Vad finns egentligen kvar att säga om det här kritikerrosadet albumet. Håkan Hellströms mästerverk. Man kan säga att upptackten till albumet kom genom släppet av en dubbel A-side singel för några månader sedan. Saknade te havs/River en vacker dröm. River en vacker dröm. Låten han lovade bara skulle spelas en gång på Way out west men som han inte kunde hålla sig ifrån. Som han inte kunde låta bli att spela in. För det är jag evigt tacksam. Men den tog tid på sig innan den på riktigt fastnade i mitt medvetande.

Saknade te havs var inget annat än en stor besvikelse som sänkte alla mina förväntningar på 2 steg från paradise.
Men så kom albumet. Så tryckte jag igång första låten. Det här är min tid. En stilla trumpetinledning och ett skönt gung som sätter kännslan på ett helt album. Ett helt album med det genomgående. Allt är 2 steg från paradise. Det här är mi tids ljudbild ger ingen annan känsla än just det. Du är 2 steg från paradise. Det är så skönt feelgoodigt men det finns något ont.

2 steg från paradise är ett sådantdär sällsynt album utan svackor. Utan bottennapp och stressade produktioner. Texter som tillåts växa fram. Som tillåts betyda något trotts allt annat som händer. Ord som betyder något musik som spelar roll.

Jag har lyssnat på Håkan i ganska många år nu. Flera album har kommit under tiden. Alla har varit bra. Men ingen har slått mig med häpnad. Inget som fått mig att jubla och skrika. Inget som har fått mig att känna mig tvungen att e honom live. 2 steg från paradise har gett mig allt det och lite till.

Håkan Hellström jubilerar som artist och firarar genom att vara bättre än han någonsin varit.

Att lägga märke till:

• Alla vattenassosiationer. Från saknade te havs till att sjunka som Titanic.
• Det snygga sättet att sjunga om sig sjäv i River en vacker dröm - Alla vill se dig dala nu som Håkan Hellström. Alla vill se dig dala nu Håkan Hellström.
• Den underbara titeln Vid protesfabrikens stängsel.
• Kören genom hela saknade te havs.
• Färgerna på omslaget.
• De fyra låtarna med tvärflöjt.

bok arbetet rullar på. Så sakterliga. Jag skulle kunna bjuda på några smakprov. Jag skulle kunna berätta vad den egentligen handlar om. Jag skulle kunna berätta att den är sjukt bra. Eller jag tycker i alla fall det. Den har potential. Den vilar på en bra grund story. Jag skulle kunna berätta massor.

Men allt jag i så fall skulle berätta skulle bara framstå som onyanserad propaganda. Istället säger jag bara. Jag skriver en bok. Den handlar om en mur. Den handlar om en man. Det finns barn i bilden. Man skrattar sällan. Musik har en stor roll i boken. Vill du köpa den? Vill du läsa den? Ring alla dina förläggarkompisar och säg till dem att om ett manus från Hampus Hägg kommer in så publicera det utan att fundera. Det kommer att vara bra.

Min träningsintensitet så här långt den här hösten är under all kritik. Samtidigt som jag inte riktit kan klaga på den ändå. Visst jag har inte varit på gymmet på ungefär två veckor tills igår. Då jag var där i en hel halvtimme innan jag insåg att jag hade ätit aldeles för lite till lunch och började må dåligt. Jag har inte heller varit på ett enda spinningpass sedan jag kom tillbaka till Halmstad. Men jag känner ändå att jag har kompenserat någolunda för det här.

Jag har simmat två gånger i veckan och rider tre gånger plus stallarbetet.

Kanske är det bara för att jag är så dålig på att klaga på mig själv, men jag tycker att det borde räknas. Jag bestämmer att det räknas.

Med andra ord. Min träningsintensitet så här långt den här hösten är inte under någon som hellst kritik. Tvärt om. Jag håller igång som aldrig förr.

Tack vare blogg.se vanliga strul gick det inte att lägga ut veckans låt igår. Därför kommer den ikväll istället.

Det finns låtar som vänder på alla känslor. Berör på alla plan. Med vackra budskap och sorliga händelser. Fyllda av kärlek. Veckans låt är en sådan låt.

I den här tappningen blir det ännu mer påtagligt. Avskalat, ett instument, en röst och några fåglar som lägger bakgrundsmattan. I en bil som gått sönder i väntan på hjälp. When the mourning comes.


Veckans låt: When the mourning comes - Christian Kjellvander

Vi tänker oss tillbaka i tiden några år. Närmare bestämt till 2007. En ung tjej med närmast råttfärgat hår har knåpat ihop sin debutskiva. Första singeln blir en hitt och utan att svenska folket förstått vad som hänt har vi fått en ny världsstjärna med alternativ indie som slår kommersiellt.

På SVT sitter tre musikjournalister som har full koll på detta nya fenomen. Innan hon ens har hunnit färdigställa sitt debutalbum har de tagit med henne och hennes två musiker till en gata i Stockholm. Där får hon framföra sin elektroniska musik helt aukustiskt. Och de blir pressenterade av en glad man i ett fönster.

Artisten jag pratar om är självklart Lykke Li som framför en underbar version av Little Bit.

Till sist. det sista mannen säger i fönstret när hon spelat klart. Fortsätt sådär ungdomar, ni kommer att gå långt... Om han ändå vetat vad han stod och bevitnade. En bit svensk musikhistoria.


Veckans låt: Little Bit - Lykke Li

 

Dessutom bjuder jag på ett bonusklipp idag. Ytterligare en tid har gått och snart ska folket förstå vad som har skett. Snart ska även Sverige förstå storheten i Robyn och Kleerup. Men innan det framträder de tillsammans med tre låtar på P3 guld. Även det ett litet brottstycke svensk musikhistoria.

 

 

Nu visste han inte riktigt vad han skulle säga. Vad sa en far till sin son han inte träffat på flera månader? Han sa ingenting. Istället startade han bilen och rullade iväg längs gatan. Utan att veta var de var på väg eller var vägen ledde.

”Kan man vända här framme?” Det var inte vad en far normalt valde som första mening till sonen han inte träffat på flera månader. Å andra sidan var det inte normalt att en far inte träffade sin fjortonåriga son på så lång tid.

Kerille.blogg har gått ut och, åtminstone mellan raderna, sagt att han börjar tröttna på att blogga. Att han stirrar på blogg.se grå "skrivruta" utan att veta vad han ska skriva.

Om Kerille skulle sluta blogga skulle det inte vara annat än en stor förlust. Inte bara för mig utan för hela indiebloggvärlden.

Både jag och kerille har hade våra storhetstider som bloggare under gymnasietiden. Det var då vi alltid hade någonting att skriva. Kanske inte viktigt. Kanske inte kul. Men alltid någonting att skriva. Vad hade vi då som vi saknar nu? Vad är det som gör att kerille börjar tröttna?

Nerven, spänningen. De stötvis kärleksfulla bloggbråken. bloggfighterna som alla bloggar emåste ha för att hålla sig vid liv.

Kerille. Du och jag. Vi båda behöver en riktig bloggfight. Så vad ska vi fighta om?

2003 åkte jag till USA för att hälsa på mina släktingar. Ett av de hetaste indie banden då var Reel Big Fish. Ett band som för mig, som mest lysnade på NRJ och precis lärt mig lyssna på Kent, var helt okända. Hela stilen var helt okänd. Men så lyssnade vi på dem mest hela tiden när vi åkte någon stans och jag fick med mig tre skivor med dem hem. Underbart ironiska och lagom insiktsfulla texter blandas med nonsens och texter som i veckans låt. Jag kan inte förklar vad det är. Men det är bra.

Det är rock och blås och tankarna flyter lite till Hoffmaestro men ändå så långt ifrån.

Veckans låt: Beer - Reel Big Fish

Intressant. Både Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar publicerade min text om att Sverigedemokraterna avslöjade sig. Bra start på dagen.

Eftersom ingen ännu sagt någonting om att jag inte bidrar med någonting i den politiska debatten så tolkar jag det som att jag bidrar. Alternativt att ni läsare tycker det är så sjukt ointressant att ni inte ens läser det.

---

Igår var det högtidliga öppnandet av Riksdagen. Ett öppnande som har svärtats ned av Sverigedemokraternas agerande under den traditionsenliga gudstjänsten i storkyrkan på förmiddagen.

Predikan handlade då om alla människors lika värde och mot främlingsfientlighet. Predikanten hyllade de demonstrationer som har hållits mot Rasism den senaste tiden. Då rann bägaren över för Jimmy Åkesson och hans vänner. De tjugo Sverigedemokratiska ledamöterna i riksdagen valde att lämna kyrkan i protest.

Efteråt har Jimmy Åkesson försökt förklara och försvara partiets agerande. Han har sagt att Sverigedemokraterna i riksdagen är hotade och har livvaktsskydd. Och att prästen i kyrkan stod och hyllade de demonstranter som ligger bakom hoten mot honom och hans partimedlemmar. Han såg det som oförskämt att bjuda in dem och håna dem.

Tusentals har deltagit i demonstrationerna. Bland dem finns några, främst vänster, radikala grupper. Revolutionär Kommunistisk Ungdom med flera. Jag gillar inte heller vänsterextremister. Lika lite som högerextremister. Men faktum är att de är tusentals "vanliga" människor som har deltagit i demonstrationerna. Sådana som inte hotar Sverigedemokrater.

Jimmy Åkesson har flera gånger hävdat att Sverigedemokraterna har gjort upp med sitt Nazistiska och Rasistiska förflutna. Att det finns högerextremister inom partiet som ännu värnar om det gamla.

Alltså. Det finns personer inom demonstrationsgrupperna som är extremister. Som skulle vilja se Jimmy Åkesson utvisad och död. Det finns enligt Jimmy Åkesson personer inom Sverigedemokraterna som är extremister. Som enligt Jimmy Åkesson inte är välkomna i partiet och som inte ska ha någonting att säga till om.

Man ska inte dra alla över en kam. Jimmy Åkesson vill inte att Sverigedemokraterna ska klassas som Rasister. Fast det finns Rasister inom partiet. Demonstranterna bör således, med Jimmy Åkessons retorik, inte heller klassas som Vänsterextremister.

Sverigedemokraternas uttåg kan då tolkas antingen som om Sverigedemokraterna är otroliga korkade och tror att alla demonstranter vill se dem dödade och därför känner sig förnedrande. Eller också är det så att Sverigedemokraterna känner sig kränkta för att predikan gick mot främlingsfientlighet och Rasism. Mot Sverigedemokraterna.

Jag tror Sverigedemokraterna förstår att alla demonstranter inte vill se dem döda.

I och med Sverigedemokraternas uttåg från gudstjänsten avslöjade Sverigedemokraterna sitt verkliga ansikte. Rasismens.

Jag har börjat motionssimma.

Igår skulle jag simma på Sanarpsbadet. Jag bytte om duschade, trånade lite mot bastun. Såg redan fram emot den avslappnande stunden efteråt. Går ut i badet. Tittar åt höger. Motionssimbassängen. Fyld av pensionärer. Tittar åt vänster. Bubbelpoolen. Tom. Går åt vänster.

Efter en god stund i bubbelpoolen hoppar jag, eller rättare sagt klätrar försiktigt ned för stegen. Inser att bubbelpoolen var en dum idé. Kontrasten mellan det varma och det kalla vattnet blir enorm.

Simmar ett par längder. Pensionärerna blir färre. Barnen fler. Inser att det är mycket skönare att simma med lugna långsamma pensionärer än med skrikiga barn. I högtalarna hör jag hur de ropar efter den ansvariga för barnkalaset. Jag inser vad det är som händer. Motionsbassängen börjar påminna om Romabadet när vi var där om Scouterna. Jag försöker envist fortsätta mina längder.

Det gör även två stycken fjortonåriga flickor som srattlar fram. Maskaran är inte vattenfast och rinner över hela ansiktet och bilder ett svart oljefält från Mexicanska golfen efter sig. Det är droppen jag går upp och duschar.

Försöker basta men kan inte slappna av. När som hellst kommer barnen. Klär på mig. Knäpper igång Olle Ljungström. Tänker att bubbelpoolen var i alla fall skön

Så här på kvällen efter att Riksdagen återöppnats efter valet och sommaren känns det som om jag vill skriva ytterligare någonting om den politiska debatten i Sverige efter valet igen.

Många har uttryckt sina åsikter. Debattsidorna är milslånga. Varenda ledarsida har behandlat ämnet. Var enda om de twittrare jag följer har skrivit om det. En dabatt som bedrivs så brett kan lätt urvattnas. Den ena artikeln blir den andra lik. De unika och nytänkande åsikterna försivnner och det blir en stor gröt.

Detta har hänt. Det har resulterat i det som inte får hända i en så viktig debatt. Folk tröttnar. Ser på hela debatten som en häxjakt. Som om alla artiklar trampar på den demokratiska friheten. Trampar på alla de som röstat på Sverigedemokraterna.

Det är viktigt att alla som vill debattera Sverigedemokraterna gör det på ett bra sätt. Med väl valda ord och med nya infalsvinklar. Annars gör man kampen en björntjänst. Jag vet inte om jag gör det. Men jag hoppas. Jag försöker. Jag vill gärna dra mitt strå till stacken. Men lova mig. När mina inlägg i debatten inte längre blir självständiga. När de inte längre går att urskilja ur gröten likt en mandel. Berätta det för mig. Snälla stoppa mig.

Någon sa att alla de som gått med i Aftonbladets kampanj "Vi gillar olika" säger emot sig själva. Gillar man olika ska man även gilla Sverigedemokraterna. Har man inte då missat vad hela debatten handlar om. Vad hela manifestationen handlar om. Vi gillar olika. Vi gillar människor med olika ursprung olika kunskaper och erfarenheter. Vi gillar olika sexuell läggning, olika hudfärg. Vi gillar sådana som gillar olika.

"Vi gillar olika" en kampanj mot rasism och främlingsfientlighet. Jag kan gilla Sverigedemokraterna om de gillar de olika.

Den här dagen har pendlat mellan det mesta. Från hopplös trötthet, till euroforisk glädje, till stor irritation, till en skönt lugn, till stress och total utmattning. Men alltid har den där euroforiska glädjen legat i underkant och smittat av sig på alla de andra känslorna. Stulit deras uppmärksamhet.

Nu sitter jag i min nystädade lägenhet och lyssnar på Olle Ljungström och dricker te och njuter av att jag ska bo mindre än en månad till i den här lilla lägenheten. Imorgon skriver vi kontrakt. Från och med första november blir jag och Jossan sambos.

Vi fortsätter med det elektroniska. Någon gång för många år sedan sa jag att det här var Slagsmålsklubben fast med sång. Dessutom får vi in en liten kent anknytning då (om jag inte är felinformerad) basgången i veckans låt är skriven av Martin Sköld bassist i Kent.


Veckans låt: Det var jag - Familjen

En lugn dag hemma i soffan. Lyssnar på musk. Hade tänkt att skriva någonting. Men idag känner jag att jag bara behöver vara ledig. Det är svårt att jobba och skriva. Men snart blir det bättring på det. Nu menar jag inte skriva blogg. Jag menar bokprojektet. Jag har kommit långt. Men inte riktigt så långt som jag hade hoppats. Men grunderna finns där. Till och med mer än så. Nu ska allting bara knytas samman. Det kan bli bra. Riktigt bra. Det är bra.

---

I en tid då allt förändras är det skönt att komma dit där allt är intakt. Hemmavid byter gator namn, jordstampad väg blir grusbelagd. Grusvägar blir till asfalt. Allt förändras, expanderar och växer ifrån. Människan blir kvar, springer, stressar, försöker komma ifatt.

En vägg, stopp! Faller efter igen.

Hopplöst, lönlöst, slöseri med allt.

I en sådan tid är det skönt att komma till platser där människan ännu hinner med världen runtomkring. Där gatorna har samma kullerstensbeläggning som de haft sedan de anlades, sjuhundra år tidigare. Till platser där naturen är orörd och tillåts växa fritt.

Tillåts skapa det harmoniska kaos bara naturen kan skapa.

 

Lögnen blev verklighet och visade sig vara en odrömd dröm som blev verklig.

Ur: Joh 3:19