Imorgon har det gått en vecka sedan valnatten. Sedan faktumet stod klart - Sverige har ett främlingsfientligt parti i Riksdagen, Demokratiskt valda.

Det är just det där sista. Demokratiskt valda.

Den här veckan som har gått har jag tydligen, utan att jag sälv varit medveten om det, flyttat från Sverige till  till Danmark vidare till Tyskland 1936 för att slutligen sitta och vänta på mitt visum till att få bosätta mig i Nordkorea.

Det faktum att Sverigedemokraterna är ett rastistiskt parti är någonting som absolut måste belysas. Det är en debatt som aldrig kan tillåtas tystna. Det kan aldrig accepteras, det måste ständigt debatteras.

Men de är demokratiskt valda. I ett demokratiskt land. Alltså måste det accepteras att de sitter i Riksdagen och de måste få delta i det normala riksdagsarbetet. Det är naturligt och rätt att inget av de sju partierna vill sammarbeta med dem. Men det är inte demokratiskt försvarbart att vilja minska antalet platser i utskotten för att SD inte ska få några platser.

Jag vill inte ha mitt visum till Nordkorea. Jag vill inte bo i Tyskland eller Danmark. Jag vill bara fortsätta leva i mitt Sverige. Fullt medveten om att det kan dröja fyra år tills jag får tillbaka mitt Sverige. Fyra år av debatt. På en demokratisk nivå