Nu var det länge sedan det kom en historia här. Den här skrev jag och läst på midsommar i sommras. Läs gärna prologen först och lyssna på klippet. Mest för känslan den där sommar känslan som är så skön och som den här berättelsen gör sig så mycket bättre i.

---

Solen – Strålar, värmer, lyser alldeles klart. Varm, sommar.
Luften - Full av dofter, Syren, nyklippt gräs – ensilage. Svinskit

Johan ligger på rygg i det gröna mjuka sommargräset. Midsommaraftons dag. Blundar.

Det blir inte mörkt. Ögonlockens insida glittrar av solens sken. Gult, rött och svart – ”detta år var svart” kents, Jocke Bergs textrad cirkulerar runt, runt, runt, runt i hans huvud. Loopad, satt på ständig repeat. Återupprepas. Precis som låtarna i Eurovision Song Contest är en återupprepning av låtarna från året innan.

Johan blundar, bilder blixtrar förbi. Kniven blixtrar förbi. Kniven. Den kniven.

Han känner med handen över magen. Rör vid ärret. Allt gick så fort. På väg hem sent en natt. De hörde skriket från den mörka skolgården. Johan och Emil började springa.

Emil.

Minnena gör för ont. Smärtar värre än knivens egg.

Slår upp ögonen . Måste tänka på någonting annat, hur svårt det än är. Det är svårt varje dag. Varje dag är en kamp för att inte tänka på hur man förlorade en vän. En ständigt strid David mot Goliat. En strid som Goliat ständigt vinner. Idag är kampen hårdare än vanligt.

Hur skall man kunna glädjas åt någonting på den dagen då man förlorade en vän? Till det behövs någonting som håller en upp någonting starkare än en enstaka vän. Det behövs en familj. En stor världsligfamilj.