Jonas sitter vid datorn. I flera veckor har han googlat. Bygg ditt eget snöfort. Var enda dag av jullovet har han varit ute i snön. Rullat snöbollar. Provat olika tekniker. Olika konstruktioner. Gått in. Googlat lite mer. En sak har han lärt sig. Det finns väldigt få tips på internet om hur man bygger ett snöfort kraftigt nog att stå emot Tobias isbollar. Och kraftigt nog att stå emot vänner svek.
Försiktigt knackar någon på dörren. "Jonas, är du vaken"
"Mmm."
"Vill du ha lite julfrukost?"
"Mmm." Jonas är helt inne i sitt sökande. Men lyckas snart slita sig från datorn. Går ned för trappan. Bordet är på dukat. Där finns allt som hör en julfrukost till. Sådan där korv som man bara äter på julen. Kaffe och te. Äpple och Apelsin juice. Och det viktigaste hemagjort choklad med grädde.
"God Jul min älskling." Jonas mamma tar honom i sina armar kramar honom hårt och fyller honom med kärlek. Får honom att glömma sitt uppdrag. Sin hämnd mot Tobias.

Långt uppe i norr bär en man på sin ved. Det har gått ett par dagar utan att ny snö har fallit. Han har lyckats skotta upp en gång från dörren till vedförådet. Till faderns vedföråd. Det tog emot. Men han hade inte längre något val.
Nu är stugan varm och skön. Det knastrar ur spisen. Han tar kapsylöppnaren. Det befriande pyset hörs. Julölen. Det kan ses som ett ensamt och vemodigt sätt att fira jul. Men för en man som valt att bo långt ute i ingenstans. För en man som valt att bo själv är det det bästa sätt att fira en jul.

"Säg Mamma!"
"Mamma!"
"hohohoho"
Kalle Anka är på teven. Barnen sitter bänkade. Han har lyckats. Med sin fantasi och berättarkonst. I hörnen står en gran. Utan paket. Berättarkonsten är underbar tänker han. Man får ljuga för sina barn i rätt syfte. Och nu har de lärt sig att det finns bättre behövande och att hans pengar är på väg någon annan stans där de kan göra mer nytta.
När Kalle Anka är slut tänkte han att de ska ut och leka i snön. Ut och leka i skogen som utan att de vet om de räddade deras jul. En stilla tår rinner ned för hans kind. I så många år har han kämpat för att kunna ge dem någonting. Barnen han älskar. Äntligen har han lyckats.

Rummet är vitt. Väggarna är vita, taket är vitt, sängen är vit och kläderna är vita. Golvet är inte vitt, men vad gör det när allt annat är vitt?
Johan vaknar sakta till liv, hans huvud värker likaså hans bål och rygg. Han försöker öppna ögonen men är bara förmögen att få upp det ena. Det andra går inte att öppna, känns tjockt, han höjer sin hand och känner efter, tjockt, mjukt och ömt. Ögat är totalt igensvullet, fadern måste fått in några solklara träffar innan Johans tandgrepp fick honom att släppa. Han försöker se sig om i rummet, allt är suddigt och han kan endast se konturer av möbler och ljus som strömmar in från vad som måste antas vara ett stort fönster.
Huvudet värker och han känner illamåendet stiga inom honom. Han måste spy, snart, nu.  Mer hinner han inte tänka. Instinktivt vrider han huvudet, skriker av smärta hans mage spänns och sömmarna som håller ihop såren i hans sida dras från varandra allt hårdare i takt med att spyan bildar en flod som flyger fram i hans inre innan det når hans mun och bildar ett vattenfall ned på hans högra axel. Han spyr och spyr. Det rinner nedåt över hans axel ner över hans bröst, ner på underlakanet och in under hans kropp. Han registrerar att dörren öppnas men han ser inte om någon kommer in, vem som kommer in. Någon stoppar en påse under hans mun. Han spyr tills bara galla kommer ur hans mun. Sedan vrider han upp huvudet igen. Somnar.

Äntligen är det kväll. Den bästa julen på länge. Kerstin minns inte när hon senaste kände sig så pigg och glad. När hon senast så problemfritt kunde följa med i diskussionerna. Vara medveten om vad som händer omkring henne. Hon ligger i sängen hemma i sonens hus. Hon tycker inte om att sova i någon annan säng. Men ville hon vara med sina barn hade hon inget val. Hon har skratten nedifrån. De andra är ännu vakna. Hon gläds åt dem. Känner ingen sorg över att missa någonting. Hon är gammal. Det är bara att inse. Inse och glädjas åt det som finns att glädjas åt.
Långsamt glider hon iväg. Ögonlocken faller ned och hon somnar fylld av en sådan glädje bara julen kan bjuda på. Hon somnar. För sista gången.