10. Depeche Mode – Sounds of the Universe
Jag har aldrig lyssnat på Depeche Mode. Har någon sagt ”Personal Jesus” så har jag sagt Johnny Cash. Jag har aldrig varit mycket för elektronisk musik fören det här året. Men oj vad jag fastnade för Depeche på en gång. Introt på öppningslåten ”In Chains” är underbart och texten till ”Hole to feed” skall vi inte ens prata om. Förstår inte varför så många har tyckt så illa om det här albumet.

9. Carolina Wallin-Perez – Pärlor och svin

Carolina Wallin-Perez har valt en annorlunda väg för att få sitt namn känt. Hon har gjort jazztolkningar på av henne utvalda kent-låtar. På ”Pärlor och Svin” får vi höra Jocke Bergs texter på ett sätt vi aldrig tidigare har hört dem. Hon lyckas omvandla kent till jazz på ett alldeles strålande sätt. Perfekt pluggmusik.

8. Markus Krunegård – Prinsen av Peking

När många artister har svårt att sälja och promota ett album väljer Markus Krunegård att släppa två fullängdare samma dag, plus den tidigare nämnda EP:n. Prinsen av Peking sades vara det utåtvända lätta albumet och det stämmer. Prinsen av Peking är inte jätte svårlyssnat även om det är betydligt knöligare än debuten. När Krunegård släppte debuten sa han att det lät som Mauro Scoccos Sarah fast utan refräng. En beskrivning som passar ännu bättre in på Prinsen av Peking, där Scocco även producerat två av låtarna.

7. White lies – To loose my life

De har turnerat världen runt som förband åt Coldplay på deras Viva La Vida turné och det var också så jag upptäckte dem. Ståendes på Stockholm Stadion, och det är så jag någon gång i framtiden kommer att återse dem. För det är på de stora arenorna som White Lies musik hör hemma. Den slår sig in direkt, sedan maler den på och växer sig större. Det är mörkt, rakt via några omvägar. De vågar använda sig av annorlunda medel och kombinationer. Låter en låt som är en självklar arenarockare hållas tillbaka. Man känner att låten bara vill skrika ut, men den får inte det. De sparar så mycket kraft i sina verk. Men ändå släpper de ut dem. Framför allt har jag förälskat mig i basgångarna som genomsyrar alla låtarna.

6. Markus Krunegård – Lev som en gris dö som en hund

Det andra albumet från Markus Krunegård, det introverta. Det som är riktigt bra. Det där han har vågat exprimentera. Våga låta det vara svårt. Det gör ont. Det är nära, men det går att distansera. Det är fest och rock ’n’ roll och att som går åt helvete. Titelspåret ”Lev som en gris dö som en hund” har en av mina favoritrader från året ”Vissa behöver sova en natt, för oss räcker det lätt med en kvart”. Underbar tanke inför varje fest. Sedan kommer kontrasten i ”Benny” festaren som skulle leva livet, vara fri och självständig. Som magrade av, blev sjuk och sliten. Lev som en gris dö som en hund är en biografi av ett tufft men ändå värdefullt liv. Som han sjunger i näst sista låten, ”Livet är människans bästa tid”.