Han hade ringt Diego, fixat fram lite lugnande. Det hjälpte inte. Hon grät, bankade på dörren och väggarna.  Han hade blivit tvungen att binda hennes fötter och armar. Det var inte bra. Det var inte det han ville göra. Men han hade inget val. Han var tvungen att fixa fram tyngre grejer, hon var tvungen att lugna sig. Så han kunde ta hand om henne på riktigt. Men hur skulle han få henne lugn? Visst, han hade sina kontakter. De kunde fixa kokain, gräs och ibland till och med lite Rohypnol, men Diego hade sagt att det krävdes tyngre grejer. Saker han inte kunde fixa. John hade fått ett nummer men Diego hade varnat honom. "Det här är tunga killar. Killar du inte vill vara skyldig någonting." John hade inget val, han var tvungen. Men ännu hade han inte vågat ringa.

     John gick igenom kvällen. Vad hade egentligen hänt? Det hade börjat som vilken annan kväll som helst. Förfest hon Carl. Det var lugnt som vanligt inledningsvis. De hade druckit, dragit några linor. Njutit. Det var White Room som var målet för kvällen. Kön hade varit lång som vanligt. Men kö var för mesar, folk utan stil, folk som ändå inte hörde hemma på ställen som White Room. Kö hierarkin var inte för John, Carl och resten av grabbarna. Vakterna hade varit biffiga, dryga. Svårare att muta än vanligt. Men tillslut hade de kommit in.
     Han slog på tv:n. Måste kolla nyheterna. De hade haft mordet på mannen som förstanyhet. De hade pratat med polisens mediekontakt. Samma grej som alltid. De kunde inte säga någonting av utredningstekniska skäl men de hade goda förhoppningar om att brottet snart skulle vara löst. Snart vara löst. Orden ekade i Johns huvud. Hade han glömt någonting? Nej, han hade inte lämnat några avtryck på kniven. Byxorna hade han ännu inte hunnit dra ner så de skulle inte hitta någonting därifrån. Visst jackan kunde lämnat ett och annat spår, men det gjorde ingenting, varenda kille med lite stil hade en sådan jacka. Det skulle inte leda dem någonstans. Nej, han borde sitta säkert. Men han kände sig ändå inte lugn.

      Efter polismannens information följde en utläggning av en forskare i kriminologi. Han snackade på, verkade inte veta ett skit. Pratade om gänguppgörelse. Hade han ens sett kroppen? Det var inte direkt stereotypen av en gängkille som fått kniven i sig.

     Han lät tv:n stå på. Gick in i köket och gjorde en kopp kaffe latte. Tack gode gud för kaffemaskiner. Tryck på en knapp och vips så har du en kopp klar. Snabbt utan konstigheter.  Mammans bortgång hade självklart varit tragisk. Gjort ont. Förstört mycket. Men John kunde inte säga annat än att han levde gott på pengarna efter henne.

     Han plockade fram sin nya MacBook air. Kollade vad tidningarna hade skrivit om händelserna. Det stod i princip samma sak hos alla. Tidigt på söndagsmorgonen fick polisen ett larm om en död kropp i en gränd mellan Stureplan och Humlegården. Mannen som är i 40års åldern är identifierad och hans anhöriga är underrättade. I övrigt är poliser förtegna om händelserna med hänvisning till utredningstekniska skäl, men de är hoppfulla om att fallet kommer få en snabb lösning.

     Telefonen ringer. John stelnar till men slappnar snart av igen. Han har inget att vara orolig över. Plockar upp mobilen, kollar på displayen, dolt nummer.

     "John!"

     "Hej John, det är Ann, Jessicas mamma."

     "Hej" svarade John lite häpet. Vad i helvete ringer hon för?

     "Jo jag tänkte bara kolla om du vet vart Jessica är. Hon skulle ha kommit ut till oss på middag idag vid tolv men det har hänt lite saker så vi kan inte. Men nu svarar hon inte, jag har ringt konstant på hennes mobil den senaste timmen. Lämnat meddelanden och allt men hon svarar inte. Det är inte likt henne John. Hon svarar alltid. Så jag tänkte att ni kanske ännu hade någon kontakt och att du visste var hon är." John kunde inte ta miste på den oroliga rösten och det gjorde ont i honom att ljuga.
     "Nej, tyvärr Ann. Jag har inte hört från henne på ett tag. Du vet kontakten har blivit lite dålig mellan oss."

     "Mmm, jag misstänkte det men jag tänkte att det ändå var värt ett försök. Tack ändå John. Du vet att du alltid är välkommen ut på fika."

     "Jo tack. Jag har lite bråttom Ann, måste kila. Det är nog ingen fara med Jessica."

     John lade ifrån sig telefonen. Det hade gjort ont att höra Anns oroliga röst. Han visste att det skulle dröja länge innan hon fick se sin dotter igen.  Men han skulle ta hand om henne. Få hennes kärlek tillbaka. Det skulle bli John och Jessica igen.

     Han drack upp kaffet medan han fortsatte att gå igenom gårdagens händelseförlopp.

     Han hade sprungit in i Jessica på White Room. Minst ett år sedan de träffats senast. Jessica mer avslappnad än vanligt. De hade snackat om tiden tillsammans. John hade bjudit henne på en lina. Det kändes som om det var dem igen. Han hade försökt kyssa henne. Hon hade varit avvisande men tillslut lossnade det och de drog därifrån. John var övertygad. Ikväll skulle han i säng med Jessica. Så hade de kommit till gränden och John hade inte kunnat stå emot längre. Snedtändning. Han tryckte in henne i gränden och började kyssa henne. Han slet i hennes kläder. Hon började skrika. Så helt plötsligt var han där, mannen. Han skrek och drog tag i Johns axel. Han hade försökt att slå honom över näsan men missat och tagit käken istället. John hade haft tur, hade han knäckt näsan skulle det funnits rikligt med DNA efter honom. John hade fått fram kniven snabbt. Sen var det mest svart. Men han visste att det hade gått fort och det hade varit mer än ett hugg. Men hur det hade gått till, hur han hade gjort, det visste han inte. Han visste bara att kroppen hade blivit slapp och tung. När han backade undan hade den fallit till marken.

     John kände hur hjärtat bankade när han tänkte på vad han hade gjort. Händerna darrade och svetten trängde fram i armhålorna.  Han hade haft ihjäl en annan människa. För första gången gick det upp för honom. Han hade dödat någon. Kvävt en annan så hon blivit medvetslös. Släpat henne till en svarttaxi för att sedan binda och låsa in henne. Borde han ringa polisen? Lämna in sig själv? Nej, det fanns inte. Han kunde inte ringa polisen! Han tog en halv tablett av dem han skaffat till Jessica och drog en lina. Han kände snabbt en skön känsla av avslappning och vetskapen om att han var kung spred sig i kroppen. Han hade handlat rätt. Det fanns ingenting han borde gjort annorlunda.  I lugnet som spred sig efter tabletterna och kokainet tog han upp sin mobil igen. Ringde numret Diego gett honom. Han visste vad han skulle säga. Diego hade gett honom noggranna anvisningar om hur det gick till. Tre signaler gick fram innan någon svarade, precis som Diego sagt. John hörde en hes röst i andra ändan av luren.

     "Andersson?" frågade John. Klick. Det blev tyst. 10 minuter gick. John började bli orolig. Diego hade sagt att det skulle ta någon minut innan de ringde tillbak. Men så här länge. Han började tveka. Då ringde det

     "Vad behöver du?"