Tuff, tuff, tuff. Tågets hjul slår mot rälsen. Tuff, tuff, tuff. Livets ljud. Tuff, tuff, tuff. Dödens Ljud. Tuff, tuff, tuff.

Perrongen tom, öde och ängslig. Nyligen övergiven av tomma ansikten och fulla portföljer. Stressade människor på väg. Alltid på väg. Aldrig på plats. Aldrig lugna. Alltid oroliga. Portföljer ständigt resandes.

    Luften i kupén, trång och tung. Svårt att andas. Svetten bryter ut i de tomma ansiktenas armhålor. Deras händer som krampaktigt håller fast vid deras portföljer svettas. Packade som kreatur på väg från stian. Från tryggheten. Packade som Judar 1942. På väg mot det otrygga. Farliga.

    Tuff, tuff, tuff. Tågets rytm slås in i deras bröst. Dunk, dunk, dunk. Rädslan rotas djupt. Tomma ansikten ständigt rädda för det de inte vet. Tomma ögon ständigt rädda för det de inte ser.

    Portföljerna står på golvet. Några övergivna, några har sluntit ur det svettiga krampaktiga greppet. Nu är de utom räckhåll för sina ägare. Förlorade ägodelar. Dött ting. Gammalt, använt, utnött. Onödigt. Ditt dessa ansikten färdas behövs inte längre några portföljer från ansiktenas forna liv.

    Tuff, tuff, tuff.

    Män sitter tyst stirrar ut genom fönstret. Ut i intet. Ut i mörkret. Försöker att se hårda ut. Orörda och orädda. Deras inre är i skälvning, 9,5 på Richter, Chile 1960. Blodet bildar en tsunami. Ödelägger deras själ. Inget går att rädda allt har gått förlorat.

    Tuff, tuff, tuff

    Kvinnor låtar tårarna rinna ned för sina kinder. Tysta med ett litet uns av stoltheten kvar. De låter sina känslor komma fram. Om de ändå kunde vara som männen. Deras kroppar skakar. Rädslan lyser i deras ögon.

    Tuff, tuff, tuff

    Barnen gråter och skriker. Visar öppet sin rädsla står för sina känslor. Förstår inte bättre. Männen och kvinnorna tittar på dem med förakt. Tag er samman.

    Tuff, tuff, tuff.

    Ett vägskäl uppenbaras. En väg går upp en annan ned. Vagnarna frigörs från varandra. Några går upp andra går ned. Stupet är långt och brant. Avgrunden är utom synhåll. Vad som händer där är ingen som vet.

    Vår vagn stiger.

    Tuff, tuff, tuff. Tågets hjul slår mot rälsen. Det som tidigare varit slagit in rädslan i människornas kroppar ger ett lugn.
    Tuff, tuff, tuff.

    Ljus och värme kommer. Luften blir lättare. Den känns frisk. Det mörka utanför ljusnar, där ute finns vidöppna vidder, gröna ängar och gula rapsfällt. Stora blå sjöar och bäckar porlar.

    Kupéns golv är tomma. Där finns bara människornas fötter. Portföljerna är borta. De åkte med de andra vagnarna nedåt. De har ingenting med denna nya fria plats att göra.

    Tuff, tuff, tuff

Männens sammanbitna ansikten har spruckit upp och de ler. De blickar ut över vidderna och ser alla möjligheter.

    Tuff, tuff, tuff

Kvinnorna låter tårar av glädje rinna ned för sina kinder. Skrattandes och glada. De visar sina sanna känslor.

    Tuff, tuff, tuff

Barnen skrattar och leker. Ser storögt ut över alla ängar där de kan springa och leka. De ser lekplatser och gungor svischa förbi utanför fönstren.

    Tuff, tuff, tuff.

    Tåget stannar, människorna stiger av. En stilla varm vind drar in sädesax över perrongen. De har nått sin slutstation. De ser hus, vägar, skyar, blå sjöar, berg. De ser möjligheter.

    Tuff, tuff, tuff.