Han sade: "En man hade två söner.

Den yngste sade till fadern: Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min. Då skiftade fadern sin egendom mellan dem.

Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.

Luk 15:11-13

Rummet är vitt. Väggarna är vita, taket är vitt, sängen är vit och kläderna är vita. Golvet är inte vitt, men vad gör det när allt annat är vitt.

I sängen ligger en gammal man. Hans hy är inte längre gammal och grå. Den är snarare död och vit. Men ännu är han inte död.

    Jag sitter i en fåtölj och tittar ut genom fönstret.  Där utanför sjunger säkert fåglarna, man kan säkert höra havets brus. Jag ser hur vågorna rullar in mot strandens kant och slås sönder. Förr eller senare slås allt sönder. Nu är det min stolthets tur. Varje dag hela veckan har jag suttit i fåtöljen. Tittat ut genom fönstret, undvikit mannen, eller snarare kroppen i sängen. Han vet inte att jag har kommit hit. Han är blind, hör dåligt och sover mest hela tiden. Han är så olik den mannen som jag lärde känna som barn. Den livfulle, stränge som alltid var på väg någonstans. Alltid hade någonting att göra. Någonting att uträtta. Men det var länge sedan nu.

När jag kom hit hade personalen sagt att han inte hade mer än en vecka kvar. Nu har en vecka snart gått. Men jag har ännu inte klarat av att prata med honom.

    Jag reser mig upp ur fåtöljen och går fram mot sängen. Han rör huvudet fram och tillbaka och försöker att lokalisera ljudet.

    "Är de någon här?" Hans röst är svag. Knappt hörbar. Jag står bredvid sängen och tittar ned på hans avmagrade ansikte. Sjukdomen har gått hårt åt på honom.

    "Hallå?" Jag svarar inte. Förmår inte att öppna munnen.  Jag lägger mina händer mot stålställningen som omgärdar sängen.

    "Vem är det?" Han känner med sina händer längs sidan. Han måste ha känt hur sängen tryckts ned när jag lade mina händer på ställningen. Så råkar han röra vid mina händer. Han stannar till och känner med sin hand över min.

    "Vem är du?" Det märks hur han försöker att få sin röst att låta starkare än vad den egentigen är. Jag öppnar min mun och lyckas krysta fram ett hest:

    "Det är jag."

    "Va?" frågar han. Hans ögon är tomma och tittar rakt fram men hans huvud tittar mot mitt.

    "Det är jag." Säger jag starkare. Barriären är bruten och jag har inte längre svårt att få fram orden.

    "Det är jag, din yngste son, Immanuel."

Min far skiner upp. Den vita färgen i hans ansikte försvinner försiktigt och ersätts av en grå, mer livfull färg.

    "Min älskade son. Du är tillbaka." Det är en klarhet i min fars röst, en klarhet och en styrka som han inte hade haft när han talat tidigare.

    "Förlåt far. Förlåt för allt jag gjort. Förlåt för att jag har gjort dig besviken. Förlåt för att jag har flytt från dig. Förlåt för att jag missbrukade ditt förtroende far."

    "Du har ingenting att be om förlåtelse för. Inte inför mig min son. Min yngste son har varit död och har återuppstått. I det finns ingenting att be om ursäkt för. "Med darrig hand letade hans ena hand längs sidan efter någonting. Jag blev åter påmind om hur illa däran min far var. Han hade talat med sådan styrka att jag glömt bort att han endast kunde ha timmar kvar att leva nu.

    "Far, vad letar du efter? Låt mig hjälpa dig. Det är det minsta jag kan göra."

    "Det minsta du kan göra är att sätta dig på en stol och hålla min hand." Svarade far, åter med den där bestämda röstens om jag känner igen så väl från barndomen. Jag gör som jag blivit tillsagd och sätter mig på en stol bredvid hans säng och håller hårt hans hand. Det verkar som att han funnit vad han letat efter. Hans andra hand ligger åter stilla vid hans sida.

    Plötsligt slås dörren in till rummet upp och flera personer i vita rockar kommer inspringandes. De måste ha trott att det var dags. Att han var på väg bort, eller som han skulle uttryckt det: På väg hem. Men när de ser min fars glada ansikte stannade de upp och tittar förvånat på honom där han ligger.

    "Min son har återvänt och det vill jag fira! Har ni ingen tårtbit eller liten kaka som han kan få äta?"

Hela sjukhusstyrkan som nyss rusat in genom dörren beredda på att se en man dö står rådvilla och tittar på varandra.

    "Ehh, jo självklart Jeremias.  Jag skall se vad jag kan hitta. "

Snart återvänder en sköterska med en bit tårta och en kopp kaffe som hon ställer ned på ett bord bredvid sängen. Hon går igen utan att säga ett ord.

    Jag tar en bit av tårtan och tuggar försiktigt. Häpen över min fars glädje att se mig. Tårtan smakar sött i min mun.

    "Vad gör du här min son?" Åter vänder han sitt ansikte mot mig. Hans ögon är fortfarande lika tomma och stirrar fortfarande rakt fram. Men jag tycker mig kunna se ett tunt lager av tårar fylla hans ögon.

    "Jag har kommit hit hela veckan.  Suttit borta vid fönstret och tittat ned på havet."

    "Har jag ett fönster?" utbrister han plötsligt.

    "Ja, ett stort fönster som vetter rakt mot havet."

    "Det måste vara vackert! Men min son, varför har du inte sagt att du har varit här? Då hade vi haft mer tid tillsammans. Du vet, jag har inte lång tid kvar." Hans röst börjar återigen bli svagare. Hans gråa hy börjar återigen bli vit.

    "Jag var rädd. Rädd för att du inte skulle vilja prata med mig. Inte skulle vilja kännas vid mig längre. Med tanke på allt jag gjort." Min röst är ostadig. Mina ögon börjar bli våta.

    "Jag har saknat dig. Jag har alltid saknat dig Immanuel. Jag har försökt att träffa dig i så många år utan att lyckas. Men det gör mig ledsen att du trodde att jag inte skulle vilja kännas vid dig. Du är min son. Glöm aldrig det." Det blir svårare och svårare att urskilja vad min far säger. Han lutar sig bak mot kudden och låter ögonlocken glida ihop. Det är slut. Min far har gått hem. Jag känner hur mina ögon fylls med tårar och hur dessa börjar forsa ned för min kind. Jag klämmer hårdare kring hans hand. Jag vill inte släppa taget. Så öppnas dörren och där i den vita dörröppningen står min storebror. Hans ögon svartnar när han ser mig sitta och hålla vår fars hand.

    "Släpp honom din slyngel. Du förtjänar inte honom."

Långsamt släpper jag taget. Han har rätt. Jag förtjänar inte min far. En obekväm kompakt tystnad fyller rummet.

Min bror går fram till sängen och tar hans andra hand.

    "Far, jag är här. Jag är här far. Du kan slappna av."

    "Han är död." säger jag med tårfylld röst.

    "Snart, inte än. Nästa gång änglarna kommer följer jag med." Vår fars ögon öppnas långsamt, men han orkar inte få upp dem helt utan mer kisar med blind blick. Först på min bror, sedan på mig. Samtidigt som hans hand letar efter min och greppar den så hårt han kan.

    "Far, varför har han fått tårta och kaffe? Här har jag suttit var dag sedan du fick diagnosen."

    "Mitt barn." Han vänder sitt ansikte bort från mitt och mot min brors.

    "Du har alltid varit hos mig och allt mitt är ditt. Så har det alltid varit, så skall det alltid vara. Men idag har vi hållit fest här, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen."

    Så tystnar han för sista gången. Så kommer änglarna och den här gången följer han med dem hem.