Snö, vinter och kyla. Ensamhet och förlust.
Ingenting betyder någonting när allting annat blir minimerat.
I min värld sitter jag ensam på toma golv
I min lägenhet hänger tavlorna på sned.
Solens strålar tränger inte igenom mina rutor
Värmen tränger inte in min själv

Mina armar är såriga och nötta
mina ben slitna och trötta
Den ensammes vänner gör mig inte gott
Vill inte hjälpa mig upp.

Konstiga tankar flyger fram med fart
slår sig genom min fasad och bryter de tystas dans
stannar de tystas musik
stoppar skriken åter ner i deras halsar
tissandes och tassandes lämnar de mitt rum
den ensames vilja av att omedvetet vilja vara ensam

Snö, vinter och kyla
Grönt, sommar och värme
spelar ingen roll
spelar stor roll
allt spelar roll i livets teater
den ensames ensama vilja av att ständigt vara ensam
den självupptagnes lyssnande till sin egen röst

Snö som faller
regn som vräker
sår som läker

konstig är kanske min vilja
vill jag att jag skall ha det så så vill jag det
tror jag
vill jag
gör jag
varför just jag?

tankar hämtad ur ett förrvirrat huvud
är det verkligen förvirrat
eller är det världen som gått i spinn
ingenting känns logiskt när det kommer ut
allt är logiskt.
varför just jag?