Jag citerar direkt ur programbladet för Gotlandsmusikalkompanis uppsättning av Cabaret

...varför gör vi Cabaret? Det enkla svaret är - för att det behövs. I orginalföreställningen av Cabaret möttes publiken av en tom scen med en spegel på. Symboliken är enkel: Scenen reflekterar verkligheten. Och det är nog det, att verkligeheten måste belysas och diskuteras om och om igen, som gör Cabaret till en av världens mest spelade musikaler. I den bästa av världar skulle den vara en "epok-musikal", utan något att säga idag, men tyvärr, ansvaret för de handligar och val vi gör är alltid våra egna. Och då kan det vara bra att påminnas om andras misstag, så slipper man kanske att de upprepas...?

Här står det i så klar text det nästan kan bli. Gotlandsmusikalkompani har i flera år valt mindre kända musikaler (The Wiz får ses som ett undantag). Men i år 2010 när det är valår och Sverigedemokraterna är på framgång väljer de att sätta upp Cabaret.

För er som inte har helt koll på Cabaret kan man kort sammanfatta det hela så här:

En amerikansk författare (Clif Bradshaw) flyttar till Berlin 1933. På tåget från Paris möter han en tysk (Ernst Ludvig). De två blir vänner och E. Ludvig tar med Bradshaw på en Cabaret "The Kit Kat club". Där möter Bradshaw en engelsk dansös (Sally Bowles). Dessa två faller för varandra direkt och redan nästföljande morgon flyttar Sally in hos Bradshaw. I huset som Bradshaw hyr sitt rum bor även en Judisk fruktförsäljare som blir kär i husägaren och friar. Under frierifesten kommer E.Ludvig. Han pratar kort med Bradshaw och ger honom pengar för ett jobb han utfört. Sedan tar han av sig sin rock och på armen har han en röd bindel med ett hakkors. Efter ytterligare lite dialog utbryter en sång vars ena textrad var "Snart är världen vår". Efterhand börjar alla festdeltagarna sjunga med. Och i slutet står nästan hela ensambeln längst fram vid scenkanten och höjer sina armar till en Hittler-hälsning samtidigt som röda fanor och banderoller med hakkors på faller ner från taket.

En obehagligare kännsla en den jag fick i kroppen vid det tillfället har jag aldrig känt i en teatersallong.

Gotlandsmusikalens uppsättning av Cabaret var en fantastisk musikal med ett tungt och viktigt budskap som jag inte tror lämnade någon oberörd ut ur salongen. Det var nästan så att jag själv fick tårar i slutscenen.

Sensmoralen var solklar. Vi kan inte vara passiva åskådare. Vi kan inte stå bredvid och titta på vi kan inte som Sally tänker - Politik vad har det med mig att göra. Eller som den judiska frukthandlarenm efter att ha blir omkulknuffad av några barn som skriker jude och pekar på honom, säger - De är ju bara barn på väg hem från skolan. Eller som hans trolovade när hon bryter förlovningen - Jag måste tänka på mig själv.

Vi bär alla ansvar för de handlingar vi gör. Och ännu mer för de handlingar vi inte gör. För det passiva stöd vi allt för offta ger fel personer, grupper.

Efter musikalen kommer vi fram till bilen. På rutan sitter det en lapp. Jag minns inte extakt vilken grupp det stod att den kom ifrån. Men det var någonting liknande Nationalistisk Front. Där stod det

Våra mål är:

• Ökat svenskt inflytande
• Minskad mångkultur
• Minskad invandring
• Utflyttning av invandrare
• etc.

Ännu frågar jag mig om det var Gotlandsmusikalkompani som satt dit lapparna för att skapa diskussion eller om det var på riktigt. Men jag kände mig illa berörd.

Vi måste agera. Vi måste ta makten. Vi måste göra någonting. Alla måste göra någonting.


Slutligen kan jag nämna lite om musikalen utan att läsa in dess politiska budkskap.

Jag blir lika imponerad varje gång jag går och ser Gotlandsmusikalkompani. Oavsett vilken musikal de sätter upp så lyckas regissören Sofia Ahlin Schwanbom alltid med att få de gotländska tonåringarna i 16-18 års åldern att framstå som proffs. I Cabaret lyckades hon gå och leda dem på den smala balansgången mellan för lättklädda tonåringar som prostituerade dansörer på nattklubben.

I rollerna imponerade självklart huvudpersonerna. Malin Karlsson och Razmus Nyström som Sally Bowls och Cliff Bradshaw, och Johannes Loor som Nazisten Ernst Ludvig. Men det var två stycken som skiljde sig ännu mer från massan. Dels var det Fredrik Wahlgren som den gamle judiske frukthandlargubben Herr Schultz. Som lyckades spela gammal och gaggig med skakiga armar och ben, utan att spela över. Hela tiden på rätt sida linjen. Och Vilhelm Blomberg som Conferencieren. Som övertygade i sin roll när han stod i fokus. Men som varje gång han stod på scen övertygade så mycket i sinda "statistroller" att han nästan stal fokus från huvudhändelserna. Han övertygade i sång och han övertygade i alla de olika språk han sjöng sina fraser på. Sanna proffs. Fast de bara är ammatörer.