Två och en halv vecka har jag varit på ön nu. Jag vill inte åka här ifrån. Samtidigt har jag fått hemlängtan. Hem till Halmstad. Hem till en spännande vår som jag ännu inte vet vad den kommer att erbjuda. Kommer det att bli jobb eller plugg? Kommer det öppnas möjligheter eller kommer dörrar att stängas. Kommer jag att lyckas med vårens viktigaste uppdrag?

Det är egentligen ganska jobbiga frågor. Frågor som skulle kunna skräma. Men det gör de inte. De inspirerar och uppmuntrar. Det är så jag vill leva det här deceniumet. Ställas inför ovetskap och utan det hitta inspiration och livsglädje. Hoppas att det blir sanning.

Ta mig till kärlek, ta mig till dans, ge mig nått som tar mig någon stans...

Under många år spelade jag både fotboll och hockey. När jag slutade med det gladdes jag åt att bara hålla på med individsporter. Sport där jag bara behövde bry mig om mig själv. Det berode bara på mig om jag skulle lyckas eller misslyckas. På min egen tid, min egen vilja. Jag har älskat det. Men den senaste tiden har jag börjat sakna lagsportens anda. Gemenskapen i omklädningsrummet. Kämparglöden som inte finns någon annan stans. Jag tror jag kanske har kommit på hur jag skall lösa det här behovet. Den här efterfrågan. Svaret stavas innebandy. Frågan är, varför inte?

Since I left you I found the world so new...

Så har mitt gästspel på max över jul och nyår avslutats och nu kommer det dröja ytterligare ett halvår innan jag skall jobba på den restaurangen igen. För nu är det klart att jag kommer att jobba där i sommar också. Dessutom är det ingen omöjlighet att jag blir en Maxare i Halmstad under våren. Allt för att tjäna lite mer pengar så att man kan göra någonting roligt i vår