Igår var det återigen dags. I tisdags var jag ute hos Viktoria och red en av unghästarna för först gången. Då var det väldigt mycket känna hur det kändes i axeln och det såg rent ut sagt förjävligt ut när jag red. Ni vet när man är liten och rider ponny ridning, så tänker ni den där sista gången ni red ponny ridning den gången då man egentligen var för gammal och benen nästan räcker hela vägen ner, hjälmen är för liten och sitter liksom på toppen av huvudet och bandet spänner hårt runt hakan trotts att man har det fullt ut spänt. Så kände jag mig då. Igår var det helt annorlunda. Nu var kroppen med på vad som skulle hända, jag hade mer koll på hur hästen, Mirabel, fungerade och så vidare. Kändes kanon så nu skall jag rida henne två gånger i veckan till att börja med och se hur det känns.

Troligtvis har det inte kunnat undgå någon att Markus Krunegårds två album, Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund (en av popsveriges bästa album titlar), kom i onsdags. Jag kommer ihåg när han släppt Markusevangeliet, jag minns tydligt när jag lyssnade på albumet för första gången, jag tvättade bilen och hade iPoden på. Jag kommer ihåg att ja var enormt besviken och inte alls tyckte att albumet levde upp till singeln, Jag är en vampyr, sedan utnämnde jag albumet till det bästa albumet 2008. Lite samma känsla får jag när jag nu lyssnar på Prinsen av Peking via spotify. Det bådar med andra ord gott. När det gäller Lev som en gris dö som en hund som var albumet jag förhandsbeställde (och fick signerat, egentligen ganska löjligt när man inte ens träffat artisten, men ändå) så var jag såld efter första lysningen. Det är mörkt, introvert och dystert med mycket text, många ord som skall ut och en härlig ton genom hela skivan som gör att man vill dansa trotts alla mollackorden så att säga.

Kommer en härlig låt till det här inlägget senare under dagen när mitt internet vill vara med och leka lite mer