Nu var det länge sedan det kom några noveller på champo.blogg.se så här kommer en liten som jag skrev för länge länge länge länge sedan...

---

En regnig kväll i december. Jag väntade utanför din dörr.

Det är 1994, förvirringens år. Tvivlets år. Hopplöshetens år. Året då mina vänner och morfäder dog. Året då ett förhållande tog slut en tid då jag inte längre visste om jag var jag. Eller om jag var någonting som blivit. En produkt av förlusten och förvirringen. Så många frågor som kom så få svar som gavs.

Du hade kommit in i mitt liv på våren. En kort visit, ett snabbt hej. Aldrig något hej då. Jag var bara staden genom vilken din resa gick. Men det visade sig att du fann någonting i staden. Under några månader kom du åter på korta besök.

Under hösten skaffade du dig en egen liten övernattningslägenhet i min stad och jag en i din. Ofta sprang vi in i varandra. Pratade och skrattade. Men du byggde upp någonting. Rätade ut frågetecknen. Långsamt visade du mig vem jag var. Tog mig ur dimman. Visade vem jag var. Du skulle berätta om Afrika, om Kongo. Men vi var långt borta från Afrika.

Höstens alla händelser ledde slutligen fram till en regnig kväll i december. Jag väntade utanför din dörr. Alla frågor behövde svar. Var det kärlek, var det vänskap, eller var det bara en serie händelser i våra vartdera liv som drabbat samman.

Du ledde mig runt i vår lilla stad. Vi pratade om fester om vänner. Skolan och läxor. Allt som är viktigt i två 18 åriga liv. Men vi undvek in i det sista det känsliga ämnet. Skulle det vara vi eller behövdes det tid.

Snart var vi framme vid vår slutdestination. Ämnet kom och sorgen spred sig fort i min kropp. Du sade att du behövde tid för dig själv. Få ordning på dina tankar och dina känslor. Du behövde veta vem du var. Du hade visat mig vem jag var. Men ännu var du inte säker på dig själv. Vi enades om att vänta. Se vart livet tog oss. Men inte satsa på kärleken.

Där skildes vi sedan åter åt. Utanför din dörr. Jag gick till mitt och du gick till ditt. Sedan hörde jag inget från dig på två månader. Du levde ditt liv och jag haltade mig fram i mitt.

Det blev mars. Återigen var det fest. Vi gjorde oss i ordning på våra olika ställen. Fixade våra hår. Tog på oss våra kläder. Jag tror än i dag jag mins dina. Jag hade inte en tanke på dig den kvällen. Något annat fanns i mitt sikte. Klockan blev halv ett och kvällen närmade sig sin topp. Då såg jag dig. Lika vacker som du alltid varit. Som du var den där första kvällen. En valborgsmässoafton för snart ett år sedan.

Ditt mörka hår. Dina vita tänder. Din vackra kropp. Allt annat försvann. Mitt sikte ställdes om. Det är dig jag vill ha!

Snart har det gått två år sedan den kvällen. Du ligger här i sängen bredvid mig. Du sover så sött. Du är så harmonisk. Dina andetag är rytmiska. In, ut, in ut. En orubblig takt. Precis som den takt mitt hjärta slår för dig. Idag, imorgon, igår. Den 18 mars 1994. Den 18 mars 1994 och snart även den 18 mars 1994. Min kärlek bara växer.