Ensamhet. Tomhet! Så som han aldrig tidigare känt dem. Många gånger har han varit ensam men aldrig ensam i flock. Aldrig har han varit bland så många av sina bästa vänner och känt sig så övergiven och Ensam.  Allt var slut. Ingenting var längre värt någonting. Allt var slut!

Klockan var sju. Markus hade precis dukat av bordet. Nu stod allt i diskhon istället, tillsammans med gårdagens tallrikar och tallrikarna från dagen dessförinnan. Oredan var total, Jens hade varit på honom flera gånger. Perfektionisten. Men vad var egentligen nyttan?

   Markus tog på sig sin jacka och sina skor och lämnade lägenheten. Ikväll skulle han på bio. Benjamin Button. Han hade tjatat på Jens i säkert en månad till ingen nytta. Han hade istället valt att sticka iväg till krogen med några kompisar. Han var nog redan rejält full och glad. Markus funderade på om han skulle hänga med dem efter filmen.

Festen sjöd, stämningen steg och steg för var sekund som gick. För varje öl som knäckts, för varje drink som blandades. Jens satt i soffan med en nyblandad Appeltini i handen. Manligheten i drinken var lika med noll. Men vad gjorde det? Hur manlig var egentligen Jens? Han hade ännu inte förlikat sig med tanken att han var bög, trots att han varit tillsammans med Markus i snart ett halvår. Hans bästa halvår. Trots att ingen ännu visste. De levde en hemlighet. Men snart skulle det ske. De skulle tillsammans ta steget ut ur garderoben, och Jens skulle förlika sig med tanken och stolt visa sig med Markus i sin hand. Snart skulle det ske.

"Did I ever tell you I was struck by lightning seven times." Skratt. Markus höll räkningen, det här var sjätte gången som gubben sa det. "Did I ever tell you I was struck by lightning seven times". Varje gång visades ett nytt lika dråpligt sätt att bli träffad på.

   Den sjunde gången kom. Filmen nådde sitt slut. Tagen lämnade Markus biosalongen. Utanför hade det börja regna. Markus såg himlen lysas upp av blixtar. Är det inte väl tidigt på året för blixtar? Tänkte Markus när han började gå genom staden. Han tog upp sin mobil ur fickan och började skriva ett SMS till Jens. Filmen hade fått honom att tänka kring livet och kring deras situation. De kunde inte fortsätta så här. Leva i hemlighet. De var tvungna att gå ut med sanningen. Det spelade ingen roll hur jobbigt det skulle bli, hur mycket skit de skulle få. Inget spelade någon roll förutom kärleken. Tänker på dig Jens. Hoppas att du har kul. Filmen är slut nu, jag tänkte att jag kanske kunde följa med ut. Vi måste göra det nu! Puss din...Markus

Mobilen surrade till. Jens läste vad Markus skrivit. Det högg till lite i magen när han läste det sista. Han hade tänkt samma sak. De måste göra det. Men nu var det på riktigt, ville Markus att de skulle göra det så fanns det ingen återvändo. De skulle komma ut ur garderoben och visa hela världen. Först blev han rädd. Men snart övergick rädslan till glädje. De skulle bli ett par på riktigt. Det här kunde vara den bästa kvällen någonsin. Kom så fort du kan, saknar dig här. Din...Jens

Regnet vräkte ner där Markus småsprang fram. Dels ville han komma undan regnet, mest ville han träffa Jens. Åskan kom närmre och närmre. Mellanrummen mellan nedslagen blev kortare och kortare. Markus hade aldrig varit rädd för åskan, men nu började det nästan bli lite obehagligt.

   Han kom fram till fotbollsplanen. Snart skulle han vara framme hos Jens. Festen var bara fem minuter härifrån om man gick. Markus skulle vara framme om tre.

Sjukvårdarna lastade mannen i ambulansen. Dragkedjan på den svarta liksäcken var tilldragen. Mannen som låg där i var dödsförklarad. Det hade inte funnits någonting för ambulansmännen att göra när de kom fram. Han hade troligtvis varit död innan han slog i marken. De körde in till lasarettet. Där skulle de kontakta hans anhöriga. En av sjukvårdarna tog fram mobilen de hade hittat bredvid honom. Han visste att det var emot alla tänkbara regler, men någonting sa honom att det var viktigt att han kollade på den. Mannen hade varit smart och lagt in ett ICE nummer. In Case of Emergency. Nu skulle det vara lätt att få tag på de anhöriga när de kom fram.

Jens höll ännu telefonen vid sitt öra. Ensamheten. Tomheten! Så som han aldrig tidigare känt dem.  Allt var slut. Ingenting var längre värt någonting. Allt var slut!

"Did I ever tell you Markus was struck by the lightning one time. It was enough!"