Allt började för närmare två veckor sedan. Jag pratade med Mattias (min bror) om någonting när han helt plötsligt frågar mig om jag skall med och spela Rugby den 15. Tydligen skulle den store profilen Ray Bauermeister och någon till starta en rugbyförening på Gotland. Min första tanke var självklart. "Rugby är du fullkomligt galen, det är ju livsfarligt, jag kommer ju vara minst och alla kommer att vilja slå på mig. Jag kommer att dö!" Men eftersom jag alltid vill hålla en tuffattityd utåt svarade jag självklart att, Klart jag vill spela Rugby äntligen en sport för oss riktiga män!"

Dagen R (som i Rugby) närmade sig och två dagar innan frågade jag Mattias hur dags det egentligen var på lördagen - Han hade absolut ingen aning men satte mig på uppdraget att kolla upp det. Så jag letade reda på Rays nummer och ringde honom. Klockan 14:00 skulle de dra igång på A7s fotbollsplan.

Så igår åkta jag och Mattias till A7 redo för att kasta en oval boll fram och tillbaka några gånger, vi var beredda på att lyssna på Ray när han förklarade lite vad Rugby handlade om sedan tänkte vi åka hem och ta det lugnt igen. Vi var inte riktigt beredda på att bli knuffade i svanken, vi var inte riktigt beredda på att ta tag om varandras byxor, vi var inte riktigt beredda på att bli knockade av armbågar under ögonen och ha ett igensvullet högeröga i två dagar. Men det hade vi, eller åtminstone jag

Allting började som förväntat med att vi passade lite, sedan gick Ray mycket riktigt igenom grunderna i Rugby, då tänkte jag att nu hade man lite koll. Då började det. Ray började gå igenom vad "Scrummen" var. För er som inte vet det så skall jag ge er en ungefärlig bild av vad det är. Jag utgår ifrån att alla någon gång har sett amerikansk fotboll på TV. Om ni tänker er att ni ställer upp er på två led, ditt lag på ena sidan och motståndarna på andra sidan. Och mitt emellan er har ni bollen. När domaren sedan blåser igång spelet så gäller det att få tag på bollen. Sedan tänker ni er att ni tar bort alla skydden, men att spelarna i sig fortfarande är lika stora. Där har ni "scrummen" i Rugby.

Sedan fick vi försöka att spela i vad som kändes som en timme. Efteråt var jag helt slut och visste knappt vem jag var. Jag hade ont i ryggen och såg endast genom mitt vänstra öga (som jag dessutom är halvblind på).

Nästa söndag är det dags igen. Tyvärr kommer jag inte att kunna vara med då eftersom jag då är i Stockholm och väntar på att Jonas Gardells föreställning Tillfällig Gäst i ditt liv skall dra igång.
Men vill du vara med så när det bara att komma till Rävhagens fotbollsplaner klockan 14:30 på söndag. Har du frågor så tveka inte att kontakta Visby Rugbys ordförande Marco Aguirre.

Till sist vill jag bara återge vad Ray flertalet gånger sade till oss på sin härliga sydafrikanska brytning: När du fångar bollen så är det bara att hoppas att du hinner flytta dig innan någon av de jätte stora killarna från det andra laget kommer för då tar det bara stopp. Och ni som vet vem Ray är ni vet att Ray när en jätte stor kille. Hur stora är du inte de som han kallar "jättestora"?