Niklas Johanssons rum var slitet. Besöksstolen liknade inte en stol så mycket som den likande en hög med pinnar som en sjuåring bankat ihop på slöjden. Tavlorna var billiga, inköpta på Rusta. En liten Ikea bokhylla, som var rummets nyaste möbel med sina fem år, stod längs ena väggen. Bokhyllan var fylld av pärmar med ouppklarade försvinnanden och ouppklarade fylleslagsmål där ord stod mot ord. Den ene anmälde den andre som anmälde tillbaka. Kunde inte folk sköta sådant själva?

     Rummet var lika trött som Niklas var trött på jobbet. När han drömde om att bli polis som ung var målet att lösa mord. Inte att leta efter någon baltisk tjej som påstås rymt från en flyktingförläggning, för att sedan hitta henne i en av de andra barackerna på förläggningen. Niklas hade tröttnat för länge sedan. Men det här var trots allt det enda han kunde och i hans ålder fanns inte alternativet att sadla om till någonting annat.

     Han satt tillbakalutad i sin kontorsstol. Framför honom på skrivbordet låg ett nytt fall. En tjej, Jessica, 22 år gammal, ursprungligen från Dalarö, men numera boende på Södermalm. Hennes mamma hade ringt in anmälan. Hon hade inte hört någonting från dottern sedan fredag eftermiddag då de pratade via telefon. De bestämde då att hon skulle komma ut till dem och äta lunch på söndagen. När mamman sedan försökte ringa henne på söndagsmorgonen hade hon inte gått att nå. Sedan hade hon aldrig dykt upp på middagen och på måndagen gick hon fortfarande inte att nå. Då anmälde mamman henne försvunnen.

     Niklas tittade ner över akten. Ännu ett meningslöst fall. Han tittade upp mot sin datorskärm, Aftonbladets hemsida var uppe. Han läste rubrikerna, alla handlade om mordet på lördagsnatten. Det var det han var ämnad att göra: lösa mord. Inte leta efter tjejer som var trötta på sina föräldrar och stuckit till Thailand några månader för att festa. Men han visste att han ändå var tvungen att göra allt som stod i hans makt för att försöka hitta den där tjejen. Han skulle börja med att åka ut till Dalarö och prata med föräldrarna. Han var tvungen att få en bild av henne och få reda på i vilka kretsar hon rörde sig, vem hon umgicks med.

Thomas Andrén satt på sitt nya kontor. De hade precis renoverat hela avdelningen. Han hade fått ett höj- och sänkbart skrivbord, ny kontorsstol, dator, en egen tv och en egen soffgrupp. De hade verkligen lagt en hel del pengar på renoveringen. Visst, Andrén tyckte om sitt nya rum och hela avdelningen, men var det verkligen det som var viktigast att prioritera. Kunde inte de miljonerna ha satsats på utbildning, materiel och resurser istället?

     Han hade precis kommit tillbaka efter ett kort möte med spaningsgruppen. De hade sammanfattat vad det visste hittills, om de fått fram några nya spår att gå på.
     Andrén hade sett till att spärra av platsen där kvinnan hade sett en man gå iväg med en tjej. Sedan hade teknikerna finkammat området. Det hade varit ett jävla jobb tydligen, men det hade gett resultat. De hade hittat blodspår och väl bevarade fotavtryck. Hade de riktig tur var det blod från gärningsmannen de hade hittat. Stämde sedan fotavtrycken överens med dem som de hittat på mordplatsen så skulle de kunna bevisa att de båda händelserna hade ett samband. Skulle sedan personen vara straffad för något annat brott de senaste åren skulle de ha en gärningsman. Allt tack vare det nya DNA registret.

      Andrén visste att det var för bra för att vara sant om hela mordet skulle gå att lösa så enkelt. Men han kunde ändå inte låta bli att hoppas. Men han var tvungen att jobba vidare som om blodproverna inte skulle ge någonting.

Han hade pratat med mannens fru och föräldrar. Fått sig en bra bild av vem han egentligen var. Han hade jobbat som ekonom på ett mindre företag som tillverkade lådor. På kvällarna läste han mycket och var inte sällan och såg hockey i hovet, trogen Djurgårdare. Han hade två barn, en son på 17 och en dotter som var 22. Sonen pluggade media på gymnasiet. Ett år kvar. Dottern gick andra året på juristlinjen på Uppsala Universitet. Han var även hjälptränare åt sonens hockeylag. Förhör med huvudtränaren hade inte gett så mycket, han hade varit skärrad och mest talat om vilken oerhörd tillgång Jesper varit.

     Andrén bläddrade fram teknikernas rapport från mordplatsen. Det enda konkreta de hade hittat på platsen var egentligen lite tygrester från något klädesplagg. En första analys pekade på att det var en jacka. Claesson hade kollat runt lite och kommit fram till att det var något "innemärke". Varenda kille på Stureplan hade en liknande jacka.

     Egentligen var det ganska värdefull information . Det gav dem en målgrupp. Det var stor chans att gärningsmannen rörde sig kring Stureplan. Andrén gjorde en snabb anteckning om att ta sig dit med en kollega i helgen.

     När han satt och läste den tekniska rapporten av jackbiten kunde han inte låta bli att tänka på sin son. Han rörde sig mycket kring Stureplan, det visste Thomas. John hade skott sig väl på pengarna efter sin mor. Andrén hade inte haft samvete nog att ta emot försäkringspengarna. Han kunde inte tänka sig att gå och köpa en ny tv för sin fru. Istället hade han låtit sina två barn få dela på pengarna. John hade investerat dem väl och kunde nu leva gott på dem.

     Han tog upp telefonen och slog Johns nummer. Fastän han inte ringt det på flera månader kunde han det utantill.

     "Pappa?" Svarade John förvånat.

     "Hej, John hur står det till? Länge sedan vi hördes" Andrén försökte att få det att låta så normalt som möjligt.

     "Ehh, jo tack det är bra. Hur är det själv?"
     "Jodå jag skall inte klaga, det är det så många andra som gör." Ett desperat försök till att skämta. Försöka att lätta upp stämningen lite.

     "Jag tänkte att du kanske skulle vilja äta lunch tillsammans eller något. Det var så länge sedan vi träffades. Jag skulle vilja veta lite hur du har det nu egentligen."

     "Ehh jo." Thomas kunde inte undgå att höra hur obekväm John kände sig.

     "Skall vi säga tolv på fiket i gallerian." Thomas låg på honom, försökte att minimera Johns möjligheter att komma med någon ursäkt för att inte träffa sin pappa.

     "Ehh, okej. Men vi syns då. Jag måste kila. Hej!" John lade på innan Thomas hann svara. Han var verkligen tvungen att bättra på den här kontakten.

     Andrén slog upp internetläsaren på sin nya dator. Klickade sig in på aftonbladets hemsida för att se vad de hade skrivit om mordet. De hade inte kommit på någonting nytt att skriva. Däremot hade de en rubrik under alla artiklar om mordet." 22årig kvinna spårlöst försvunnen" Rubriken fångade Andréns intresse. En 22 årig kvinna anmäldes försvunnen till polisen under måndagsförmiddagen. Tjejen såg senast till under lördagskvällen men har sedan dess varit spårlöst försvunnen. Hon skulle träffat sin familj under söndagen men dök aldrig upp.

     Andrén läste artikeln, två gånger. Det var någonting med den som drog till sig hans uppmärksamhet men han kunde inte komma på vad. Kanske började han bli trött. Han hade jobbat i stort sett oavbrutet sedan larmet kommit in på söndagsmorgonen. Bara sovit korta stunder i soffan på arbetsrummet. Han släppte artikeln och stängde ned allting på datorn . Han var tvungen att sticka nu om han skulle hinna till Gallerian till tolv. Han såg fram emot att få träffa sin son igen.