TIllslut så blev det i alla fall någonting deckar liknande. En hel del influenser från Jens Lapidus blev det. Men hans böcker är ju bra så då borde det här ju bli bra...(Det fick bli utan indrag o sånt, så jobbigt att lägga till i redigeraren. Men det är det i orginalfilen.)

Stockholm. Vinter, Snö, Kyla.

Snön i den smala, trånga gränden var röd. Röd kärlekens färg. Röd dödens färg. Kniven hade ännu inte dragits ur kroppen som för inte mer än en minut sedan varit levande.  För inte mer än en minut sedan hade blodet som nu färgade snön pumpats runt i mannens ådror. John släppt kniven och mannen och lät dem tillsammans falla mot marken. Död.

Paniken spred sig i Johns kropp kokain -ruschen började lägga sig och han började förstå vad som hade hänt. Han såg sig omkring. Han var tvungen att hitta henne annars var han körd. Om hon kom undan så skulle han vara slut. Livstids fängelse utan att tveka. Inte ens Silbersky skulle kunna hjälpa honom till någon annan dom. Han sprang ut på den öde gatan. Där borta såg han något, började instinktivt springa efter henne. Hon fick inte komma undan. Alla timmar i löparspåret gav resultat och snart var han ifatt henne. Hon skulle inte komma undan. Han var räddad. Han tog tag i hennes axel och drog omkull henne. Hon rullande runt några varv på den istäckta asfalten.

Hon kämpade, försökte att komma loss, försvara sig. Skrek. John tog ett fast grepp kring hennes hals. Tryckte, försökte att strypa luftillgången. Hon sprattlade, hennes ögon var fulla av rädsla innan ögonlocken började falla och motståndet sjönk. Äntligen. Hon var inte död men hon skulle vara borta en stund. Han lyfte upp henne och började dra henne bort från vägen. Drog henne uppför gränderna. Snart skulle han vara framme vid stora vägen. Tillräckligt långt borta från brottsplatsen. Han struntade i att återvända till mannen och hämta upp kniven. De skulle inte hitta någonting på den ändå. Hade alltid varit noga med att aldrig röra den utan handskar. Den där jävla mannen. Om han inte hade kommit och avbrutit Johan så hade ingenting av det här behövt hända. John och Jessica skulle ha haft sex. Gått åt varsitt håll därifrån och allting skulle varit som vanligt. Nu. Mannen dödad av Johns självförsvarskniv. Jessica medvetslös. John, livrädd.

Snart var han framme, planen var klar. Han skulle plocka en svarttaxi och säga till chauffören att hon druckit för mycket och att han hjälpte henne hem.  En vanlig taxi hade blivit misstänksam och kontaktat polisen. Ställt till med problem. En svarttaxi skulle inte bry sig. Risken att åka fast är för stor.

När de kom hem skulle han låsa in henne i ett av rummen, se till att hålla henne drogad. Mata henne, ta hand om henne. Lösa problemen. Han skulle inte åka fast, han skulle ta sig ur det här.

Kvart i fem stängde han dörren till sin våning på Kungsholmen.

När Andrén kom var platsen redan omringad av polisens blå- vita avspärrningsband. Journalister, fotografer och några nyfikna civila stod längs avspärrningarna och försökte få en blick. Se vad som hade hänt.

Andrén hade för vana att alltid kolla på klockan när han kom fram till en brottsplats.  Kvart i Fem. Larmet hade kommit vid halv fem men Andrén hade tagit det lugnt. Han visste att teknikerna inte ville ha någon som traskade omkring och förstörde dyrbara spår i snön.

"Claesson! Är det lugnt eller?"  Andrén ropade på chefsteknikern Claesson. Han ville få ett klartecken att det var lugnt att närma sig kroppen. Tekniker var så jävla kinkiga om man råkade trampa sönder något fotspår eller något.

"Andrén! Bra att du är här. Kom och se. Jävla amatör jobb det här." Andrén klev fram till kroppen som ännu låg på mage.

"En jävla massa hugg, ser ut att vara gjorda i ren desperation. Oplanerat!"

"Har ni hittat något annat intressant?"

"Ja, det verkar inte som den här mannen har varit ensam här. Det är fullt av märken efter minst två andra kroppar över allt i snön.

"Okej, tack Claesson" Andrén vände runt på kroppen och kände i mannens fickor. Han hittade en plånbok, minst tre tusen i kontanter, ett American Express kort, Jesper Bollenius stod det. I plånboken hittade han även ett körkort. Han jämförde snabbt ansiktet med det han hade framför sig. Visst fan var det Bollenius. Då var i alla fall identifikationen klar. Nu gällde det bara att underrätta hans eventuella familj innan journalistdjuren fick tag på ett namn.

"Andrén, Andrén!" Johannesson stod borta vid avspärrningarna och bredvid honom stod en kvinna i trettioårsåldern.

"Hon säger att hon hörde massa skrik och grejer en bit bort här för kanske tjugo minuter sedan."

Kvinnan berättade att hon hade vaknat av att någon skrikit nere på gatan, först hade hon tänkt att det bara var några ungdomar som var på väg hem. Men snart insåg hon att det var skrik av rädsla och skrik efter hjälp. Men då hade skriken försvunnit. Hon hade då gått upp ur sängen och ställt sig i fönstret. Då såg hon hur en kille i tjugoårsåldern gick iväg med en jämnårig tjej. Tjejen var nog väldigt full för mannen mer eller mindre bar henne bort från vägen.

Mmm, full var hon kanske det också. Men mannen bar nog henne, inte för att hon var full utan för att han slagit henne medvetslös, tänkte Andrén innan han fortsatte.

"Vad gjorde du efter att du sett det här. Ringde du polisen?"

"Nej det såg ju ut som om hon fick hjälp. Men jag kunde inte somna igen så jag satte mig vid köksbordet och tog en knäckemacka. Sedan så hörde jag sirener så då gick jag ner hit. Så tänkte jag att ni kanske ville ha tag på de här två. De kanske hade sett något."

Fy fan vad vanliga svenssons var dumma. Klart som fan att hon skulle ha ringt polisen på en gång. Den där mannen var i allra högsta grad misstänkt. Och det var av ytterst vikt att de fick tag på honom. Andrén hade en fast övertygelse, fick de tag på honom så var det här brottet snart löst.

"Johannesson, kan du få tag på en fantombildstecknare. Den här mannen måste vi få tag på. Skicka ut några patruller som får leta här i området. Kolla om några taxibolag haft någon taxi i området. Kanske har de sett någonting." Andrén vände sig åter mot kvinnan och såg henne i ögonen.

"Tack så mycket, det här har troligtvis varit till stor hjälp. Men nästa gång ring för fan polisen om någon skriker efter hjälp" Han vände henne ryggen och gick tillbaka mot kroppen.  Tog upp mobilen och såg på klockan. Halv sex. Tankarna svävade iväg. Han borde ringa sin son. Bättra på kontakten. Försöka att bygga samman familjen igen efter Sarahs tragiska död. Den som slagit hela familjen i spillror. Han tryckte fram Johns nummer, tryckte på ring upp. En signal gick fram. Sedan lade Andrén på igen. För fan, han hade ett mord att lösa. En psykiskt störd människa att sätta bakom galler. Han hade inte tid att bygga samman familjen.