I fredags kom den äntligen (fem dagar innan det utannonserade datumet)

Självklart talar jag om Kents nya album - Tillbaka till samtiden.

När jag på kents hemsida i vintras läste att de skulle släppa ett nytt album hoppades jag innerligen på ett nytt "Du och jag döden" men så blev det inte.
    Först var "Tillbaka till samtiden" lite av en besvikelse, inga ordentliga refränger att sjunga med i, gitarrerna var utbytta mot synther, Jockes sång var för mixad. Hela albumet var för synthigt.

Men desto mer jag har lyssnat på albumet desto mer har jag insett att det är ett mästerverk som nu har anlänt till Sveriges skivbutiker.

albumet innehåller låtar som sätter sig direkt, den har låtar som kräver några lyssningar och den har låtar som aldrig vill sluta att överraska lyssnaren. Tillbaka till samtiden är ett mästerverk.
Vid första anblicken är det kanske inte ett typiskt kentalbum, men under ytan finns allt det typiskt "kentiga" där. De fenomenala texterna, gitarrerna är fortfarande med och det lite tonårsdeppiga. Men det märks att killarna blivit äldre och mognare.

Tillbaka till samtiden går helt klart in på tom tre av kents album, har däremot lite svårt att bestämma om det är det här albumet eller Vapen & Ammunition som skall in på en andra plats efter Du & Jag döden.

Bästa låt (just nu): LSD någon?
Sämsta låt: Ensammast i Sverige var en besvikelse, hade väntat mig något i stil med "Mannen i den vita hatten (16år senare) och 747

Nu börjar det närma sig. Imorgon bär det av mot den stora staden i väst (Stockholm) och på söndag kliver jag in i Cirkus för att se föreställningen "Tillfällig gäst i ditt liv" av, med och för Jonas Gardell.

För er som inte vet det så är Jonas Gardell en stor förebild, mentor och andlig ledare för mig. Jag kan inte säga annat än att jag beundrar det mesta han gör. Hans böcker, hans föreställningar och hans musik (ja jag vet, han har kanske inte världens bästa sångröst. Men lyssna på texterna och inlevelsen. Jonas Gardell lämnar ingen oberörd.)
    Hans böcker, framför allt En komikers uppväxt, Ett ufo gör entré och Jenny. Det går inte annat än att beundra hur han lyckas kasta sina lyssnare eller läsare mellan komik och tragedi, humor och allvar. Jonas Gardell är en komiker i världsklass till skillnad från många andra av Sveriges komiker.

För er som inte känner till Jonas Gardells verk tänkte jag nu erbjuda en liten inblick i Gardelliversum. Nedan följer några lösryckta klipp från några föreställningar och några texter. (I klippen kan det finnas skämt som publiken skrattar åt som för er kan verka fullkomligt ologiska. Det beror på att Jonas återanvänder repliker från tidigare skämt genom hela föreställningarna.)

För allt du hatar hos dig själv - Förlåt dig själv

För allt du älskar hos dig själv - Förlåt dig själv

För allt du skäms över.

För allt du är stolt över.

För allt du vill dölja.

För allt du vill visa upp.

För allt  som inte blev som det skulle.

För allt du är.

För allt du ville vara.

Förlåt dig själv.

Jag förlorade min oskuld den 2 april 1978.
Jag blev våldtagen av en gubbe, inlåst i en lägenhet på
Söder i Stockholm.
Alla måste börja nånstans, och det var så det började
för mig.
Den här mannen var en reptil, med en reptils ögon och
en reptils kalla tunga.
Efteråt, när jag grät, stack han till mig två tior som en
sorts ersättning.
Jag minns att jag snyftade att jag bara var ett barn, för
att han skulle låta mig gå, men jag vet inte om det verkligen
var sant, jag vet inte om jag verkligen var ett barn något
mer.
För när man inte längre är oskuld, vad är man då?
Skuld?
"Skyldig eller icke skyldig?"
"Skyldig, herr domare!"
Ja, sedan dess är jag skyldig. För mitt liv och hur jag
lever det, för det samhälle jag lever i. Som skyldig kan jag
slåss och försvara mig. Det är mycket bättre än att vara
oskyldig.
Min oskuld blev kvar i en säng som luktade av smutsiga
lakan och gammal äcklig gubbe, i en lägenhet någonstans
på Söder i Stockholm. Där kan den få vara.

Min oskuld var mig till inget skydd och ingen nytta.
Min oskuld var fullkomligt värdelös.
Bara något år senare bestämde jag mig för att vara en
sån som är modig. Jag var femton år och lät alla veta. Vad
fanns där att förlora? Oskuld var jag ju inte längre, och så
svag, så hjälplös och så utsatt som jag var den där gången,
i den där lägenheten, lovade jag mig själv att aldrig mer bli.
Jag tänkte vägra vara offer.
Skyldig var jag tveklöst - men till vad bestämde bara jag
själv. Jag menar, det är inte alla 16-åriga killar i första
klass på gymnasiet som kommer till skolan i strasshalsband.
Det är inte alla killar som mönstrar i rävboa.
Men det gjorde jag!
Jajaja, jag gick kanske lite vilse i början, men jag hade
åtminstone börjat gå.
Dessutom var jag ju tvungen att rita min egen jävla karta.
Och här är vi nu, tjugo år senare. Jag är inte fjorton, jag
är trettiofyra.
Tjugo år av fullständig skuld, och jag skäms inte ett
ögonblick.
Faktum är att jag inte tror på skam.
Jag tror på att vara skamlös.
För detta enda vet jag: Frihet är inget man får till skänks.
Frihet är något man erövrar.
Vi är just så fria som vi gör oss till.
Vi får den plats vi tar.
Där vi står idag är dit vi själva gått. Det här är vår historia,
och vi har rätt att vara stolta.
Skyldiga är vi tveklöst, men vad vi är skyldiga till bestämmer
bara vi själva!

Allt började för närmare två veckor sedan. Jag pratade med Mattias (min bror) om någonting när han helt plötsligt frågar mig om jag skall med och spela Rugby den 15. Tydligen skulle den store profilen Ray Bauermeister och någon till starta en rugbyförening på Gotland. Min första tanke var självklart. "Rugby är du fullkomligt galen, det är ju livsfarligt, jag kommer ju vara minst och alla kommer att vilja slå på mig. Jag kommer att dö!" Men eftersom jag alltid vill hålla en tuffattityd utåt svarade jag självklart att, Klart jag vill spela Rugby äntligen en sport för oss riktiga män!"

Dagen R (som i Rugby) närmade sig och två dagar innan frågade jag Mattias hur dags det egentligen var på lördagen - Han hade absolut ingen aning men satte mig på uppdraget att kolla upp det. Så jag letade reda på Rays nummer och ringde honom. Klockan 14:00 skulle de dra igång på A7s fotbollsplan.

Så igår åkta jag och Mattias till A7 redo för att kasta en oval boll fram och tillbaka några gånger, vi var beredda på att lyssna på Ray när han förklarade lite vad Rugby handlade om sedan tänkte vi åka hem och ta det lugnt igen. Vi var inte riktigt beredda på att bli knuffade i svanken, vi var inte riktigt beredda på att ta tag om varandras byxor, vi var inte riktigt beredda på att bli knockade av armbågar under ögonen och ha ett igensvullet högeröga i två dagar. Men det hade vi, eller åtminstone jag

Allting började som förväntat med att vi passade lite, sedan gick Ray mycket riktigt igenom grunderna i Rugby, då tänkte jag att nu hade man lite koll. Då började det. Ray började gå igenom vad "Scrummen" var. För er som inte vet det så skall jag ge er en ungefärlig bild av vad det är. Jag utgår ifrån att alla någon gång har sett amerikansk fotboll på TV. Om ni tänker er att ni ställer upp er på två led, ditt lag på ena sidan och motståndarna på andra sidan. Och mitt emellan er har ni bollen. När domaren sedan blåser igång spelet så gäller det att få tag på bollen. Sedan tänker ni er att ni tar bort alla skydden, men att spelarna i sig fortfarande är lika stora. Där har ni "scrummen" i Rugby.

Sedan fick vi försöka att spela i vad som kändes som en timme. Efteråt var jag helt slut och visste knappt vem jag var. Jag hade ont i ryggen och såg endast genom mitt vänstra öga (som jag dessutom är halvblind på).

Nästa söndag är det dags igen. Tyvärr kommer jag inte att kunna vara med då eftersom jag då är i Stockholm och väntar på att Jonas Gardells föreställning Tillfällig Gäst i ditt liv skall dra igång.
Men vill du vara med så när det bara att komma till Rävhagens fotbollsplaner klockan 14:30 på söndag. Har du frågor så tveka inte att kontakta Visby Rugbys ordförande Marco Aguirre.

Till sist vill jag bara återge vad Ray flertalet gånger sade till oss på sin härliga sydafrikanska brytning: När du fångar bollen så är det bara att hoppas att du hinner flytta dig innan någon av de jätte stora killarna från det andra laget kommer för då tar det bara stopp. Och ni som vet vem Ray är ni vet att Ray när en jätte stor kille. Hur stora är du inte de som han kallar "jättestora"?

Till Dig Kristian Hederfeld! Som den senaste tiden har ägnat allt större energi på att klaga på bl.a. mig för att min blogg uppdateras för dåligt.

Nu är det så Kristian att vi (som kristian klagat på(forfin.blogg.se och tallriksmodellen.blogg.se bla.a.) har någonting som kallas liv. Någonting som du uppenbarligen inta har.

Dessutom har vi någonting som kallas för urskilljning. Vi skriver inte vad skit som hells i våra bloggar bara för att det skall skrivas någonting.
Vi ägnar oss inte åt att ge film resumér på filmer om och om ingen. Vi ägnar oss åt att skriva viktigare och intressantare saker än Hampus uppdaterar aldrig sin blogg den ungen och saker som Hampus är en sittkissare som aldrig uppdaterar sin blogg. Den dagen då du Kristian Hederfeld börjar skriva om någonting vettigt så skall jag återuppta mitt bloggande igen!

... om att bli medlem i klubben för personer som äger en röd Saab.

Vad jag inte riktigt förstår är hur Kristian tänker när han säger det. Om vi tar en titt på namnet en gång till: RÖDA saab klubben, RÖDA KRISTIAN, RÖDA!!!! Senast jag kollade var din bil vit. VIT!!! Men sedan råkar jag öven veta att Kristian är färgblind och därför kanske tror att hans bil är röd.

I går gick andra chansen av stapeln i Nyköping. Det blev fiasko!

Ingen av dom låtar som jag hejade på gick vidare. De klarade sig knappt vidare från kvartsfinalen!

I första kvarten hejade jag på Elin Lanto mot Fame Jessica - Hur Fame Jessicas låt kunnde gå vidare är för mig ett mysterium.

Sedan vad det dags för flickidolen Jimmy Janson. För mig var allt annat än att han skulle gå vidare totalt omöjligt. Men Nej! Inte heller här fick jag rätt. Istället gick en av de sämsta låtarna i hela andra chansen vidare.
Sanna Nielsen.

Nu kom den uppgörelse som var den jag brydde mig minst om. Bägge låtarna var relativt bra. Men eftersom jag har en förkärlek till Uno Svennsingsson låg min röst där. Trotts att det såg ut som om Caroline Af Ugglas hade klätt Irma.

    MEn inte heller här gick min låt vidare. Men nu var det åtminstonde inte en låt som jag hade totalsågat.

Nu låg hela mitt hopp hos Magnus Uggla. Och efter det att jag hade hört Nannes låt stod det helt klart för mig att om den låten gick vidare skulle det vara lika stort fiasko som att Addis Black Widow överhuvudtaget kom med i festivalen.
    Och för en gångs skull fick jag som jag ville. Kung och fosterland fick gå vidare till semin.

Nu var det dags för kampen mellan Sanna och Jessica. Och nu var det pest eller kolera (men då vill jag påpeka att kolera är en sjukdom som vi idag kan bota) och därför gick koleran Sanna vidare.
    Men den matchen fann jag mindre intresse i. Hela jag var fullt koncentrerad på Ugglas match.

Men som ni antagligen vet fick jag inte heller här med min låt. Uggla blev slagen. Trots sin uniform.

Det som känns bra med att dessa två låtar gick vidare är att min favorit i finalen inte fick något nytt hot.

I Finalen hejar jag på Andreas Johnsson, kanske inte så mycket för låten som för rätvisan. För hade det varit någon rättvisa så hade han vunnit förra året och vi hade haft en Eurovision final i sverige. Men nu var Carola med, med en låt som ingen ens minns hur den går.
Men jag kommer inte att sörja om The Ark går vidare, men jag är tveksam till om världen är redo för dem.
    Den låt som jag tror skulle fungera bäst i Eurovision är Sebastians. Men jag tycker inte att den håller samma klass som Andreas och The Ark.

Alltså kommer jag att fira med champagn om någon av dessa tre vinner. Annars kommer jag att sörja med samma dryck.