Idag är det två år sedan jag förlorade en vänn i en blixt i Mariefred. Dagen efter olyckan var jag och min syster och såg Lars Winnerbäck i Östergravar. Idag är det två år sedan min vänn dog och ikväll skall jag se Lars Winnerbäck i Östergravar. Jag skrev ett kapitel i min bok, En söndag i juli, som handlade om den konserten för två år sedan.
Det här är det personligaste inlägget i den här bloggen, kanske för personligt, men det står ju ändå redan i en bok som fler har läst än vad som har läst den här bloggen. Så var så goda.

---

Ett dygn efter att blixten slog var jag i duschen och höll på att göra mig i ordning för att åka iväg på Lars Winnerbäcks konsert i östergravar. Hela tiden när jag stod där i duschen funderade jag över om jag verkligen kunde göra det. Om jag verkligen kunde åka iväg och bara lämna allt som hade hänt det senaste dygnet och istället lyssna på en konsert, lyssna, skratta och umgås. Kunde jag verkligen göra det? Gav jag verkligen Emil den värdighet som han förtjänade då? Visade jag verkligen medlidande med hans familj? Var jag verkligen solidarisk med de andra i föreningen? Jag var inte säker på det. Men jag var tvungen att tänka på mig själv. Jag orkade inte mer, jag behövde få skratta lite, jag behövde få känna någonting som återigen kunde liknas vid glädje i min kropp. Och ju mer jag tänkte på det desto mer övertygad blev jag om att det var precis vad Emil hade velat att jag skulle göra, The Show Must Go On. Och desto mer jag tänkte på det desto högre ekade orden från de andra i mitt huvud: "Åk, bara åk det är klart att du skall iväg. Du behöver tänka på nåt annat!". Men ändå kändes det som om jag svek dem. Som att jag övergav dem.

    Vi satte oss i bilen. Vi stoppade in samlingsskivan och sjöng med. Vi började ställa in våra kroppar på att vi skulle ha kul. Vi började ställa in själen på att den skulle få känna glädje igen. Vi började ställa in kroppen och själen på att de äntligen skulle få ägna sig åt någonting annat.

    Under hela konserten våndades jag undermedvetet för det oundvikliga, - de lugna låtarna, låtarna som får en att tänka. Låtarna som jag var rädd åter igen skulle dra mig ner i djupet. Och slutligen kom de. Och då kom de alla på en gång. Då fanns det inte längre någon återvändo, då gick de inte att hålla tillbaka tårarna längre. Då var jag tvungen att vika mig för känslorna och för minnena. De är de låtarna som gav de starkaste minnena, trots att jag inte kommer ihåg vilka de var. Jag minns bara att de var! Men på något mirakulöst sätt lyckades jag dra mig upp. Med långsamma men regelbundna tag drog jag mig upp för den livlina som någon hade kastat ned i det mörka djup som jag sugits ned i och innan jag visste ordet av var jag helt med i konserten igen. Jag sjöng, hoppade och dansade.

    Det var den viktigaste kvällen i hela mitt liv! Hade jag inte åkt på den hade jag inte orkat med den långa period av sorg som följde, det tunga arbetet som låg framför våra fötter. Winnerbäck var min räddning. Han slet mig ner i djupet, men när jag väl hade kommit ned hjälpte han mig upp igen.

---

"Du finns kvar i våra hjärtan, du kommer ständigt att finnas i våra hjärtan, vi glömmer inte, vi mins bara mer och mer"

När musiken dör och en liten stunds tystnad infinner sig innan hela dansgolvet börjar sjunge på White Stripes - Seven Nation army och Dj'n drar igång låten och den euroforiska glädjen sprider sig då, då och bara då vet man att man har kommit till Club Monday på Gute.

Efter det totalt döda besöket på NRJ at the club på Gute förra onsdagen började oron i kroppen att sprida sig och jag var inte säker på om Club Monday verkligen var så bra som vi mins det eller var det kanske bara en lycko träff just den kvällen.
Och kvällen började dåligt med att vakten inte ville släppa in mig på Kristian V.I.P-kort utan tvingade mig att betala. När det sedan blev lite sedvanligt glida omkring på stället så började jag att fundera på om Gute eran var över.
Men så hände någonting och innan jag visste ordet av så stod jag på stora dansgolvet och dansade till den ena sköna remixen efter den andra.

Kvällens Grinigaste: Blev ett dött lopp mellan Jocke Lunkan och Malin Jackan som inte tyckte att mitt party trick med att slå med en ölflaska över deras nyöpnade flaskor så att alting spröt ut var specielt kul. Men Jocke fick sin hämd.

Kvällen skönaste: Musiken dör och Seven Nation Army sprider sig

Kvällens närmaste att bli uppspöad: Jag och Kristian lämnar Max runt tre tiden och möter tre stycken killar som tittar mig i ansiktet och säger "Du är bög" och sedan på Kristian "Och du är snygg, eller nej föresten jag bara skjoja ni är bögar allihopen" Varpå Kristian svarar "Oj titta tre bögar som är ute o går" Så nära att hamna i slagsmål har jag nog aldrig varit. Men tre små moppepojkar. enkelmatch