"Tusen stjärnor som tindrar Glitter så långt jag ser Av juleljus som glimmar vill jag ha mer"
Alla de stora högarna kommer samman och bildar ett snötäcke.
Fler flingor faller, stilsamt, lugnt, vackert. Så som livet borde vara.
Lägger sig ovanpå de olika högarna, bildar ett snödjup.
En jämn fin orörd, oförstörd lugn vacker, kyling, mysig yta.
Några flingor har fallit från himmelen så långt där uppe, fallit så många meter, färdats så lång väg men får aldrig nå sitt mål. Grenar och barr fångar upp dem, bromsar dem.
Flingorna kämpar vill nå målet, utföra sin uppgift och tillsammans med andra flingor som också bromsas upp av träden tynger de ner dess grenar. Tillslut, i grupp lyckas de, tyngden blir för stor.
De faller, mot målet.
De faller för att slutföra sin uppgift.
Några lossnar aldrig från trädets våld. Några fick offra sig för att andra skulle kunna ta sig fram.
Alla kan inte nå målet några får offra sig för andra.
Dena hårda ständiga kamp som hela tiden sker. Ändå så tyst. Lugnt fridfullt. Några steg i den halvmeter djupa snön.
Dova ljud, ord som kommer närmare. Ord som utalas med styrka men som stoppas av snön, bromsas, lugnas ner.
Allt blir lugnt.
Det är den fjärde advent, julen står för dörren, snöfallet har tagit ett uppehåll, himmelen är sommrigt klarblå.
I Väte skall 2009 års julgranar huggas.
När man går i halvmeter djup snö, med kall nästan isande stilla luft omkring sig och en klarblå himmel ovanför sig så får man en av de bästa känslorna man kan känna i kroppen. Om man dessutom inte bara går omkring i trädgården med sina stövlar utan ger sig ut i en skog så uppstår ett lugn ingen Tai-massage eller avslappnings CD kan skapa. Det var precis den känslan jag kände i kroppen när vi gick där och pulsade fram bland träden. Bland snåren i en nästan ogenomtränglig levande skog där tynnesbuskarna bredde ut sig.
Där i skogen där jag tydligt kunde höra mina egna andetag och se luften komma ut rökandes ur min mun i allt häftigare fart i takt med att min andhämtning blev mer ansträngd där allt är bäddat för lugn uppstår en kontrast likt ingenting annat. Snön skänker marken och luften ett lugn medan det på träden pågår en kamp och det finns en händelse. De är aldeles stilla men man kan tydligt se att någonting händer. Det är villt, ett villt lugn. I min fantasi kan jag se hur träden piskar och slänger med sina grenar, likt trädet på Hogwarts, men mina ögon talar tydligt om för mig att ingenting rör sig.
Flera gånger nådde vi öppna små dungar bland träden där vi var tvugna att stanna till, rensa marken från lite snö och sätta oss på huk för att ta in naturen och njuta av en av de häftigaste julgranshuggningarna på länge. I familjen har det varit tradition att hugga julgran den fjärde advent så länge jag kan minnas och långt innan jag var med i bilden också. Pappa har varit med på dem alla och ställde sig frågon om vi någonsin varit med om något liknande när vi huggit julgran.
Efter en god stunds letande och njutande började vi äntligen hitta några intressanta granar, totalt skulle vi få ihop tre stycken. Mamma och Pappa skulle ha två, en inne och en ute. Rikard skulle ha en, en Disneygran. Ni vet en sådan där stor, vid och tät gran som bara går att hitta om man ritar den på ett papper. Inte helt överaskande hittade pappa sina två före Rikard.
Med oss på julgranshuggningen var också våran lilla hund, Sparkey som troligtivs fick utkämpa den hårdaste kampen av alla då han många gånger var aningens lägre än snödjupet eller aningens för stor för att kunna gå under de taggiga grenarna från tynnesbuskarna. Men ändå gick han med glad och lycklig på ett sätt jag nästan aldrig sett honom. Jag tror även han upplevde lugnet som spred sig i skogen.
Tillslut nådde hittade Rikard en gran han kände sig nöjd med och som vi kunde acceptera som familjen Häggs stora julgran, en gran som vi kunde förlita oss på, en gran värdig att skydda våra julklappar. En mäktig gran, så nära en disneygran man kan komma i de otecknade Väte-skogarna. Tyvärr var vi vid det laget så trötta och utpumpade, dels av att pulsa i snön, dels av att ta in alla intryck, att ingen kom sig för att ta kort på granen.
Nöjda, glada, trötta, svettiga och fulla av intryck gick vi hemåt släpandes på tre mycket vackra granar. Men framför allt hade vi hittat det alla letar efter varje år och som de senaste åren blivit svårare och svårare att hitta. Som tydligen hade gömt sig långt in i skogen. Julkänslan.
