Det finns vissa berättelser, vissa böcker, som kan vara väldigt jobbiga att ta sig igenom. Som kan ta lång tid och som man får anstränga sig för att läsa. Trotts att man älskar dem. Markus Zusaks "Boktjuven" är en sådan berättelse.

Boktjuven har ett annorlunda berättarsätt. Markus Zusak har valt en annorlunda vinkel att berätta ifrån och en annorlunda vinkel att beskriva andra världskriget, förtrycket, kärleken -kärleken till människor och kärleken till ord - att beskriva döden. Allt detta berättas ur en liten flickas synvinkel. Med dödens tolkning.

I Munchen bor en liten flicka hos sin fosterfamilj. Liesel Meminger. En flicka som får uppleva väldigt mycket i sina unga år. Hon får se sin bror dö. Hon får ta farväl av sin mor och få en ny. Och en ny pappa hon älskar. En ny vän, Rudy Steiner. Och kanske framför allt. Hon får lära sig ordens makt, och vad ord kan göra med en. Hur ord kan skänka hopp och tröst. Och hur ord kan driva människor till att göra vansiniga saker. Hon får även uppleva hur det är att vara vän med en jude på rymmen mitt under utrotningen.

I "Boktjuven" blandas enkla vardagshändelser med tungt och blodigt allvar. Och som berättare får vi döden. Döden som ser allt som sker. Som ser allt det goda i människor och allt det onda. Döden som är facinerad över den lilla flickan.

Det är svårt att skriva en recension av "Boktjuven". Jag vill inte råka berätta för mycket. Och sanningen är att grundstoryn i teorin kan framstå som ganska tråkig och händelse lös. Som en vanlig bok. Som någonting man läst tusen gånger tidigare. Men saningen är att "Boktjuven" inte liknar någonting man tidigare läst.

Den är klassad som en bok för unga vuxna. Men saningen är att "Boktjuven" är en bok för alla. Oavsett ålder. Så länge man älskar kärleken. Den svåra kärleken. Kärleken till allt. Till människor, till ord och till färger.

Många har sagt det tidigare. Jag säger det igen. Ska du bara läsa en bok i år. Läs "Boktjuven" av Markus Zusak.