Igår var det dags för Västra missionsförsamlingens årliga vårkonsert. I år hade jag en synnerligen betydande roll jag skulle leda hela tillställningen, dela med mig av mina tankar och funderingar och lyckas knyta samman det med körens låtar och hitta en röd tråd.
Jag pratade om Våren inledningsvis och lyckades kamma hem lite skratt av igenkänande när jag berättade om människors tidiga förhoppningar på att våren skulle komma redan i mars.
Sedan släptes kören fram och de var duktiga som vanligt.
Sedan pratade jag om Kärleken och uppmanade alla som var där att ännu en gång förnya sin kärlek till dem de älskar och ta till vara på varandra. Det alvarligaste av mina snack och jag hade därför utelämnat alla större humoristiska inslag.
Sedan sjöng vi allsång lyssnade på Matilda och Kristin som sjöng otroligt vackert och så klart lyssnade vi även på kören.
Sen kom mitt sista snack som blev det populärsaste och bästa, (några av er har kanske läst min hyllning till Christer Fuglesang och vet då ungefär vad jag pratade om fast lite djupare om miljöförstöring) Jag jämförde Christer Fuglesang med Noa och hans ark och pratade om att om vi blev tvungna att flytta till den nya planeten som de hittade i veckan. Så hade kanske Christer Fuglesang blivit ombedd av Gud att samla ihop två av varje art och ta sig med på sin ark till rymden. Och att vi då skulle få ett nytt testamente. Vi skulle ha gammla testamentet om tiden innan Jesus. Vi skulle ha Nya testamentet om tiden med och efter Jesus och vi skulle ha Moderna testamentet om tiden med Christer Fuglesang. Det gick hem.