Dagens låt och 2007 år första favorit låt.

Sinnerman av Nina Simone. Under tio minuter dras man ned i en stressad mini ångest som ligger och bubblar och trycker i bröstet samtidigt som kroppen fylls med glädje (vilket till en början kan uppfattas paradoxalt)

Hittade låten igår kväll när jag lyssnade på låtar ur första säsongen av Scrubs. Och kännde direkt att den var speciel.
Idag lyssnade jag på den och skrev troligtvis ett av de bästa kapitlen i hela boken!

Kännde nu att jag har drabbats av estet och författar sjukan och börjar leta djupa sanningar i allt som oftast resulterar i flummiga svar på enkla frågor.

Ungefär som att skriva en dikt om livet med en isbjörn som halkar på ett KRAVbananskal. och få den att sluta i att livet är en lång resa och att om vi inte halkar på bananskalen så kommer vi aldrig att utveckals i livet eftersom vi då aldrig begår misstag. Vilket skulle vara väldigt konstigt om jag skrev eftersom jag inte ens tycker om KRAV

Hela det här blogg inlägget är egentligen ett stort tecken på att jag har ett problem att ta till vara på. Så vitt jag tror så kommer ingen egentligen att förstå vad jag ville säga med det här. Men det är inte det viktiga! Det viktiga är att vi får skriva det som vår hjärna inte alltid hinner tänka över och förfina utan att vi får skriva det våra känslor vill ha uttryck för!

Men om du har förstått vad jag menar med det här inlägget så kan du gärna få skriva en liten kommentar och säga vad du kom fram till.

Nu kännde jag att jag kom ut på ett litet sidospår när det jag egentligen bara tänkte skriva var att min nya favorit låt heter Sinnerman av Nina Simone

Idag skrev jag ytterligare ett kapitel på mitt projektarbete! Boken som just nu har arbetstiteln En söndag i juli. Den handlar om de tre personerna Jonas, Danny och Veronica som är med i en teatergrupp som heter Wardrobe. De lever ganska vanliga liv fram till en söndag i juli då en av deras vänner träffas av blixten efter en teaterföreställning.
En söndag i juli handlar om hur deras liv på olikasätt förändras efter olyckan, och med boken vill jag tala om att vi måste ta till vara på det liv vi har, vi vet aldrig när det tar slut!
Boken är baserad på vad som hände mig i somras, just en söndag i juli.

Idag skrev jag ett kapitel som handlar om vad som hände Danny dagen efter olyckan. För att kunna skriva kapitlet var jag tvungen att gå tillbaka i tiden och läsa igenom olika gästboksinlägg som kom till oss dagen efter.
Då slog det mig att der är förunderligt vilka kännslor ord kan väcka! Bara genom att läsa i gästboken så kom alla kännslor som jag kännde just den dagen precis efter olyckan tillbaka, och jag mindes exakt hur jag kännde när jag läste det, var jag satt och vad jag tänkte. Jag fick tillbaka den där förunderliga kännslan av att någon brydde sig om hur man mådde. Inte bara som i det vardagliga livet då man mest frågar hur man mår av gammal släntrian, nej utan hur man mådde för att man faktiskt verkligen var orolig och brydde sig.
Det slog mig vad en lite signatur kan betyda, bara att man kan se att den personen har brytt sig, eller att den personen har tackat.

Det slog mig också att det borde vara så även i det vardagliga livet! Att man inte bara frågar hur man mår för att man skall det. Att det inte skall bli som det är i frankrike där det egentligen inte finns något ord att använda om någon frågar hur du mår och du inte mår bra. Du har inget val det är bara att bita ihop och säga bra och fråga tillbaka. Det är så det skall vara!

     Nej låt oss göra en liten revolution och låt oss få orden "Hur mår du" En verklig betydelse. Börja bry dig om hur någon mår, börja ta till vara på dina medmänniskor. För en dag kanske du behöver den där omtanken, den där personen som verkligen undrar och bryr sig.

I Bibeln står det. Så som du vill att andra skall vara mot dig skall du vara mot andra