Dagens låt och 2007 år första favorit låt.

Sinnerman av Nina Simone. Under tio minuter dras man ned i en stressad mini ångest som ligger och bubblar och trycker i bröstet samtidigt som kroppen fylls med glädje (vilket till en början kan uppfattas paradoxalt)

Hittade låten igår kväll när jag lyssnade på låtar ur första säsongen av Scrubs. Och kännde direkt att den var speciel.
Idag lyssnade jag på den och skrev troligtvis ett av de bästa kapitlen i hela boken!

Kännde nu att jag har drabbats av estet och författar sjukan och börjar leta djupa sanningar i allt som oftast resulterar i flummiga svar på enkla frågor.

Ungefär som att skriva en dikt om livet med en isbjörn som halkar på ett KRAVbananskal. och få den att sluta i att livet är en lång resa och att om vi inte halkar på bananskalen så kommer vi aldrig att utveckals i livet eftersom vi då aldrig begår misstag. Vilket skulle vara väldigt konstigt om jag skrev eftersom jag inte ens tycker om KRAV

Hela det här blogg inlägget är egentligen ett stort tecken på att jag har ett problem att ta till vara på. Så vitt jag tror så kommer ingen egentligen att förstå vad jag ville säga med det här. Men det är inte det viktiga! Det viktiga är att vi får skriva det som vår hjärna inte alltid hinner tänka över och förfina utan att vi får skriva det våra känslor vill ha uttryck för!

Men om du har förstått vad jag menar med det här inlägget så kan du gärna få skriva en liten kommentar och säga vad du kom fram till.

Nu kännde jag att jag kom ut på ett litet sidospår när det jag egentligen bara tänkte skriva var att min nya favorit låt heter Sinnerman av Nina Simone