Påsklovet är slut så nu är det återigen dags att publicera den här veckans LIG-text.

---

Trött sätter jag mig ner i fåtöljen och slår på tv:n, det är söndag morgon, jag är nyss hemkommen från jobbet. Tankarna går i hundraåttio. Omöjligt att slappna av, omöjligt att sova! Jag lägger min 9mm Browning på soffbordet. Måste göra rent den innan jag drar ut ikväll igen. Fan att det var tvunget att bli så här. Känner illamåendet växa inom mig, så som det alltid gör några timmar efter jag skjutit någon, även om jag inte har dödat. Jag går ut i köket och häller upp ett glas med Whiskey, tar en stor klunk direkt ur flaskan innan jag ställer tillbaka den. Det bränner till i halsen och jag känner whiskeyn åka genom tarmsystemet ner i magen. Underbart. Sätter mig i fåtöljen och dricker av whiskeyn men den eftertraktade känslan av lugn vägrar infinna sig. Det är i sådana här lägen som det hade varit skönt att vara rökare. Kunna tända en cigg och känna hur nerverna slappnar av. Men aldrig att jag skulle stoppa en sådan kondisförstörare i munnen. Cigg förstör allt, kondisen, musklerna andedräkten.  Musklerna det viktigaste. Utan dem skulle jag inte klara mig en sekund i mitt jobb. Musklerna innebär respekt. Musklerna, en sorts högtalare, gör så att folk lyssnar på vad jag säger. Musklerna gör halva mitt jobb.

    Tittar på TV:n, tvåan står på och klockan räknar ner, fem, fyra, tre, snart börjar den direktsända Gudstjänsten.  Jag orkar inte luta mig fram till fjärrkontrollen för att byta kanal. Vinjetten börjar.

    Tar upp pistolen från bordet igen inspekterar den, plockar ur magget. Långsamt matar jag ur patronerna en efter en. Inspekterar varje patron noggrant innan jag lägger ner dem i asken igen. Samma procedur, ritual, som alltid. Måste ha stenkoll på att det inte är något fel på en endaste av patronerna. När det är skarptläge får ingenting gå fel och jag måste göra allt jag kan för att minimera riskerna. Elva patroner lägger jag ned i kartongen. Tre stycken sitter i benet på en langare en sitter i en betong vägg.  Jag sitter i fåtöljen med pistolen i knät, whiskeyn i ena handen och kartongen i den andra. Jag tittar upp mot TV:n

    "Vi är alla del i en skapelse, en del i någonting större, någonting som går utanför människans förstånd. Det enda vi kan göra är att tillåta Gud i våra liv. Låta honom vägleda oss. Låta honom hjälpa oss att fatta rätt beslut. Låta Gud vara vår karta och kompass.! "Med förstenad blick tittar jag på TV:n. Suger in allt pastorn säger.

    "Vi kan inte springa genom hela livet utan att ta ansvar för våra handlingar, utan att försöka se våra misstag och göra någonting åt dem. Vi måste visa hänsyn till våra medmänniskor." Han har så rätt. Var enda ord stämmer. Jag har missbrukat mitt liv, missbrukat Guds förtroende. I vredesmod och förtvivlan kastar jag whiskeyglaset rakt in i väggen. Whiskeyn rinner ned längs tapeterna, det är glassplitter över hela golvet.  Vad fan har jag gjort? Vad har jag gjort? Jag glider ned från fåtöljen ned på knä jag känner hur glaset skär in i mina ben. Kroppen känns matt, jag orkar inte hålla fast i kartongen med patronerna låter den falla till golvet drygt hundra patronerna rullar ut över golvet. Jag bryter ihop. Tårarna rinner ned för min kind. Når slutet av käkbenet och droppar ned på golvet. Varför, varför övergav jag min barnatro? Varför gick jag den här vägen? Varför lät jag inte Gud vara min vägvisare, min karta och min kompass? Nu är allt för sent. Jag har bara två alternativ. Fortsätt på den inslagna vägen och hoppas på att det någon gång i framtiden kommer en öppning en väg ut. Jag vet att det aldrig kommer att ske. Mitt andra alternativ är att plocka upp pistolen, mata fram en kula i loppet och låta en kula penetrera skallbenet in genom hjärnan och ut genom bakhuvudet. Låta allting få ett slut här och nu på vardagsrumsgolvet.

    Jag tar tag i pistolen och lutar mig bakåt mot fåtöljen blundar och vill att allting skall ta slut här och nu. Jag blundar och jag vet att imorgon kväll kommer jag att sitta i fåtöljen, plocka ur och inspektera alla patronerna igen innan jag lägger tillbaka dem i kartongen.