Äntligen hemma efter en lång och påfrestande helg (och halv vecka).

Allt började egentligen för ett och ett halvt år sedan. Några av er kanske vet att min bror Mattias och syster Vitkoria då bestämde sig för att de skulle genomföra "En Svensk klassiker"(Man genomför Vasaloppet, Vansbrosimmningen, Lidingöloppet och Vätternrundan innom loppet av 12 månader).
     De började träna och i sommras började äventyret. Först bar det av mot Motala och Vätternrundan. Förutom Mattias och Viktoria följde även jag Therese, en Van och en videokamera med på resan. Allt gick väldigt bra och efter femton timmar kom viktoria i mål glad och pratig. Efter ytterligare fem minuter kom Mattias, inte alls lika glad och pratigt, men de hade ändå lyckats med första etappen och nu fanns inte längre någon återvändo.
     Sedan bar det av hem för att träna inför nästa delmål. Vansbrosimmningen!
     Vansbro var en skitstad där jag blev matförgifftad, men de klarade trots det av att simma på en kanon tid och vansbrosimmningen blev deras största överaskning rent tidsmässigt. Men återigen vann Viktoria den interna tävlingen de två emellan.

Sedan byttes sommar mot höst och skolan började och Viktoria blev tvungen att flytta ifrån Ön till Halmstad och fortsätta sin träning där. Nu var det Lidingöloppet som väntade.
     Eftersom det inte är speciellt långt till Lidingö från Gotland gjorde vi valet att lämna Vanen hemma den här resan. Men istället följde våra kära föräldrar med.
      Återigen gick tävlingen av utan några större problem. Viktoria vår långt under den tid hon hade riktat insig på, medan Mattias istället var långt över.

Så här långt hade allting gått så enkelt och smärtfritt så att vi började fundera över om det var så att "En svensk klassiker" inte alls var någon större utmaning. Men vi skulle få bevis på att det trotts allt krävdes en hel del.

Efter lidingöloppet var det en lång vilo/träningsperiod innan det var dags att åka Vasaloppet (Öppet spår)
I fredags åkte vi alltså upp mot Dalarna och Sälen, men vi mellan landade hos Therese föräldrar i Hällsingland där vi spenderade natten. Sedan på lördagsmorgonen åkte jag Mattias och Therese iväg mot Sälen där vi skulle spendera natten för att vara på plats i tid till starten dagen efter. När vi hade åkt någon timme skulle jag plocka upp kameran och märkte då att Rikard inte hade skickat med oss den kasset vi skulle ha, men vi tänkte att vi fick spela över någon av hans istället. Men det gick inte heller eftersom han bara hade skickat med oss ett tomt batteri. Självklart ringde vi upp honom och "skällde" lite, men han ansåg att vi fick skylla oss själva att vi inte hade kollat det innan vi åkte. Fortfarande står ORD mot ORD, men eftersom det är jag som redigerar filmen kommer all skulld att läggas på Rikard:P
Istället fick vi klara oss med den Digitalkamera som jag hade lånat av skolan. Jag fotade tills jag fick kramp i fingret, jag var ju tvungen att fota så att det skulle kunna komensera upp filmen i början av den film som jag senare skulle göra.
     Väl i Sälen mötte vi upp med våran syster och hennes kompis som vi skulle bo hos. Väl där åt vi pasta och tittade senare på Melodifestivalen. 

Klockan 04:45 började Viktorias väckarklocka ringa, och alla i huset var förvånansvärt spännda. Troligtvis berode det på spänningne och nervösiteten. Men det fanns två stycken som tydligen inte var speciellt sugna på att gå upp, Matias och Therese. Medan vi andra åt frukost fortsatte de att sova. Men när vi började klä på oss för att lämna stugan och åka till starten gick de upp och började stoppa i sig gröten.
    Väl frame gick jag och Therese efter skidorna (som de lämnat in på vallning) för att Viktoria skulle slippa att höra om att hon var för lätt för skidorna (Skidorna var Björns och han väger dryga nittio, Viktoria väger knappa sextio)
    Sedan startade de. En som har åkt sidor i två mil för ett år sedan och en som har skidor som aldrig tidigare sett snö.
De tre första depåerna gick allting bra och de såg pigga ut.
Men sedan kom Evertsberg, halvvägs till Mora. Fram ditn gick de konstat uppför. När de kom dit hade Mattias dragit ifrån Viktoria och när han kom fram till oss hade han kommentaren till varför de kom lite senare än beräknat "Det var lite segt" Fem minuter senare kommer viktoria och ger kommentaren (Det var ett helvete hit!" (Allt detta finns på film eftersom resten av familjen nu har mött upp med batteri till kameran)
De stannade de i en halv evighet och pratade och det var nu tvivlett började växa. Skulle de verkligen orka hela vägen till Mora? Så trötta som de var där, så länge de stod och vila. Skulle de orka?

Vi åkte sedan vidare till resten av depåerna och hejade på, men de verkade som om det blev lättare för vid resten av depåerna såg de lika trötta ut som vid depån innan. De skulle nog klara det.

Och de gjorde de. Runt fyra på eftermiddagen nådde de målen. Mora! Först kom Mattias som (Viktorias kommentar efter att hon sett filmen) "Såg äckligt spänstig ut, Det aset!"
Fem minuter senare lyckades Viktoria också komma till Mora, men till skillnad från Mattias såg hon inte oförskämmt spänstig ut.

De hade nu klarat En Svensk klassiker och det är inte utan att man blir lite stolt!

Väl tillbaka i Hällsingland och Therese förläldrar var det dags för pristutdelning. Viktoria och Mattias fick var sin stor champagne flaska av Mamma och Pappa och jag och Therese fick var sin liten för att vi hade följt med dem och hjälpt dem när de hade olika problem.
    Sedan var det dags för Mattias och Viktoria att dela ut pris. Nu var det endast till Mig och Therese. Vi fick var sitt diplom som det står "härmed intygas att HAMPUS HÄGG har vart publik på fyra klassikerlopp inom loppet av tolv månader och har därmed genomfört En svensk publik klassiker" Det diplomet skall upp på vägen innom en snar framtid.

Men för att Mattias inte skall försoffa sig nu när det hela är slut (Viktoria är redan anmäld till nya lopp) så gav jag och Viktoria honom hans födelsedagspressent. Så den 9 juni springer mattias Stockholm Marathon tillsammans med Viktoria.

Där en resa slutar början en ny!