Just nu sitter jag på jobbet och sippar lite försiktigt på mitt lite för söta kaffe. Jag har snart jobbat i två timmar, mottagit ett tiotal samtal och haft min förmiddagsrast på typ tjugo minuter. Brevid mig ligger Kunzelman&Kunzelman av Carl-Johan Vallgren. Ni vet den där rysligt bra boken jag läser, som jag aldrig hinner ägna mig åt. Idag har jag hur mycket tid som hellst. Jobbar fram till fyra och intervallen mellan telefonsamtalen lär inte öka direkt, snarare tvärt om. Jag kommer att ha gott om tid att ägna mig åt boken, åt pluggandet, åt nöjessurfandet och juridikdiskussionerna och att bara sitta och slappa och tänka kring typ allt.

Jag sippar lite till på kaffet och inser att det börjar bli kallt, dagens första mottgång, troligtvis dagens störssta motgång. Med tanke på hur den senaste veckan har varit behöver jag lite lugn och ro.

Redan igår kväll började jag. Fyrtiominuter på gymmet, överkropp. Kommer in i omklädningsrummet inser att för en gångskull är bastun fortfarande varm när jag är där. Sätter mig och känner varenda muskel i kroppen slappna av. Tankegångarna bli befriande. Duschar, klär på mig, sätter på iPoden, Autisterna sjunger, låten fångar min senaste vecka i varenda ord, alla mina tankar i varenda takt. Låten är precis så som en låt skall vara, för stunden precis vad jag behövde. Kommer hem, låter lägenheten vara relativt mörk, tänder några doftljus. För omväxlingsskull låter jag både tv och stereon vara av. Total tystnad. Dricker min kopp te och äter mina knäckemackor med Kalles randiga (den med färskost inte ägg) och ost på. Inser sakterliga desto mer jag tänker på det, oavsett hur fruktansvärt jobbigt det just nu är, att det trotts allt nog är det bästa som har hänt. Eller det minst jobbiga. Bra är långt ifrån vad det är.