hur nya albumet var inspirerat av gamla Kent, och hur Winnerbäck hakade på den synth trend som har kommit tillsammans med The Killers. Men egentligen är det inte speciellt nytt, det här är ingenting som Winnerbäck inte har gjort förut. Gå tillbaka och lyssna på albumet från 2001, ”Singel” med till exempel ”Elden” och ”Jag vill gå hem med dig”.

Ett sällsynt exemplar

Redan då var det storslagen arenarock. Någonting som tydligen har glömts bort efter hans lugnare folkmusikinspirerade album som har följt under 2000-talet. På ”Täknk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen” har han hittat tillbaka till elgitarrerna, den bredbenta arenarocken. Och visst skiljer sig ”Tänk om...” från ”singel”. Det är nytt det är mer originellt. Visst har han delvis fyllt ett rock tomrum som blivit större i takt med att kent blivit mer elektroniska. Men det är eget och det är underbart. Det är distinkt, rakt på, musiken går inte kring het gröt.

Jag får liksom ingen ordning

Rakt fram, pang, bom. Men texterna är de samma, så som de alltid varit. Mycket ord, många ord, betyder mycket utan att vara svårt. Flerbottnat  och eftertänksamt. Att Winnerbäck med ”tänk om…” befäste sin plats som Sveriges rock kung finns det inget tvivel om. Att ingen längre kan säga att han är en Ulf Lundell wannabe är ett faktum. Han lyckas kombinera vackra finstämda ballader med rak och hård rock, ibland till och med i samma låt som i ”Fribiljett till himmelen”. Dessutom har han årets snyggaste album titel. ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen.”

3. Peter, Bjorn and John – Living thing

Nytänk var ordet. Mycket har ändrats sedan ”Young folks” släpptse 2006. Mycket är det samma.

På ”Living thing” har de, som de sa i Popcirkus, låtit trummorna ta hand om melodin och gett trummorna mer distinkta toner medan gitarren får ansvara för takten. Är det någon som förstår vad det egentligen innebär? Hur som hellst lyckas de med få instrument och små medel ge musiken en fyllighet trotts nakenheten.

Lay it down

Som om det inte räckte med att musiken i sig är underbar att lyssna på, som om det inte räckte med den sköna orytmiska rytmen som genomsyrar albumet, det som hindrar en från att sitta still, det som tvingar en att sjunga med i inledningen till titelspåret så har de även underbara texter. De berör någonting och betyder någonting, sången är mer än bara ett extra instrument. Det går inte att tycka illa om texten i annars svårlyssnade ”Blue Period Picasso”. Eller att inte beröras av ”Lay It Down” albumets starkaste spår. Förutom det här starka albumet lyckades Peter, Bjorn and John även med den mest lyckade Michael Jacksson hyllningen av musiker i år under Hultsfredsfestivalen. De gör sin grej, de gör det bra och de vet att de inte behöver vara mer kommersiella än vad de är.

Michael Jacksson hyllning till "It don't move me"

Peter, Bjorn and John är troligtvis en av Sveriges mest inflytelserika trios och de syns i många andra sammanhang med soloprojekt och som producenter. Hela ”Living Thing” är fyllt med poplåtar så som de skall låta. ”Living thing” tog redan 2009 popmusiken in i det nya decenniet.

Vi går in på topp fem och slutet närmar sig. Vi kommer möta en del förvåningar, en del mindre känt och några självklarheter.

---

5. Thåström – Kärlek är för dom

Ingen annan skulle komma undan med de extra stavelserna, orden, sången som inte kan följa melodin eller takten. Förra året skrev Håkan Hellström ”Tro & Tvivel” och jag sade att det var ett mästerverk, en självbiografi på fem och en halv minut. I Thåströms ”Kort biografi med litet testamente” gör Thåström precis samma sak, fast reflektionen är större, självinsikten enorm. Orden så fint valda, ”Jag har glömt min första kyss, men jag mins klart och tydligt när jag fick Rolle Stoltz autograf.” Hela albumet är dystert, memoarer från en o älskad man. Hela albumet, såväl texterna som soundet meddelar just det, att kärlek är för dom som har tur. Vi tackar även Anna Ternheim för körsången på titelspåret. Till sist nämner vi även samlingsplattan med det mesta Thåström har gjort som soloartist, "Be-bop-a-lula hela jävla dan".

4. Mando Diao – Give me fire
Direkt när man börjar lyssna på Give me Fire så finns det inga tvivel om att det är Mando Diao man har att göra med. Det är rock så som rock skall låta. Influenserna från Beatles är fortfarande tydliga. Men sammarbetet med Salazarbröderna har gett dem ett helt eget sound. Det egna soundet de var på jakt efter redan när de gjorde ”Never seen the light of day”. Då misslyckades de katastrofalt. Nu har det hittat det. Det är nytt, det är dansant, det är rock och det är nytänkt.

10. Depeche Mode – Sounds of the Universe
Jag har aldrig lyssnat på Depeche Mode. Har någon sagt ”Personal Jesus” så har jag sagt Johnny Cash. Jag har aldrig varit mycket för elektronisk musik fören det här året. Men oj vad jag fastnade för Depeche på en gång. Introt på öppningslåten ”In Chains” är underbart och texten till ”Hole to feed” skall vi inte ens prata om. Förstår inte varför så många har tyckt så illa om det här albumet.

9. Carolina Wallin-Perez – Pärlor och svin

Carolina Wallin-Perez har valt en annorlunda väg för att få sitt namn känt. Hon har gjort jazztolkningar på av henne utvalda kent-låtar. På ”Pärlor och Svin” får vi höra Jocke Bergs texter på ett sätt vi aldrig tidigare har hört dem. Hon lyckas omvandla kent till jazz på ett alldeles strålande sätt. Perfekt pluggmusik.

 

8. Markus Krunegård – Prinsen av Peking

När många artister har svårt att sälja och promota ett album väljer Markus Krunegård att släppa två fullängdare samma dag, plus den tidigare nämnda EP:n. Prinsen av Peking sades vara det utåtvända lätta albumet och det stämmer. Prinsen av Peking är inte jätte svårlyssnat även om det är betydligt knöligare än debuten. När Krunegård släppte debuten sa han att det lät som Mauro Scoccos Sarah fast utan refräng. En beskrivning som passar ännu bättre in på Prinsen av Peking, där Scocco även producerat två av låtarna.

7. White lies – To loose my life

De har turnerat världen runt som förband åt Coldplay på deras Viva La Vida turné och det var också så jag upptäckte dem. Ståendes på Stockholm Stadion, och det är så jag någon gång i framtiden kommer att återse dem. För det är på de stora arenorna som White Lies musik hör hemma. Den slår sig in direkt, sedan maler den på och växer sig större. Det är mörkt, rakt via några omvägar. De vågar använda sig av annorlunda medel och kombinationer. Låter en låt som är en självklar arenarockare hållas tillbaka. Man känner att låten bara vill skrika ut, men den får inte det. De sparar så mycket kraft i sina verk. Men ändå släpper de ut dem. Framför allt har jag förälskat mig i basgångarna som genomsyrar alla låtarna.

 

6. Markus Krunegård – Lev som en gris dö som en hund

Det andra albumet från Markus Krunegård, det introverta. Det som är riktigt bra. Det där han har vågat exprimentera. Våga låta det vara svårt. Det gör ont. Det är nära, men det går att distansera. Det är fest och rock ’n’ roll och att som går åt helvete. Titelspåret ”Lev som en gris dö som en hund” har en av mina favoritrader från året ”Vissa behöver sova en natt, för oss räcker det lätt med en kvart”. Underbar tanke inför varje fest. Sedan kommer kontrasten i ”Benny” festaren som skulle leva livet, vara fri och självständig. Som magrade av, blev sjuk och sliten. Lev som en gris dö som en hund är en biografi av ett tufft men ändå värdefullt liv. Som han sjunger i näst sista låten, ”Livet är människans bästa tid”.