Att gå på en begravning för någon som dog ung är bland det värsta man kan vara med om. När det är någon gammal som dör så har de ändå fått leva sina liv till fullo, de har fått haft ett långt liv och troligtvis hunnit med det mesta de ville under den perioden.

    Men dör någon i förtid så har de inte fått leva sitt liv fullt ut, de har fortfarande massor av saker de vill göra, och massor av saker att uppleva. Både själva och med sina vänner, vännerna och familjen som blir lämnade kvar!

    Att gå på en begravning för dem är det värsta man kan vara med om!

    Men Emils begravning var vacker! Allt gick i rött, alla som kom hade inslag av rött och alla blombuketterna gick i rött, kärlekens färg! Emils färg!

    Efter begravningen följde den traditionella minnesstunden med fika och tal, och även det var vackert, och även då gick allt i rött! Men Emil var inte den personen som skulle ha velat att det sista som hände på hans begravningsdag innan hans vänner skildes åt var att de satt och fikade. Nej Emil skulle ha velat ha en fest, och så blev det också. På kvällen när alla hade kommit hem och vilat upp sig lite så anordnades det fest hemma hos Emil. En fest för att hedra och minnas Emil! Ett sista farväl blev inte på minnesstunden, ett sista farväl var på festen!