Vi är alla tillfälliga gäster i varandras liv. Några gästar oss längre och blir som inneboenden i våra liv till dess att de flyttar ut, andra gästar oss inte mer än en telefonförsäljare som ringer och vill sälja ett kalsongabonnemang. Men vi är alla tillfälliga gäster i varandras liv.

Desto äldre man blir desto mer påtagligt blir detta. Alla dem som vi tror alltid kommer att vara med oss, vänner, släktingar, mamma och pappa, kommer någon gång att lämna oss. Ibland kan vi sakta se hur de hämtar sina flyttkartonger och långsamt börjar packa ihop sina saker. Hur de noggrant packar ner alla familjeklenoderna, hur de packar ned sina favoritböcker och hur de sorterarbort kläderna de inte längre vill ha med sig. Andra hinner aldrig packa. De får aldrig den möjligheten utan blir vräkta ur hyreshuset livet med omedelbarverkan.

Det spelar ingen roll hur nära du tycker att du står dina vänner eller din mamma. De är ändå bara tillgälliga gäster i ditt liv. Någon gång kommer du att få klara dig själv.

Tillfällig gäst i ditt liv heter Jonas Gardells nya föreställning som jag var och såg i helgen. Det här är min tolkning (om det går att kalla tolkning när han sa ungefär det här rakt ut till publiken efter ungefär hala föreställningen). Det är värt att tänka på, det är värt att fundera en stund på vad det innebär. Det är värt att ha i bakhuvudet hela livet, kanske, kanske kan man då utnyttja den tid man får tillsammans med sina nära och kära bättre då än vad man kanske gör ibland.

Vi är alla tillfälliga gäster i varandras liv! Tänk på det.