Äntligen sitter den i spelaren och snurrar runt. Lars Winnerbäcks nya. Skivan som alla trodde skulle låte precis som förra plattan Dauguva. Han använde sig av precis samma band i precis samma studio. Men två på varandra följande skivor som skilljer sig mer från varandra än Dauguva och Tänk om jag ångrar mig... får man leta efter. Både Aftonbladet och Expressens recensenter som tjuvlyssnat på skivan har dragit parraleller till Kent. Och visst kent sysslar med rock men mycket mer likheter finns det trotts allt inte. Däremot kan alla som kallat Winnerbäck för en copy cat och en Ulf Lundell sound alike måste nu vara tvugna att släppa det. Här finns inga likheter med Lundell kvar (om det någonsin har funnits det). Visst första singeln Jag får liksom ingen ordning kunde möjligtvis låte som Killers med svensk text. Men det är ändok den enda låten där en sådan parrallel tilllåts göras.

När jag tänker efter finns det faktiskt ytterligare en parrallel att göra till kent. 2002 släppte de Vapen & Ammunition en skiva där alla låtarna i stortsett gick som singlar. Här har vi ytterligare ett sådant album. Ett album där ingen låt tappar i kvalité den ena överträffar den andra och ibland smäller det till med lite toppar.

Det enda jag möjligtvis stör mig lite på är den stundtals enorma likheten mellan fjärde spåret Du som reser mig och Lång väg hem från Söndermarken.

Men vilken öppning han gör med Järnvägsspår, Kedjebrev och inte minst Ett sällsynt exemplar. Ett sällsynt exemplar spelade han förövrigt även i en aukustisk version som sista låt, på sin sista spelnin av fyra på kanske den sista Hultsfredsfestivalen.