Tidigare i veckan möttes jag av buskapet på Kerilles blogg. Han har förlovat sig med Linn. Chocken blev så här i efterhand obefogat stor. Det är ju egentligen en självklarhet, någonting som man borde anat. Speceillt när både hus och barn har varit något som florerat i min fantasi.

Så fort jag kunde ringde jag så klart upp och grattulerade. Någon kanske reagerar. VA! fick du veta det via bloggen? Japp, det fick jag. Men inga sura miner där. Han hade trotts allt ringt som en galning kvällarna innan när jag jobbat utan att jag ringt tillbaka. Så jag får nog skylla mig själv.

Men när jag väl får prata med honom och säga det där om grattis och tåren som kom på jobbet och påpekar det faktum att man ska gifta sig innom ett år efter förlovningen nås jag av budskapet. Tydligen finns inga giftemålsplaner. Tydligen ska nu Kristian och Linn bli ett sådanadärt par som går omkring förlovade i en evinerlighet utan att någonsin gifta sig.

En förlovning är att ingå ett löfte om giftemål. Att förlova sig är att sparka igång bollen som tillslut slutar i bröloppets fotbollsmål.

Det finns inga ord för min besvikelse. Hoppas innerligt på en ytterst bra förklaring.

Och ja Kristian, ja Linn. Jag är fortfarande enormt glad för ringarna på era fingrar. Känner mig som en liten tjej som ser fram emot att få se ringarna i jul.