5. Thåström – Kärlek är för dom

Ingen annan skulle komma undan med de extra stavelserna, orden, sången som inte kan följa melodin eller takten. Förra året skrev Håkan Hellström ”Tro & Tvivel” och jag sade att det var ett mästerverk, en självbiografi på fem och en halv minut. I Thåströms ”Kort biografi med litet testamente” gör Thåström precis samma sak, fast reflektionen är större, självinsikten enorm. Orden så fint valda, ”Jag har glömt min första kyss, men jag mins klart och tydligt när jag fick Rolle Stoltz autograf.” Hela albumet är dystert, memoarer från en o älskad man. Hela albumet, såväl texterna som soundet meddelar just det, att kärlek är för dom som har tur. Vi tackar även Anna Ternheim för körsången på titelspåret. Till sist nämner vi även samlingsplattan med det mesta Thåström har gjort som soloartist, "Be-bop-a-lula hela jävla dan".

4. Mando Diao – Give me fire
Direkt när man börjar lyssna på Give me Fire så finns det inga tvivel om att det är Mando Diao man har att göra med. Det är rock så som rock skall låta. Influenserna från Beatles är fortfarande tydliga. Men sammarbetet med Salazarbröderna har gett dem ett helt eget sound. Det egna soundet de var på jakt efter redan när de gjorde ”Never seen the light of day”. Då misslyckades de katastrofalt. Nu har det hittat det. Det är nytt, det är dansant, det är rock och det är nytänkt.