"Jag fuskade med mina svar Den svarta kostymen ska av"

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå när du inte ser på
och färglös som en tår
är jag
Utan dina andetag


Det kan vara den vackraste refrängen som någonsin skrivits. Så enkelt, nästan lite barnsligt. Utan att det blir klyschigt och sockersött. En rak kärleksförklaring, utan omsvep. precis så som kärlek borde vara...


I ett centrumkors där virvlar snön det blåser snålt
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor, skogar, elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten

I din värld av mörkret syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger

Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?

Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten


Den svenska modellen inbäddad. Krävs sina lyssningar, sina textstuderingar. Sin avsatta tid till att titta, lyssna, fundera, njuta, våndas. En avbild av ett sverige vi lever i men som vi vill blunda för. En text som i verserna försvinner iväg, filisofierar för att i refrängen komma tillbaka och bli simpel, raktfram och oerhört slagfast.



Och i mitt land så får man inte vara förmer
Det här är Sverige och vi gråter aldrig mer
Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak

Det är så många här som aldrig sagt nej
och som aldrig kommer få en chans
så många här som aldrig såg mig
och jag vet att jag haft tur som få
Så många här som ville ha dig
men vi kände samma sak

Samma album en låt emellan. Återvänder till den svenska ensamheten, viljan att villja vara som alla andra utan att vara som någon annan. Att vara bäst utan att säga det. Men samtidigt en låt senare. Lärt sig att leva med det. Inte börjat tycka om det, fortfarande ett förakt. Men lärt sig att leva med det. Lärt sig att det ändå går att leva och att finna kärleken. Att älska någon. Men att inte kunna uttrycka sin kärlek.



Han fångade sparken med huvudet
han hade tänkt alla tankar ändå
Han stod inte upp när han fick den
för full för att ens kunna gå
Långsamt glömmer man bort allt
också pojkar i manchestertyg
men jag minns våra skrikiga stolar i köket
och virveln på min kula av porslin
Min vän hade kritvita tänder
Hans kläder luktade rök
så levande att det känns
som om det jag som är död

Han fångade sparken med huvudet
Som att nicka en fotboll i mål
Som att kasta en sten högt över taken
och klättra dit ingen kan nå
Långsamt glömmer man bort allt
också träskor och Gul Blend i smyg
men jag minns saker han sa som gjorde mig större
äldre inte så blyg
På hans jacka satt fyra märken
Hjältar i glittrande tyg
Slade, Kiss, Bowie & Sweet, året när Pinups var ny


För att det gör så ont. Det är så bildligt, så nära. Det går att ta på det. Man känner Frank, man känner med Frank och man känner med personens saknad. Det är så sant. Det är så smärtsamt. Det är vackert. Det är poesi.



Du går på ditt oefterhärmliga sätt
Över skolgårdens grus för dig själv
I ditt nyklippta hår, likt en irländsk idols
Din spegelbild i fönsterglas
Beundrar varje steg du tar


Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Du var ensam när du kom
Och du är lika ensam nu
Och så släcker dom ner alla gator alla hus
Och när staden ligger tom inser du
Att det är så ditt liv ser ut
Och allting är som förut


Det känns bekant, det känns som om jag varit där. Som jag upplevt varje ord som sjungs. Jag har varit där. Men ändå inte varit där. Jag har känt det men ändå inte känt det. Jag har levt min egen version av låten.



Det här är anledningen, och för somliga kanske förklaringen till varför jag ser Jocke Berg som Sveriges främste textförfatter och kent som sveriges främsta band. Ett litet axplock. Min lilla personliga hyllning.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback