Jag spanar ut över den fantastiska naturen. Jag står på toppen av en dal och spanar ned i den. I bottnen ser jag en stor sjö breda ut sig och bitvis täcker den hela dalen, vattnet ligger alldeles stilla. En bit bort ser jag två älgar simma över sjön. Jag gör ingen antydan till att skjuta dem. Ännu är det länge tills älgjakten börjar.

Jag börjar vandra ned i dalen mot sjön och hör hur en fågel kvittrar på håll, jag stannar till och tittar upp mot den ljusblåa sommarhimmelen och ser en svala glida fram.

När jag plockar upp min kikare ser jag att det inte är vilken svala som helst, det är Andreas.

Det är många år sedan jag träffade Andreas för första gången.  Jag var då ute på vandring i de svenska sommarfjällen. I veckor hade jag vandrat alldeles ensam och försökt att klara mig på vad naturen bjöd. Målet med min vandring var att söka närmare kontakt med Gud.

Men sommarens torka gjorde det svårare och svårare att överleva på vad växterna bjöd och jag började bli trött.

Som vanligt gassade solens strålar från himmelen och svetten rann från min panna och ned över munnen. Jag försökte att slicka i mig all vätska jag kunde komma över.

Jag satte mig ned i skuggan från ett träd och vilade. Det var då han kom, Andreas.

Han landade på en av grenarna i trädet och tittade ned mot mig. Jag kände att det var någonting speciellt med den här fågeln, han ville säga mig något. Jag ställde mig upp och gick försiktigt fram emot svalan för att inte skrämma iväg honom. Men han rörde sig inte utan följde mig bara med blicken.

När jag kom fram stirrade han mig rakt in i ögonen, och sa.

"Jag har följt dig på din vandring. Jag sett att du har svårt att hitta mat och du börjar bli svag!"

"Ja!", svarade jag. "Jag har vandratt länge nu och jag börjar känna mig ensam och övergiven. Jag hade förlitat mig på att Gud skulle hjälpa mig, men det har han inte gjort."

"Gud hjälper dig nu käre vän. Jag heter Andreas och är utsänd av Gud för att följa vinden dit den tar mig, och hjälpa dem längs min väg som behöver hjälp. Nu har jag kommit till dig!"

När Andreas tystnade kände jag hur den första vattendroppen träffade min panna och svalkade hela mig. Sedan kom det en till, och en till, och en till. Tillslut kom de med så korta intervaller att jag inte längre kunde räkna dem.

Jag tittade runt omkring mig, allt som för bara någon minut sedan varit gultorkat av solen började få tillbaka sin gröna färg. Jag såg hur naturens blommor som givit upp och börjat sloka, nu återigen reste sig långa och stolta i det ny gröna gräset. Jag såg hur blåbärsbuskarna genast började att få bär igen.

Jag kände hur det började blåsa och vände mig åter mot den gren där Andreas hade suttit. Men han satt inte längre kvar. Snabbt plockade jag upp min kikare och tittade ut över den nu mörka himmelen. Långt, långt borta såg jag Andreas glida fram med vindens hjälp. Han hade gjort sitt och var nu på väg för att hjälpa någon annan.

Efter den gången har jag stött på Andreas flera gånger. Ibland kommer han för att hjälpa mig, ibland vill han bara prata. Den här gången gled han bara förbi med sitt kvitter som en stilla hälsning till mig.

Jag fortsatte ned till sjön, tog av mig mina kläder och lät det varma vattnet omsluta mig på alla sidor.